Antikens religioner 3

Egypten
Fram till 1800 talet kunde man inte läsa egyptens texter. Det var bland annat en svensk (åkeblad) inblandad sedna kom Champollion och knäckte. Han hade fördelen att hitta något med 2 språk.
Det främmande och konstiga, det var något som redan romarna insåg. Att egypterna är annorlunda, facinartion skräck förtjusning osv. Det har fortsatt. Något av de mer besynnerliga yttringarna kom på 1800 talet när apotekare malde ner mumier och skulle hjälpa mot allt.

Det är en missuppfattning av kulturen. Att mumierna i nedmald form skulle ha undergörande läkande funktioner. När man försöker se på egypten som kultur, religion så kan man inte helt frigöra sig från det här. Allt som finns med. Men man måste förhålla sig till det och vara beredd att ompröva det man tror sig veta. En hel del av kunskapen kommer från bibeln.
Man har under många århundranden sagt att bibeln har företräde. Det sättet har man inte så ofta längre. Men man har en tendens att vilja hitta det man letar efter. Man utgår från bibeln och hittar det man tycker sig se där. de som skrev avsnitten om egypten, har gjort tolkningar och kan ha missuppfattat. Något som inte är för egyptens förmån. För att tränga djupare så måste man gå igenom det här.

Egyptens historien är lång, 5000 år tillbaka i tiden så kan man tala om egypten. Runt 3000 fkr. Sedna har man en förhistoria, en period då man inte skrev ner saker. Källorna vi har är skrivna och arkeologiska. Både inhemska skrifter, och observationer gjorda av ickeegyptier. Mycket kom från ganska sen tid, greker och romare. De ser saker och tycker det är konstigt, det här är inte trovärdigt, men det är va de tror på. Hur ska man förhålla sig till det? De kan missuppfatta, ha ett polemiskt syfte. Det är knepigt, självklart alla trodde inte likadant under alla dessa årtusonden.

Det är klart att det har skett förändirngar. Men vi kan tala om en egyptisk kultur, och religiösa föreställningar som är relativt bastanta.



Det finns en utveckling, men också kontunuitet. En sak man kan se ur det perspektivet är skriftens betydelse och utveckling. Hur den i viss mån demokratiseras. Det kan man se är paralellt till väldigt mycket i egyptiska tänkandet. Att det utvecklas så det kommer allt fler till del.

Som Land
Man har en medvetenhet att det är ett enat land, som består av övre och nedre egypten. Man vänder sig mot nilens källa, det är utgångspunkten. Hela livet i egypten kretsar kring Nilen. Kanske i ännu högre grad än 2 flodslandet. Man är fullständigt beroende av vattnet. Och det regleras i kanalsystem för att kunna ge skördar under stora delar av året.
Man menade också landet var delat i 2 rikshalvor, övre och nedre egypten.
Det manifesterades genom att kungen hade 2 kronor. Ibland båda två, ibland en av dem. Det med att man hade enats kom man ihåg. Att egypten var 2 men det var 1. det är en nyckel till filosofiska tänkadet, att det finns flera aspekter och 2 sidor av allting. Sedan har man tanke vilken sida av nilen man är på, ma bor på ena och begravs på den andre.

Det egyptiska filosofiska tänkandet är otroligt systematiskt, och genomreflekterat. Kanske mer än vad man till en början tänker sig.

Död och begravning.
Här kan vi se att texterna som i början bara finns i pyramiderna är något som under århundranden demokratiseras. Det är samma texter som i någon bearbetad form hamnar i sarkofagerna, dödskistorna och sedan dödsboken.

Pyramiderna. Så stora monumentala gravar är inte till för vem som helst. Därför kunde till en början bara kungarna ha såna byggnadsprojekt. De är enorma.

Men att vi ser den här utvecklingen från pyramidtext till sarkofagtext till dödsboken. Det visar att man går från stort till mycket mindre. Det man har i pyramiderna förminskas i defacto i utvecklingen till en bok. Inte bara omfångsmässigt, det kan vara ungefär samma. Men det är också en tanke att i pyramidtexterna så är det bara till för kungen och hans närmaste. Och sarkofagen har flera råd, och dödsboken har nästan gemene man råd med.

Tidsmässigt så har vi gamla riket för pyramidtexterna, och sarkofagtexterna i mellersta riket och dödsboken i nya riket och framåt. Det att man väljer att ta med sig texter in i graven i olika former men ändå samma tanke, är att hieroglyfer är heliga tecken. En tanke med det var att varje avbildning betyder något. Det har ett speciellt värde, det är inte våra bokstäver som bara finns där. varje hieroglyf har en riktig existens i sig själv. därför så väljer man att ta med sig texterna. När man har bilderna och texterna som man förväntas få i dödsriket, så är det anledning att tro så för bilderna ljuger inte. Genom att ha bilder och texter som visar hur man vill ha det så får man det också. Det gäller i andra sammanhang också, att det som är avbildat är.

Det är lite annorlunda mot västerländska tänkandet som säger att bilder mycket väl kan ljuga. Har ni tänkt på perspektiven i egytpisk konst. Man har en aspektiv konst. Man har valt att ta med aspekterna som man tycker är viktiga. Det betyder att man avbildar sidorna som behövs.
Det visar sig också i bilder på föremål hus osv. De visar sidorna som är nödvändiga. Man visar alla sidor. Om någon visar en korg med grejer så måste man se allting på en gång. På samma sätt om man visar en damm så måste man visa alla.

Varje bild måste ses från flera aspekter på alla håll. Ibland säger man att de inte förstod perspektivläran. Men de kunde dem, bilderna var väldigt viktiga. När man avbildar saker i ett tempel så kan man se att hela universum finns med. Från urhavet till stjärnhimmelen.
Det man avbildar äger existens. Om det var så viktigt att få med bilder och texter in i dödsriket. Dels behövde man kunskap och man behövde försärka sig att man skulle få det som de sa. Det kunde också ske genom statyer. Döden var en förändring av livet, inte slutet.

Man måste vidta en hel del åtgärder. Man behövde gravar, man behövde fixa så att man blev en mumie. Och man åste ha en den gåvor. När man ser på gamla riket så var det viktigt att ha en jätteståtlig grav. Så fort han tillträder så börjar han bygga grav.

Det gäller också att avsluta föregångarens grav, man lever för att dö. Väldigt mycket av ekonomin och samhällslivet kretsar kring dödden. Att bygga mycket av pyramiderna kräver mycket arbetskraft och resurser. Det funkade inte längre att bygga så många jättepyramider. Sedan blev de rädd för gravplundrare. Man var väldigt rädd för det, sedan gömde man det i konungarnas dal. Och gömde ingångarna så ingen skulle hitta. Det funkade sådär eftersom många visste hur det fungerade
I extrema fall gjorde man sig av med arbetare som hade nyckelkunskap.

I den första delen har vi mest vittnesbörd till hur det går. Men att få en ordentlig begravning var viktigt. På samma sätt som det var för en person av icke kungligbörd att ordna en ordentlig begravining. Det man beöver är hushållsföremål. Möbler kläder, mat och folk som passar upp en om man ha råd med det. Är man v an att ha tjänstefolk så kan det vara sskönt at ha en eller flera figurer,, att ha en figur som kan gå i ens ställe in i dödsriket. De hade som enda uppgift att när någon ropar på en att den säger härä r jag, komma

Under orostider, under krigsperioderna. Så kunde det vara tryggt att ha med isg soldater i graven och något sill

Ju fler såna man har med sig despo bättreär det. Vem har råda med det i graven. Hushållsföremål och möbler kan man trixa till.

Figurer fick sköta jobbet. Skullle de inte fixa det, så kulle de lita på målningarna. Det kan bli enahanda kost. Det kan bli trisst. Annars riskerar man att ha samma sak hela tiden.

Att få en ordentlig mumie är det viktigt. Om det ska bli en ordentligt så tar det 70 dagar. Det handlar om att torka ut kroppen på all vätska, eftersom vätskan gör att det föruttnar. Om det är helt torrt så kan de inte förrutna. Idéen fick man från naturliga mumier, där folk hade dött i öknen. Att de låg i sanden. Det försökte man efterlikna, och det gick sådär. Man utvecklade konsten mer och mer. Uppåt 70 dagar tog det att fixa en mumie. Man la den i natronbad (salt). Man la dem i stora bassänger.

För att det ska funka måste man ta ut inälvor. Man börjar med att ta ut inälvorna, och ta ut dem och lägga i speciella kärl. Med djurhuvuden som lock. Hjärtat måste bevaras, eftersom det är med hjärtat man tänker och känner och det är hjärtat som ska dömas.

Det är i hjärtat personligheten sitter, det är där man är sig själv.
Hjärtat ska också läggas tillbaka in i mumien.

Det blev också mer och mer demokratiserat, från början hade bara kungen råd med det. Framåt det hellnestiska tiden så fanns det budgetvarianter av det här. Man kunde få 2 vänsterben osv. Men det är ingen som kollar. Det är uppenbart en lågbudgetvariant.

Kistorna genomgår också förvandlig, det gäller att ha in så lite luft som möjligt. Det ska också vara relativt lufttätt. Inom hellenistisk romersk tid så blir det poppis.

Människans olika själar.
Den första själen: Ka själen
Det är en osynlig vital kraft. Människans kraft att vara levande, när människan dör så går den till sin Ka. Det är en själsaspekt. Det innebär att hon uppsöker sin egen livskraft för att kunna fortsätta existera. Den här Ka själen finns utanför människan, men också inuti. Det är den här Ka själen som mottar offergåvor och som behöver dem för att hålla sig vid liv. För att det här ska vara möjligt måste själen ha någonstans att vara, i mumien. Men om mumien förstörs så går den till en staty, och i värsta fall en målning.

Eftersom man har flera själar så har man också flera aspekter på sitt liv.
Akh, befinner sig i ovanför utanför i olika dimensioner. I sfärer som människan inte har förståelse för. Bortom den mänskliga existensen. Därför kan den inte avbildas. Det är ett svar på frågan, hur kan det finnas ett dödsrike men i graven. Hur går det? Det är olika aspekter på människans själ eller olika själar.


Ba själ. Det är en mer materiell form av själen. Ordet betyder, det som visar sig, syns, gjorts levande. Det som är. Det här är något som uppenbarar sig i formen av en fågel, gärna ett människohuvud, så att visa att det inte är vilken fågel som helst. Genom denna så kan människan ta kontakt med den levande världen. En själ i graven, en själ i en ny dimension och en som kan ha kontakt med de levande.

Alltihopa är samma del av människorna.

Rast

Det med att man byggde så omfattande gravar, och man la ner så mycket ekonomi på gravarna betydde också att man skulle behålla graven i evighet. Målet var att evighetsperspektivet ska komma till uttryck i gravarna. Precis som i tempeln att man bygger för att det ska hålla, man bygger så att det ska kunna stå emot tidens tand. Det visar hur vitkigt det är för den döde och den efterlevande. Att ständigt kunna omges av döden.

Det är fint att vara präst vid en grav. Om en släkt har råd att betala en heltidspräst är det bättre. Att vara offerpräst vid en grav var en tjusig syssla. Det kunde gå i arv från far till son. Det var en förtroendesak att behålla det sålänge som möjligt, för att försäkra sig om att den döde hade allt som den behövde.
Hela ekonomin var inriktad på döden, byggnadsprojekten.

Man har gjort rekonstruktionsförsk för att se hur lång tid det tar att göra en pyramid. Tekniken var inte så lysande som än idag, att baxa upp stenblocken var projekt hur ma än gör. Man har också funderat på hur man har lyckats få dem perfekt i olika vädersstrecken.

Att baxa upp stora stenblocken krävde mycket råstyrka. Man har funderat på terrasser, som man sedan tog bort. Det här var enorma projekt som krävde stora arbetskrftsinsatser. Man hade roterande scheman för befolkningen. Några var inte alltid byggjobbare, utan man var det några veckor på året. Det var välorganiserad, men totalitär stat. Där man tar ut folk i arbetstjänst för att bygga kungens grav. Man hade koll på befolkningen. Att vara borta ett par veckor går ganska bra.
Det blev att så att folk bytte bort arbetsperioder med varandra osv.

Om döden är hela tiden närvarande och templen är byggda för evigheten, så är inte bostadshusen det. De är byggda av enkla mateiral och kungens material är byggda för att hålla 1 generation. Varje kung ska bygga sitt hus. Palatsen ska vara 1 generation, men tempel och gravar ska vara i en evighet. Det säger en mentalitet kring gudarna, de är odödliga, fast människan inte är så förrän hon dör.

Om man ska jämföra det här med vad som står i gamla testamentet. Dör man så händer inte så mycket.
I egytpen så är alla gravmonument en återspegling av livet fast mer grandiost. Ska man se det som att man har 2 parallella system.
Det är i alla fall en kontrast av föreställningar.

Kungen har en otroligt central position. Han är den enda som offrar, han leder i alla situation. I praktiken så är det andra präster som gör jobbet. Men det är alltid kungen som leder i krig åt allas vägnar. Om han inte sköter sitt jobb så går hela egypten under. Alla är beroende av kungen. Man är beroende av att han får en ordentlig begravning, annars kan det rucka på jämnvikten.
När kungen fullgör alla kultiska uppgifter, men andra gör det i praktiken så är det avbildat som att kungen gör det. Kungen är alltid en segrare. Det får inte ske att en kung avbildas som en förlorare. Oavsett hur ett militärt slag har gått så avbildas den som den har vunnit.

Det handlar om att ska man avbilda kungen som förlorare, så skulle han förlora. För bilden äger existens. Det kan ha efterverkan för hans efterträdare som blir förlorare. Kungen är inte bara sig själv utan främst sitt ämbete.

Det handlar om att man assoicerar kungadömet med sakrala kungadömet. Är det vi vill ha. Ska vi ha ne kung som i egypten och mesopotamine. För en kung är så. Från ett teologiskt perspektiv så kan man inte ha en kung. Men alla andra har det så. Jag tror det är en teologisk reflketion som ligger bakom motståndet. Kungen i egypten sa att ämbetet var gudomligt. Kungavärdigheten var gudomlig. Att man blev odödlig och mer eller mindre till en gudomliggjord person efter sin död. Är det något man kan bejaka från israels religion? Det blir jättejobbigt, ska vi ha ne sån där kung. Är det betydelsen av en kung, så är det inte konstigt att man säger nja.

När man väl får kungar så leder de kulten och de bygger tempel. Är det vad man är ute efter. Alla har tempel kanske den måste ha någonstans att bo. Vi måste få ihop det på något sätt. Det finns klara tankar från samtiden. Man har svårt att tänka kring. Ska vi bara ta det rätt av? Nej. Hur gör man. Det här med kungar är inte helt självklart. Man ser på kung david, som är utmålad som en idealkung, det finns berättelser som visar att något gudomligt ursprung har vi inte här. Hans farmors mor kom från moab vilket var ett ställe man föraktade. Berättelsen om kung david visar också att han är en ganska svag människa, bl.a. batseba. Det är knappast ett gudomligt sätt att bete sig på. Man är mån att visa upp, ok vi har kungar. Men de ska inte efterliknas i alla stycken. Idealisera dem inte för mycket. Tänk inte att de är lika höga som de andra kungarna. Som har kultiska uppgifter, och har nästan gudomlig sida. Det är man mån om att tona ner, och säga så är det inte.

Jag tror personligen att man ska försöka se det some n reaktion. En polemik mot det som finns runt omkring. Och att vara kritisk mot kungadömet som institution i isreal. Är att vara kritisk mot sin omvärld, ett politiskt ställningtagande. Även om många inser att man inte klarar sig utan en central kungamakt.
Om man ser på individens roll i hela samhällssystemet. Nu har vi pratat om kungen gansksa mycket. Först kan man konstatera, att individen spelar väldigt liten roll. Det är kolektivet som spelar störst roll i egypten. De kontrollerar den med skatter, och kontrolelrar vad de gör.
Här kan man se i konsten. Få gåner så avbildas folk på ett individuellt sätt. Det är roller, och mallar man iklär sig. Det är hela tiden ett symbolspråk i detta.

På religionens område är det samma sak. Att man inte talar om personliga religiösa erfarenheter. Utan vad människor erbjuds är att ta del av den offentliga kulten. Och det är processioner och man kan se saker i templen och man offrar. Men den personliga innerliga fromheten hittar vi inte. Den finns åtminstonde inte omnämnd eller bevarad i skrift. Vi har inga belägg på att folk skulle vara mystiker.
Kungen ansvarar för att världen upprättshålls genom kulten. Det har alla glädje av men man kan inte ta del av det.

Självklart har det funnits en privat och personlig fromhet. Men den är inte så väldokumenterad. Det man inte tycker är viktig dokumenterar man inte.

Folk måste ha fått utlopp för religösa känslor. Det gränsar på magi. Det finns belägg på det att det fanns många amuletter osv. Många hade små gudabilderl, ofta gudabilder. Amuletter var vanliga, de skulle skydda. Man läste välsignelser, man hade gudabilder med sig. Då talar man om hantverkare och affärer. Templen fick inte vem som helst besöka och när som helst. De var tillgängliga bara för präster. Och de var så konstruerade att längst in bodde guden i statyn. Den skulle ha sin dagliga kult i form att man väcker den klär på den och ser till att den får mat. Den ska vallas runt ibland.

Här har man samma system som i arbetskraft. Att många män var involverade i tempeltjänst. Att man hade roterande tjänst, (för de lägre tjänsterna). För de högre tjänster krävdes de mer professionella typer som kunde hålla på längre. Templen är i allmänhet avbildade så att hela världen finns representerat. Och att genom att hålla på med kulten och att se till att den utförs, så kan man försäkra sig om att världen kan bestå. Det handlar om jämvikt och balans. Om man inte utför kulten så kan världen rubbas och det leder till katastrofer. Människor även om de inte har tillgång till kulten så känner de sig delaktiga, så är de del i ett par veckor per år.


Den enskilda fromheten som skymtar fram då och då. Det kommer fram genom ett ideal som heter ”maat”. Det är en avgörande princip, det handlar om rättvisa och jämnvikt. Maat är en gudinna som ofta avbildas i en fjäder eller fjäder på huvudet. Det är fjädern som ens hjärta vägs emot i dödsriket. Då kommer hjärtat vägas på en balansvåg med 2 skålar, där hjärtat läggs mot fjädern. Blir det jämnvikt så klarar man sig.

Jämnviktsprincipen är avgörande i hela kosmos. Går det åt skogen så går det åt skogen för alla. Det finns vishetsläror och olika idealbiografier som plockar fram det här och visar hur en människa ska vara för att uppnå balansen, de är väldigt lika ordspråken i ordspråskboken.

Egyptiska skrifterna är skrivna av läror bevarade från far till son. Man ska inte komma på nytt utan det ska gå från far till son. Ofta så motiveras lärorna, genom att det lönar sig inte att göra dumheter. Gör man gott kommer goda konsekenser, alltså lönar det sig att göra det goda.
Det är inte moralen i sig som är viktig, utan handlingens konsekvenser.

Ibland säger man dock att vissa handlingar är felaktiga, eftersom det är gudomliga perspektiv inblandande. Då är det maat som rubbas, det är också utifrån ett nyttighetsperspketiv olönsamt att satsa på det onda, eftersom det kommer att straffas.

Sanningen och rättivsan och jämnvikten är vad man eftersträvar. Det medför en självklar konsekvens om man bryter mot det här, att det kommer gå dåligt.

Man vill ha lugn och ro, det är ett ideal. Att inte brusa upp, man har ett ideal av att tiga. Man ska inte låta sig provoseras, och man ska inte säga saker i vredesmod. Man ska inte låta sig styras av känslor.
Att njuta när man blir gammal är ett ideal. Hetsporrnen, den som brusar upp är en person som man ser ner på. Det ska kvävas. Hämnd ska man inte ägna sig åt. Den som har gjort onda gärningar kommer att straffas.

Man ska underordna sig gudarnas och kungens vilja. Man ska veta sin plats. Man ska inte eftersträva att få pengar, eller högre social ställning. Man ska känna sig tillfreds med det. Stick inte upp.
Man kan vara hetsig, är en realitet. Men det finns inget syndamedvetande som man hittar i GT. Att kommer gud att förlåta mig. David ångrar sig djupt, och utgjuter sig ordentligt. Men den typen av syndamedvetande hittar man inte i egypten.
Vi har syndabekännelser, i negativ form. Att det har jag inte gjort, inte det eller det där. man påpekar det man inte gjort. Det är syndabekännelser som sker i samband med inträdet till dödsriet, då är det viktigt att säga att man inte gjort fel. Det ska man tolka som ideal. Syndamedvetandet, finns inte här. Kanske också för att individen inte är det viktiga, då gäller det också att alla hittar sin plats, jag har inte begått synder jag har upfyllt kraven som ställts på mig. Jag har inte stulit osv.

Trots allt så är det en ganska optimistisk livssyn. Man menar att det finns en gudomlig ordning. Det går att uppnå den här balansen. Om man anpassar sig kan man leva lycklig och nöjd. Man behöver inte vara rädd för den kommande domen, utan det går att fixa. Det råder alltid jämnvikt i avbildningar där hjärtat vägs mot sanningens fjäder.

Man hade också tid för festligheter, bland annat festligheter, parfym smink. Och man åt väl. Man hade gott om handel med området. Man hade export och import från olika medelhavsöar. Från det som idag är libanon. Det verkar som man hade kontakter med grekland, och kreta hade man det.
Cypern hade man också kontakter med.

Man hade landkrabbor, även om man levde vid vattnet. Att ge sig ut på medelhavet var otäckt. Det var fruktansvärt om man råkade dö utomlands. Då kunde man itne få en ordentlig begravning. Man vet inte hur de handskas med lik utomlands. Om man inte får en ordentlig begravning så vet man inte hur det går i ens efterliv.

Teologiska systemen
Att ha flera olika teologiska system, vad handlar det om. Man förklarar hur världen kom till, vilka gudar som är delaktiga. Och vilka gudar som är viktiga idag. Det är en parallel till kosnten att man försöker avbilda alla sidor på en gång. Även om man har olika skapelseberättelse så ska man inte se på dem som konkurrerande utan kompletterande.
Om det är kompletterande så betyder det att man har tänkt, att det är väldigt svåra frågor. Hur kom världen till vad är en människa vad är en gud hur hänger saker samman. Det går inte att ha ett svar, då det skulle vara förminskande. Svåra frågor måste belysas från flera håll. Människor ska se det som både och,inte antingen eller. Det kan vi se i konsten både framifrån och uppifårn och alla sidor. Det tänkandet finns i filosofin, iv har olika system som gynnas av olika dynastier. Men som i grunden har olika inriktning. Inget system sa att de nadra var skrutt, man försökte säga att det här bidrar vi med.

Det heliopolitamska systemet.
Det har sin grund i heliopolis, man tar sitt namn i en plats. Här ingår 9 gudar. Det är Atum, han är urfadern, grunden, ursprunget. Han ger upphov till shu och tefnut. Det är luften och fukten vi har här.
Sedan har vi de som ger upphov itll Geb och Nut det är jord och himmel.
Det är gudapar som är syskon som tillsammans avlar nästa generation.

Atum som är urfadern har kommti genom chepri och urfadern Nun. Sedan har geb och nut i sin tur givit upphov till Osiris + isis + seth och neftys.

De är syskon och gifta med varandra. Syskonäktenskap backar man inte för. Det här är ett helt system där vi har dne kända berättelsen om osiris som dödas av sin bror seth. Isis blir förtvivlad så hon samlar ihop alla likdelar som seth har spridit, hon sörjer så mkt så hon blir gravid då hon umgås med likdelarna så hon blir gravid. Hon föder horusbarnet som hela tiden är jagad av seth. Horusbarnet befinner sig ofta i vassen för att undgå seths vrede.

Här har vi en helt mytkomplex som har vissa speglingar i GT. Det betyder inte att man ska sätta = mellan horus och moses. Utan mera det här är komplexa berättelser som har haft stor bäring och betydelse för människor som har kunnat tolka det. Man tar horusbarnets berättelse som är jagad av en äcklig typ, mot att en syster hjälper till att skydda den. Det betyder inte att har snott en berättelse utan att man har laddat med nytt innehåll. Jämförelsen vi har är moses och hans syster miriam.
Vi har mytkomplex som kommer upp till rom. Litet barn läggs i en flod, skyddas från att förgöras, men blir en stor statsgrundare. Moses grundar sitt folk, sargon grundar assyrierriket, han skalpar också i en flod. Romelus och rhemus skvalpar omkring på tibern.

Med det här vill jag ha sagt, som finns i egyptiska teologiska systemen. Ha rhparalell form och finns här och där. människor har använt sig v bildspråket.

Det är ett ganska komplicerat system som leder fram till berättelsen.
Vår kompis Isis är en gudinna som lever kvar långt in i atiken som en mysteiekult.
Hon är en modersgestalt till horusbarnet. Skyddar sitt bar och elendiga karl. Hon har beskyddande funktioner.
Osiris är också någon som kungarna identifierar sig mde. Efter styckmoret så uteråuppstår han och ger liv. Han är döende och återuppstånede gud i form av vegetation.

Nästa teologiska system.


Helipolitanska 1 Atum onanerar så kommer världen till

2 i memfitiska så är det guden ptah viktiga. Här är ett mer filosofiskt system. Det här säger, att ptah genom att tänka och forma orden kan skapa. Gud genom sin viljeakt och uttalade ord kan få saker att bli till. Han skapar genom att först ha i sitt hjärta och sin tunga (det är med hjärtat man tänker). Det är snubblande nära genesis. Det är ett sätt att uttrycka, det är det för tillfälliga högste guden som har det inte i sin fysisika kropp som Atum. Utan i sitt hjärta tänka och frambringa saker, inte handfast sexuellt.

Ptah återfinns ofta i formen av en mumie. Det är en filosofiska kullerbytta, att den som är död frambringar liv. Inte som osiris, att den sörjadne hustrun lyckas bli död med en kropp. Att det som ser ut som något annat blir något. Han är gift med en gudinna, han är inte död död utan död levande. Hon heter sechmet

Den här skapelseteologin har centrum i memfis. Det är också där pyramiderna finns. Guden är mumie, hans fru är läkekonstens beskyddare. Men ordet hjärtat frambringar världen. De har en son som heter neferten, han avbildas som ett barn som växer fram ur en blomma.

Vart kommer barnen ifrån? Inte är det sexualiteten.. man förnekar inte sexualitens kraft, utan man förandligar den på något sett.
Sedan har man den tebanska teologin också, från tebes. Här finns det 8 urgudar. Det är nun och naunet, ho och hauschet de står för oändligheten. Här finns också kuk och kauket, som står för mörkret. Sedan är sista amun aumaunet, eller niao och naioett. De står för osynlig luft eller intet.
Det här är gudar som bildas ur ett kaos. Amun skapar de 8 små extragudarna. Det finns också tal om ett urägg varifrån allting kommer. Den här Amun, han smälter samman med en gud som heter Re (solgud). Han kallas därför AmunRe. Det har klara implekationer, de pratar om luftet och intet, men i solen blir det viktiga. Amun och amunre gör att solen som man dyrkar. Varje kung kan identiferar sig med det här, att det är den uppgående solen som går upp och återföds varje morgon, efter den besegrat kaosdjuret.

Det här är också något som delvis återfinns i gt skapelseberättelserna, att skapa ur kaos och att skapa ur vatten. Det här med en solaspekt som blir allt mer tydlig, genom sammansmältning med re beseglar amuns öde. Den här kulten gynnas av en del mäktiga personer. Amun prästerkspaet får så mycket makt så att en del kungar känner sig som outsiders. Om prästerna har mkt makt hur kan man då agera själv. man måste kväsa och återta intiativet annars är man i prästernas händer. Jag tänkte avsluta här genom att avsluta med solkulten, som intar en särställning i egytpen från början till slut. Men får sin höjdpunkt kring amun, och amunprästerskapets höjdpunkt.
Det är den 18 onde dynastin vi pratar om. Det börjar med Amunhotep den 3dje.
Hans namn betyder amun är nöjd.

Kungen inser, det går inte. Jag är i händerna på prästerskpaet. Han inleder en förnyelserörelse. Hans son tar över det här, han heter till en början amunhotep 4, han tar över och byter namn till echnaton. Att introducera nya gudar och bygga nya tempel och en ny huvudstad. I det konservativa egypten så är det inte helt ok.
Han hävdar att han har speciell tillgång itll guden, bara han kan förmedla vad guden har att komma med. Prästerna har inte så mycket makt. Han går tillbaka till tanken att kungen står för all kult, och hans präster är ställföreträdare. Han tar det på allvar att bara han förstår guden. Amunprästerskapet blir upprörda, av att han tar ifrån dem makt. Han byter namn till echnaton, och inför kulten till aton. Det är solskivan. Det finns mängder av avbildningar, äggskalar, de står inför solskivan som sträcker ut solstrålar med händer på och ger liv. Det finns otaliga ställen där händerna håller i anch tecken (det är en hieroglyf som betyder liv) det sträcks fram. Från solen som livet kommer genom kungen. Han går så långt så att han säger att gamla gudarna inte får dyrkas. De bygger en ny stad, man bygger hela tiden på traditioner. Han lyckas få folk att komma dit, han lyckas inte utrota kulterna ens där. vi har goda ex på hur folk har smugglat in gamla gudarna.
Det är en väldigt intolerant och introvert kult. Det handlar till största delen om kungen och hans familj. Man bryter stilidealet, inte bara huvuden utan hela kroppsformen är som spagetti.

Man vet inte hur man ska förhålla sig till det här. Han får konstnärer att avbilda folk på ett nytt sätt.
Den nya teologin går ut på att det finns en gud som man ska dyrka, det är på 1300 talet. Han bygger en ny huvudstad, han kallar den för atons horisont och uppkallar den för nya guden. Han betonar att allt är nytt. Det är väldigt olikt egyptierna. Man kan se att det inte blir poppis. Så fort man har fått styrsel på regentlängderna igen, så börjar man sudda ut kättarkungens namn överallt. Man menar att han var dålig för egypten. Om man raderar ut alla så menar man att han inte fanns. Att sudda ut är ett jätteprojekt.

Man kan säga att den här kungen misslyckades. Kanske därför att han var så insnöad att han glömde bort inrikes och utrikespolitiken. Man vet att han försummade utrikespolitiken. Att de drog fördel av att man hade en svag kung i egyptien. Man ser att han lämnade efter sig ett kaos, var det gäller succession. Det har spekulerats mycket, om att det kan ha inspirerat moses och grabbarna. Man har sett stora likheter, kanske större än vad som finns. Freud skrev en bok om det här, jag har läst den och jag tycker han är ute och cyklar.

Man har velat se likheterna, i näsströms bok sid 62, finns det en solhymn. Om man läser den paralellt med pslam 104.