Antikens religioner 2

Först ska vi se bakgrunden (daniels bok)

Om vi tittar på daniel först, så är det frågan om en grov avgudapardio, man ironiserar och parodiserar avgudar. Det är en del av genre som är reprsenterad i bibeln på flera håll. Jag plockar ut det som paradex. Vad är det man kan säga om andra folks gudar? Genom att se på de bibliska texterna. Det är värt att problematisera lite grann.

Om vi har GT texterna och försöker utläsa vad som sägs om andra religioner.

Vad kan man säga åt dem bibliska texterna? Om man ser på GT så ger de en syn på andra religioner, men det säger inte va de säger om sig själva. Det är väldigt enkelspårig kommunikation här. Om man från Gt säger att deras avgudar är bluff, det är inte så att deras företrädare skulle säga det. Därför är det viktigt att ta reda på hur såg man på sig själv, hur når man fram till den självbilden.

Vad har vi för möjlighet. Det är omöjligt att vara fri från sin självförståelse, vi är hela tiden påverkad av vår egen tradition. Det är helt omöjligt att inte låta sig påverkas av sin egen tradition. Det gäller alla tider, nära mesopotmaiska traditionen eller långt därifrån. Vi har lite olika förutsättningar. Om vi ser på GT texterna så är det ganska starka reaktioner man kan se. T.ex. daniels bok men också andra skrifter. En enkel tumregel, ingen rök utan eld. Vad menar jag? Man reagerar bara när det finns en anledning att reagera.
Det är ingen idé att förbjuda saker som de inte kommer på tanken att göra det. T.ex. så finns det ställen där man förbjuder folk att gå till främmande gudar, det betyder att någon har gjort det. På samma sätt är det självklart är det ingen poäng att det är obligatoriskt med ett visst beteende om det finns en risk att de gör annorlunda. Om alla gör så så behöver inte påpeka det.

När man läser GT texterna även parodierna, så finns det en anledning till varför man anser att man behöver gå till så pass hårda angrepp. Det är för att man tycker att det finns risk att folkk går på det där. om man har det i bakhuvudet när man läser texter är det en sak. Men om vi förösker gå mer djupt in på religionernas egna uppfattning om sig själva, så finns det en del nyckelbegrepp.

Något som är viktigt överlag i det här, det är att man har en ganska bestämd syn på kulten och därmed också en gudsbild. Det hänger samman, eftersom kulten tillägnas en eller flera gudar. Det är ett viktigt begrepp som botero tar upp, det andra är öde, och det vill jag också koppla till gudsbild.
Hur uppfattar man gudsbild och det är starkt påverkad av ens bild av gudavärlden. Vi kommer tillbaka till begreppet gudsbild 2 ggr i det här.

Men kulten är det synliga uttrycket till hur man förhåller sig till sin gud, den paralellen finns i alla religioner. Om vi tar nedtramp i sverige idag, hur är förhållandet till kulten idag. Det är en ganska splittrad bild.

När ni ser på bilden av antikens värld så är det omöjligt att folk skulle göra cermonier fast de inte tycker att det spelar någon roll. Att var ateist är ganska modernt fenomen, man tog för givet att folk skulle ha ett förhållande till gudavärlden. Man ska inte räkna med att det var en slentrianreligiositet.

Kulten som man har som är mycket knuten till gudarna, som har sina gudabilder som är placerade i templen. Det handlar mycket om gudarnas dagliga behov, de har samma behov som människorna. De behöver mat, dryck, kläder, underhållning, smicker.
De kan tycka att det är trevligt med lite lyx.

Detta är helt klart antropomorfa tendenser. Gudarna är som människor men större starkare och bättre och odödliga. Vilket inte människorna är. Maten och dryck, det är grundläggande för gudarnas existens och tillvaro. Människornas skapades för att serva gudarna.
Människans uppgift är att vara en tjänare. Då kan man undra, om man har den bilden av gudarna som krävande. De har skapat människorna för att få sina behov fyllda. Vad säger detta om människan.

Man offrade ansenliga mängder i templen. Det ingick i ekonomiskt system, man gjorde inte av all kött grönsaker osv. Utan man återanvände det så det gikc tillbaka till tempelkontexten till hantverkarna osv. Det var ett system som gick runt.

Gudarna har väll mänskliga behov. Vad säger det om gudarna.

Det finns ex där gud vill förgöra människorna, anledningen är att människorna låter för mycket när gudarna har festat och behöver sova.
Det betyder inte nödvändigtvis att man inte hade ett förhållande, även om det inte var nära och kärleksfullt förhållande. Man var tjänare/slav. Den rätta inställningen är ödmjukhet inför sin mästare. Man säger inte emot, man argumenterar inte. Det finns andra sammanhang där den inställningen kommer in väldigt mycket, och det är Islam. Det är det väldigt tydligt att människan ska vara underkastat en gud, den rätta inställningen är underdånighet och underkastelse.
Inom judendomen och kristendomen finns det diskutioner med gud. Moses när han diskuterar med brinnande busken, Aron skullek kanske fixa det bättre.

Det finns inte i det här systemet. Det finns inte en sån tendens. Hur komemr det sig att man lyckas få in det i GT. Det kan vara smart att smickra gudar för då optimerar man chansen att bli bönhörd. Man får vara lite diskret. Här kan vi också se att det är mänskligt beteende, om man är sur på chefen så säger man inte att jag kommer tala med din chef. Utan man försöker vara smidig.

Det är så det fungerar här också, det man kan säga ytterligare är systemet med Gudar i mångt och mycket avspeglar sammhällssystemet. Om underdånigheten handlar också om att man är underdånig kungen och hans kungar. Det finns en helt klar hierarki.
Där folk vet sin plats. Det avspeglas väldigt mycket i det här.

Någon sorts system behöver man ha för gudarna. När man har idéen att reform sker genom tillägg. Man får alltså fler och fler gudar. Vi har exempel på gudalistor som är kilometerlånga. Då kan man ifrågasätta vem gjorde de här listorna, varför har de ordningen. Någon sorts system finns det i det här. Men vi vet inte riktigt vad det är för system man har tillämpat. Är det geografiskt, är det efter vilken betydelse det har. Är det kronologiskt är det efter att ha ett system där de hör ihop. Är det ett system som anpassas efter funktion. Och vilken ordning har man funktionerna.

Det man också kan se är den form av synkretism man tillämpar, som är mer nödvändig när man har fler gudar. Det är att man låter vissa gudar sammansmälta, det är egentligen samma gud. Ofta är det synligt eftersom de har ofta samma sumeriska och babylonska namn. Vissa kan vara självständiga och vissa kan sättas samman med en tidigare gud.

Det blir nåogt knepigt, om man ska försöka jämföra. Vad gör att gudarna som gö r att de är sanna. När iv har hudratalsgudar är det knepigt att hålla isär dem. Många av gudarna, är ganska lokala. De behöver inte vara oviktiga för den delen. Det är lätt knepigt. Gudarna har olika ansvarsområden, väldigt ofta förknippat med naturfenomen. T.ex. åska, regn växtlighet. Andra är knutna till berg, floder, städer, stadsgudarna.

Här har vi olika funktioner. Listor är något som är otroligt vikitgt här. Astrala aspekter är också vitkiga. Vissa gudar förknippas med himlafenomen och himlakroppar. De sågs som manifestationer av astrala aspekterna. Te.ex. solen månen och venus. Det betyder inte tat man identiferar någon gud med solen, månen osv.

Det är en väldigt komplicerad bild som man får efter ett tag. Man kan också notera att ordet för gud på akkadiskaär det ilu. Det finns också i namnet bab-ilon. Det är samma saom namnet EL, och hebreeiskans Elohim. Vi har också tillslut i namnet Allah. Vad kan man dra för slutsatser av det här. Den enda säkra slutsatsen man kan dra är att språken är besläktade, så fort vi har El är det samma sak som Allah. Språkligt finns det paraleller, men det kan finnas paraleller, men de är inte lika självklara.

En intressant fest, tilldragelse är Akitu-festen. Den firas varje år. Den består till stora delar av att man har procession till lokala tempel.
Processioner kan vara väldigt ståtliga till de som inte brukar gå till templen.

Ritualerna som genomfördes ur tempet. Var att man såg skapelseberättelserna.
Genom skapelseberättelsen så skpapade den på nytt. Den gick i korthet till att han blir utsatt till kung, någon måste se till att tämja urhavets monster. Hon har blivit förbannad på gudarna och hotar med att förgöra dem. Men marduk lyckas besegra timat och återställa ordning i ksapelse.
Och det är bra att högtidlighålla genom att läsa berättelerna varje hår, man får känslan att makterna upprätthölls. Man dels ihågkommer och aktualiserar. Också genom skådespel.

Det finns med länge i olika kontexter. Det att en hjältegud besgrar kaosmakter är klassisk. Det kommer i många kontexter, att världen från början hotas av kaos, som måste besegras och som har besegrats igen och igen.

Det med att besegra en drake. Det finns i nordisk, indisk kultur det finns i indra. Drakdödande finns lite här och där som motiv. Drakar står för kaoset, någon osm man inte ger sig på i första taget. Motivet finns i många sammanhang.

Den gode vännen Marduk. I bibeln har vi mordachai, han vill slåss mot haman. Och han kämpar mot haman och förgör haman. Ester har en paralella, Marduk har ihop det med någon som heter Ishtar. Mordhacai och Ester jobbar ihop.
Oavsett om de är ihop som ett par så fungerar de i en parfunktion. Här ser vi väldigt tydligt synen på den ickejudiska ondskan.

Rast

En annan intressant paralell, mellan det bibliska och det främre mesopotamiska är Noah. Han bygger sin båt när alla andra drunknar. Vatten är centralt i den berättelsen. Sedan en man med sin familj och massa djur och så räddas mänskligheten. Samma berättelse, eller en likartad berättelse finns i gilgamesh eposet. Här har ni utanipishdin, han blir utsatt för ungefär samma sak. Han bygger en jättebåt. 6 däck

Han bygger sig en jättebåt, den har stora lastutrymmen. Han tar med sig massa mat också. Så förgörs inte mänskligheten och han räddar djur och människor. Det som han får som tack för detta, han och hans hustru blir odödliga. Sedan fortsätter gilgamesheposet berätta hur en hjälte söker örten som ger evigt liv men han tappar bort den.
Allt det här finns i mytskatten. Vad är det som gör att man gör att man har så mycket gemensamt.
Spektakulära berättelser kan ju också spridas av intresse, närhet, kulturellt och religiöst närhet. Att det finns eng emensam berättartradition. Man behöver inte se det som att man snott något utan det har varit i omlopp. Man har tolkat in lite nya grajer, men grunden/basen är ur en gemensam berättartradition.


Gudarna och hur man förhåller sig till gudarna. Vi har pratat om hur att man är underdånig och att man är skapad för att fylla ett behov hos gudarna, att tjäna dem. Öndskan att vara till lags är huvud, gudarna är avlägsna och auktoritära. Man kanske inte vill eller kan komma nära dem. Det är en paralell till världen. Men trots detta och den bilden man har, så är det många personnamn som innehåller gudanamn. Detta innebär att man har någon sorts förhållande till gudarna. Det betyder att man är den gudens tjänare, att man har en specialrelation. Man kan uttrycka det som tjänare-mästare förhållande eller barn föräldra förhållande.

Även i kristendomen så finns den här typen av förhållande, man pratar om förälder och barn relation. Inte minst i vår fader. Man kan se en skillnad mellan gudsbilden i mesopotamiska området och det som framkommer i genesis. Skillnaden är att i mesopotamiska området så finns det inte så starka belägg på att man har en relation som är lagstadgad. Som är på något vis manifesterad och kodiferad, som det är i genesis att man sluter förbund. Inte jämnlika förbund, det är så att den ena är starkare, men det är 2 parter som har skyldigheter och rättigheter som man måste respektera. Det är inte samma rättigheter inte samma skyldigheter, men det finns ömsesidighet. Detta ser man inte i mesopotamien. Inte lika tydligt i alla fall.

Att ha en gud eller flera gudar. I mesopotamien har man hur många som helst men i gt talar man om en gud. (henoteism).
Möjlighetvis är det att abrahahm går in i samma mönster. Monoteismen som man tolkar det senare, är en utveckling. Så har man länge velat se det. Problemet är att man graderar saker. Polyteism lägsta, henoteism lite högre, monoteism bättre ateism bäst. Man kan göra såna värderingar. I en polyteistisk religoin är den nödvändigtvis sämre och mindre utvecklad. Under väldigt lång tid så har forskarvärlden oproblematiserat.

Gudabilder och tempel hör ihop. Man menade att gudarna befann sig i templen. Man menade att gudabilderna innehöll gudarna. Inte direkt att det här var gud, utan att det innehöll det gudomliga. Det är inte samma sak som en direkt identifikation.

Här vill jag åter be er damma av indienkunskaperna. Man tänker inte att gudastatyerna är gudar i sig själva. Men i dem finns gudomliga representerat på ett särskilt sätt. Därför behöver man offra till gudarna. Man kan offra ljus blommor osv.

Gudabilderna gjordes främst i sten och i trä. Och placerades företrädesvis i tempel. De var inte åtkomliga för alla, de kunde inte gå dit att glo. Men det som hände då och då var att man förde gudarna i processioner. (både egypten och mesopotamien)

Hieros gamos, (heligt bröllop) de får ligga i deras sovrum. Det kunde åskådliggöras genom att kungen och drottningen också tillbringade natten tillsammans. Det var inte bara något som var bara för att utan det gjorde att naturen fortsätter. Utan den typen av fertilitetesfrjämjande åtgärder så risker naturen och djuren att dö ut.
Det är sammanvävt, kungamakt och religiöst makt. Det ålägger prästkungen att se att det händer och upprätthålls. Det är lite intressant. Vad är skillnaden mellan människan och gud?
Människan är inte gud och guden blir inte människa. Men människan kan spelas Guds roll. Vilket inte är samma sak som att man är en gud.

I konsten är det viktigt att hålla isär vem som är vem. Då finns det särskilda attribut för gudar och gudinor. Det kan vara hattar och djur. Man ska inte se det som att guden manifesterar sig i djur. Utan djuret är en symbol och en föreslagare inte en uppenbarelseform. Vi har lite samma fenomen i indien. Att många gudar har följeslagare, riddjur. Ganesha har en liten mus som han rider.
Man kan tänka sig att det inte är en totalparalell utan det finns en likaratat tanke.

Samma sak kan man säga om gudanamnen när man skriver om dem så måste man markera att det är en gud som det talas om. På samma sätt så gör man i egypten så har man markörer som säger att det är gud man talar om.

Det som också kan hända som är tristare i en sån kontext. Det är om en stad blir erövrad av en fiende. Så måste det markeras på det religiösa planet. Antingen kan nya härskaren skaffa legitimetet gneom att delta i kulten och visa att den är herre på täppan. Eller om han är sur, så tar han med sig gudabilderna därifrån. Då är det tomt templet har ingen gudabild längre.

Det finns återspeglingarna i den gammaltestamentliga literaturen. Finns han kvar i templet. Här har man inte en gudabild att refera till. Man kan säga att lagtavlorna vördas men de har inte en gudomlig status. Man räknar också att det finns en speciell gudsnärvaro i templet i jerusalem.

Det inte bara ett tempel i största allmänhet. Men för de som räknar att guden har sin boning där, så blir det en trauma att inte längre ha guden där. för då kan man inte längre ge till gud. Då tänker man vad gör man nu. Nu har jag gett en skissartad bakgrund till den mesopotamiska gudavärlden.

Jag täntke att vi skulle kolla på hur man från bibliskt håll angriper detta.

Daniel
De hamnar i situationen och får nya namn, nytt namn = nytt identitet.
Man blir tilldelade det här. Sedan kommer drömmen som neubchadnezzar har. Den stora statyn och han fattar inte så mycket, daniel förklarar för honom.
Inte så kul typ. Alla rådgivarna som han omger sig med ”kaldeerna” det är folk från mesopotmaiska området. De klarar inte det så bra, de är specialister just på stjärntydning och drömtydning. De smickrar och har sig men de klarar inte det här.

Om man läser från vers 46 när kungen begriper att Daneil har klarat det här. Han tillber daniel och att man ska frmabära offer till honom.
I kap 3 så har han glömt bort vad som har hänt. Här är det en överdrivft i saker och ting.
Alla ska falla ner och tillbe på en given signal, i vers 7. alla typer av instrument.

De som går emot det här är daniels vänner. Vi får inte reda på vad daniel gör den här dagen. Sedan kommer hela den berömda berättelsen om hur han kastar in 3 yngligarna i elden. Det blir väldigt varmt i ugnen, sen råkar de titta in och då ser de att det är 4 st. Åter igen så faller nebuchadnezzar till föga, och han säger att det är det riktiga.
Sedan komer kung belchazzar som inte vet något om daniel (som josef). Sedan kommer mystiska skriften som bara daniel kan tyda.

Sedan hamnar daniel i lejongropen. I den grekiska verisonen så kommer han 2 gånger.

Tilläggen, bel och ormguden. Man ger inte riktigt mycket för dem. Avgudarna är inget att ta på allvar. Någonstans så kan man läsa det här som en väldigt stark reaktion mot mesopotamiska traditionerna. Kung nebuchadnezzar kommer fårn babylon. Det är generalangrepp på systemet. Genom att förlöjliga systemet och prästerna och kungen. Han fattar inte ens ekonomiska systemet som gör att dem kan äta av det här. Det är lurendrejeri på hög nivå. Men vad är det för kung kan man säga då?

Så hamnar han i lejongropen 1 gång till.


Ester
Den är också ett paradexempel på angrepp mot främmande makt. Här är det inte så mycket religionerna det är kritik mot som mot makten. De dricker massa utan att äta.
Kungen är lättstyrd. Han är också lullig genom att han är alkoholpåverkad. Med tnake på att kungarna har så central roll i kulten. Inte bara politiskt. Så är det inte så smickrande att ha en kung som är bortom all sans. Dessutom så är han lättstyrd. Han är också styrd av sina lustar och passioner.
Man har 2 fester kvinnorna på ett håll och männen på ett håll, och det sups vilt. Den enda lagen är att det inte ska finnas restrektioner på hur mycket man ska få dricka. Det finns 127 provinsföreståender. Och de ska partaja i 180 dar. Vad är det för kung som partajar då.
Vid något tillfälle får de för sig att drottningen ska komma och visa upp sig. Det har hon inte lust att göra. Man har tolkat detta att man förväntar sig striptease show, och det anstod inte en drottning. Här ser vi också samspelet mellan religion och politik. Hon vägrar gå in i det här heliga bröllopet, hon ska visa upp sig vem hon är. Det finns en vägran att ha med kungen att göra, hon är stark och säger nej. Och trotsar kungen

Han blir ursinnign och utfärdar en lag som säger att hon inte får komma inför hans ögon. Men det ville inte hon. Han är blåst. Det kommer igen och igen.
Han kallar in i princip alla kvinnor och ger dem skönhetsbehandling. Efter han tillbringar natten med dem. Är det en sympatisk person? Så här kan man inte ha det. Det är åter igen ett sätt att parodiera en kung och hans sätt att styra och religion. Han har inte ett vettigare sätt att utse gemål. Han är så ytlig, och samtidigt så utnyttjar han sin position. Och i den här kontexten så har man den traditionen, med kungen hieros gamos. Vad representerar han.

Vi går vidare. Han får sin ester tillslut. Hon blir den utvalde. Hon hamnar i en väldigt delikat situation. Hon ivll inte avsluta vem hon är men samitidgt styra över kungen. Hon är ganska smart. Hon utnyttjar honom och hans alkolism. Hon bjuder in honom på tillställningar där han får dricka. Han låter sig styras av henne. Han har just utfärdat en lag om att varje man ska vara herre i sitt hus.
Sedan kommer det med mordochai, det är en avspegling av marduk, i att han besgrar kaos. Haman kommer med onda anslag och vill ha ihjäl alla judarna, han är tom beredd att betala ton av silver för att plundra judarna. Var får han silvret ifrån? Det är judarna själva som kommer betala det som plundras från dem.
Vad mordochai gör är att han lurar haman med ester. Och haman får ju smaka på sin egen medicin. Han har ju förberett den gigantiska galgen och hoppas att mordochai kan dingla däroch han blir ärad av kungen. Är det någon som tänker på vem haman är.
Han är agagit. I den grekiska översättningen så kallas han för macedonier, den är översätt i hellenistisk tid och man hade synpunkter på alexaner den store. Agagiterna kung agag var en ärkefiende till kung david. Här ställs 2 på sin spets igen. Mordochai som har kunglig blod, han uppför sig mer kungligt än kungen. Här kommer åter igen ur den bibliska kontexten en känga mot en grupp som man anser sig ha som fiender, det går igen generation till generation.

Vad kan man säga mer om den här boken. Kungen är inte särskilt trevlig. Han är en väldigt besynnerlig man. Möjlgitvis är det enda försonande draget är att han upphöjer ester och mordochai och att de tar över regeringsmakten och styret. Han abdikerar inte men ester och mordochai tar hand om det.
Hela boken är enligt min tolkning ett kraftfullt religiöst och politiskt propagandanummer mot perserna.

Alla personerna hamnar i förhandlingsposition mot kungen, hur kan man rädda det judiska folket. Moses förösker rädda hela folket. Här har vi en paralell till exodus. Ester är en paralell till moses. Ser man paralellen så är det ett generalangrepp mot kungne. Han är inte ett uns bättre än farao.

Så här kan man se att exodusberättelsen och esterberättelsen tjänar samma syfte, att göra ner en kung och dens sätt att styra och ställa. Farao är inte en suput, men han är inte en idealkung på något sätt.
Skillanden är att i exodus så går man därifrån, här är det aldrig tal om att man ska ge sig därifrån. Man blir räddad från förgörelsen men man stannar kvar. Så länge vi blir respekterade så är vi villiga att hjälpa till att styra landet och vi gör det bättre än haman. Det finns inte antydan att man vill åka därifrån. På ena sidan föraktar man persisika kontexten, men på andra sidan så väljer man att sitta kvar i exil. Det kan man sätta i relation att vissa fortsatte att vara kvar där.

I den här boken ser man en alternativ exodusberättelse som inte utmynnar i något uttog. Det är ambivalent, på ena sidan föraktar man härksaren vilket är tydligt i boken. Man föraktar honom och religionen oc politiska systemet som han står för men man väljer att vara kvar där. det är inte alls den väg som moses väljer. Han föraktar och lämnar. Här ser vi en utveckling av synen på den icke-judiska omvärlden. Att visst man tycker inte om den religiöst och politiskt men man får finna sig tillrätta där.

Vi avslutar här. Till nästa gång. På luvit kommer jag ge läshänvisningar.