Dogmatik 1

Övergripande
Dogmatik,
Lärainnehåll i kristen tro, som konstitutionaliseras, centrala innehållet.

Vi ska fortsätta reflektera kring den kristna dogmatiken, jämförelse med andra teologiska trad. Vi ska göra det med kopplinghur teologer genom tiden har gjort. Så kopplingen blir till stora krista teologer.

UPPENBARELSE
Hur uppenbarelse är centralt för mänsklig civlization. Kring hur man får kunsakpen. Är man teolog så måste man ställa frågor, när man argumenterar så är det viktigt att tänka på vad är grunden för kunskapen vi har. Då har vi tidigare resonerat när vi har pratat om filiosofi så finns det självklara källor för vår kunskap. Vi har vår förmåga att tänka och göra logiska slutledningar med förnuft. Där vi kan tänka självständigt, som låter oss förmedla tanken till andra människor. Vi har våra erfaenheter som inte bara handlar om tänkandet, vi kan göra kroppsliga erfarenheter, tex. Vi kan bli sjuka.
Sedan finns det också något som är speciellt som vi reflekterar över, att vi inom kristen teologi och andra teologier. Har en särskild föreställning om att vi kan förvärva kunskap från guds självuppenbarelse, självkommunikation från gud.

Om jag frågar er, vad är uppenbarelse inom den kristna traditoinen, vad associerar vi med guds uppenbarelse? – Svar Jesus. Att ultimata gofrmen av guds uppenbarelse är guds människoblivande, att gud manfiesterar sig direkt självutömmande. Och det är kristologin som är en väldigt viktig del av den kristna uppenbarelsen.
Men något annat som vi också tänker på när något är uppenbarelse, vi har biblen, vi har texter som har status. Före människoblivandet så menar man att det inte finns uppenbarelse, och inte heller att uppenbarelsen är avslutat. Det är också intressant och invecklat, att teologiska tiden är inte den linkära tiden. När vi jobbar med uppenbarelsebegrepps å måste vi också tala om tidsbegrepp. Sen kan vi se skillnader mellan olika kristna traditioner, det finns traditioner där man menar att uppenbarelser är ganska så färdig. Det finns de som gör stor poäng av att uppenbarelsen inte är avslutad. Den historiska människoblivandet är inte bara den punkten, t.ex. gudstjänstlivet att vi firar påsk varje år. Dogmatiskt så är de tinte bara att man minns utan att man återbringar.

Om vi tänker oss hur kyrkan väljer att strukturera tiden är ett argument, en stor del av dogmatiken kan man hämta ur gudstjänstlivet. Var vi hämtar är trosbekännelsen osv, men liturgin är enormt viktigt att se vad vi tror på. Men också likheter och skillnader. Det är intressanta fenomen att vi lever i den sakrala tiden som indikerar att vi inte menar att uppenbarelsen är avslutad. Men hur vi än tänker, bibeln, det finns också föreställningar om att man kan ha andra former av uppenbarad kunskap så kan man ställa jobbiga teologiska frågor. Hur vvet vi vad i bibeln är uppenbarelse. Vad av jesus vittensbörd är uppenbarelse. Vad är guds manifestation.d et är frågor som vi får leva med, som vi inte kan ge några definitiva svar på. Jag tror att de tär bra att vi inte kan ge definitiva svar på, men det är klart att det är tryggar om vi har ett instrument att som kan visa vad som är äkta uppenbarelse.
Brottningen mellan tryggheten och en tradition som inte ger oss den tryggheten.

Ett sätt för oss att närma oss frågor hur vi jobbar med uppenbarelsebegrepp är att ställa det mot andra begrepp. Då valde jag att i vår trad när vi diskuterar uppenbarelse så jobbar man med olika begrepp uppenbarelse/förnuft. Vad ser vi då i uppenbarelsebegreppet? Jag tänkte översiktligt gå igenom kapitlet för att se hur det resonerar.

Förnuft/uppenbarelse
Det finns begrepp som är väldigt svåra att komma åt, uppenbarelse hör till såna begrepp. Vi kan se gud manifsetationen, men och vad betyder det så är vi på ruta 1 igen. De flesta av våra begrepp behöver det andre för att framhäva sin innebär. Jag ställer förnuft mot uppenbarelse för att visa vad uppenbarelse är. Min tes är att de samspelar, beroende på hur man ser relationen mellan förnuft och uppenbarelse så blir begreppsinnebörden lite olika. Vi har inte ett begrepp uppenbarelse, vi har inte eller ett begrepp förnuft. Utan beroende på hur vi ser på relationen mellan uppenbarelse och förnuft och upparelse så får vi förskjutningar inom begreppen. Jag menar inte att det är något problem, utan jag är ganska glad för det. Jag kallar det en dialektisk syn. Om vi istället ställer uppenbarelse mot andra begrepp så får vi samma dialektik, när vi disktuerar med varandra så förskjuts innehållet.
Jag vill att ni ska försöka föra tankegången och tänka om det ger något, om det ger något isf vad. Då gör jag följande resa, jag plockar fram 3 mönster somf ramträder i våra kristna trad de större som vi känner till. I ganska stora drag presenterar på hur man kan se på relationen mellan förnuft och uppenbarelse.
Den första modellen dominerar kristen teologi. (större kyrkorna).
1. Augistinus, Aquino, Tillich. Sen skulle vi kunna ta hur många som helst till som represnterar en mainstream modell. Då får vi svaret från varandra att de befinenr sig i harmoni att det finns ingen motsägelse, utan att det är 2 sätt att uppnå föreståelse och kunskap. Uppenbarelse är ett sätt att uppnå förståelse och kunskap de är båda gåvor från gud och det finns ingen motsägelse.
2. Ganska marganaliserad position ecclesiologiskt. De menar att visst finns det motsägelser, vad det gäller gudskunskap så har uppenbarelser klar prioritet över förnuftet. Här tar jag som ex Tertullianus, Karl Barth.
3. Ännu mer marganaliserat i teologin då har vi också teologer och religionsfilosofer som problematiserar uppenbarelsebegreppet som menar att varje gång vi har en motsägelse mellan uppenbarelser och rationella kunskap så äger förnuftet företräde. Det är säkrare att bruka sitt förnuft. Man problematiserar uppenbarelse samtidigt som man argumenterar för guds existens. Immanuel Kant. Eftersom han då verkligen renskriver idén om förnuftets företräder, och renskriver att uppenbarelse infantiliserar människan att hon behöver det till hon blir fri och vuxen. Det är en tanke inom moderniteten att när iv blir mogna och fria så behöver vi uppenbarelsen mindre. Också liberalteologi (finns spår där) dock så är de mer nyanserade.

Vi ska titta mer på tänkarna hur de ser mellan förnuft och uppenbarelse. Man behöver dock inte låsa sig vid modellen då de olika personerna kan se på uppenbarelse och förnuft på olika sätt.

Rast

Augustnius
Teologisk auktoritet för de stora kristna trad. Han lever i en tid som ställer nya utmaningar, kristna kyrkan är itne bara förföljd. Den börjar bli officiell ideologi. Det är början på processen. Han hör till giganter som ger oss dogmatik som fungerar ideologiskt. För augustnius så har han en häftig lång resa. Han växte upp som kristen han blev osäker i sin tro, via de folosofiska frågorna så går han till gudslängtan. Att längta hos trygghet ro hos sin gud. För augustinus så fanns det ingen motsägelse mellan de kunskaper vi får mellan guds människoblivande och det mänskliga förnuftet. En av de mycket berömda satserna från augustinus handlar just att vi begriper med hjälp av tron. Vi tror för att begripa, vi tror för att förstå. Här stämemr det så fint på min tes kring uppenbarelse och förnuft, här blir tron också ett sätt att förstå. Begreppen ligger nära varandra. De är ett sätt att förstå. De är inte identiska, de kompletterar arandra men det finns ingen motsägelse. Torn söker förståelse och vi tror för att förstå enligt augustnius.
Sen är det också viktigt att tänka på förnuftsbegreppet som vi har hos augustnius är inte ett modernt rationalitetsbegrepp, hos augustinus är det frågorna vad är det vi vill förstå och vad är det för tro vi försöker förstå. Han är arvtagare från grekerna mänskliga livet är att förenas med gud. Förnuftet är redskapen som vi kan uppnå enhet med gud. Augustnius var en skolad man, men han var t.ex. saker indikerar att han inte gillar nyfikenhet,som inte bidrar till målet att enas med gud. Han har en gudsbild och människosyn som inte skapar motsägelser. Gud är god och det passar inte gud att ge oss ett förnuft och en annan uppenbarelse. Också att människan med sitt förnuft kan söka och hitta gud. Där har vi augustnius.

Tomas av Aquino
Han har vi tidigare sakt är nästa punkt på den här hitsoriska linjen. Då är det den katolska kyrkan hur stark som helst. Det aqunio är att han skriver där univeristeten börjar bli starka. Tomas hade stark position i kyrkan men han var också professor. Men han vara samtidigt benidiktin och han hade position i kyrkan. Han var i akademiska världen. Det tror jag förklarar tomas rationalism. För honom är det viktigt att etablera teologin som akademisk diciplin. Hos honom har vi den naturliga lagen. Den säger oss att det finns vissa givna lagar i skapelsen, de kan vi förstå bara med vårt mänskliga förnuft, för att fårstå vad som är rätt och fel så klarar vi inte uppenbarelsen. De hänger ihop med deras övertygelse att uppenbarelse inte strider med förnuft. Tomas jobbar konsekvent att uppenbarelse och förnuft är i harmoni. Men också att vi har den naturliga lagen i skriften. Tomas jobbar mycket med bibeln. Men när tomas och många katol teolog så menar de här är naturliga lagen och här är uppenbarelsen så menar man att i skriften ser man den naturliga lagen. För de skolade teologer så finns det ingen motsägelser då de jobbar med skriten så jobbar de med den naturliga lagen i skriften. Tomas utvecklar en väldigt rationalistisk teologi. Men han jobbar också att han tar ett stycke i biblen och han kämpar kring det.
Om det är så harmoniskt hur är det med om vi i biblen stöter på något som inte alls är i harmoni med förnuft. Hur förklara vi då fallen där det verkar vara motsägelser? Ex när gud ger kommando med de flesta av oss ser som förnuftigt. De har vi många ex på i auktoritära texter bibliska, liturgiska osv. Tomas tänkte att vi måste bara arbeta bättre, tänka mer tolka mer. Han menar att det inte är fel emd skriften eller förnuften. När de tär motsägelser så är det bara att tänka mer. Det blir att justera att vi utvecklar tolkningen i förnuftsarbete. Så att vi får fram en riktig tolkning där förnuft och uppenbarelse är i harmoni. Men ni ser hur han jobbar, men om vi tolkar si så blir det så. Det jag vill att vi funderar på så har även tron och uppenbarelsen en viss innebörd, här är det förståelse snarare än något annat.

Paul Tillich
Han är en tysk teolog. Jag tror att han gick bort på 60 talet någon gång. Mycket intresant tänkare skrivit fler volymer systematisk teologi på engelska väletablerd teolog i USA. Mycket intressant tänkare, kunde filosofi väl. Det är tacksamt att läsa tillich och bart vid sidan av varandra. Båda var explicit mot facisterna, (teologi och politik).
Han är känd för korrelationsmetod, korrelera. Vi kommer såsmåningom läsa lite av hans systematic theology. Men det blir bra ex på vad han menar är att det inte finns motsägelse mellan uppenbarad gudskunskap och rationell gudskunskap. Uppenbarad kunskap tlaar till oss om vi ställer frågor. Tron handlar om förståelse insikt i världen. Så tänker tillich om vi har ett paket med dogmer och så leverar vi paketet som inte har frågor så har vi inget att uppenbara. För att uppenbara ska verka så måste människan stå där med frågor ur hennes existens. Att vi är tidsliga, det finns slut, samtidig tsom vi har insikt om evighet. De frgåor föds inte. De ramlar inte från himelen de måste födas ur vår mänskliga existens. När vi då på ett ärligt historiskt sätt där vi befinner oss formulerar frågorna. Då börjar uppenbarelserna tala till oss för det blir svar på existenteiella frågorna. Vi är i korrelation så där uppstår det frågor. Uppenbarelse blir svar, i dialog med den människan som ställer frågor. Tilllich är dialektiskt tänkande, hans utläggning av kristologi treenighet, de andra kristna dogmerna då ser vi hur han arbetar. Det han gör i sina böcker, det är flera böcker. Vad är det för frågor i vår tid som dogmerna är svar på. Då blir det samma dogmatik, men den så att säga den börjar leva på olika sätt i olika tider. Tillich menar att vi inte kan få levande uppenbarelse om vi inte för en dialog om vi inte korrelerar dogmatik som vi har med de frågor som kommer från människan i hennes tid i henens kultur. Då är det det rationella arbetet som får fram. Jag tror att när jag sammanfattar modellen så är det 3 tänkarare i olika tider som ända kan förenas med att de har föreställningen att det inte finns motsägelser utan de svarar mto varandra, jag menar ockås att med tron menar att framför någon slags av förståelse och sen vidare att de har positivt optimistisk människosyn och gudsbild där gud inte leker med oss och gud menar väl. Inte i betydelse att vårt förnuft säger till oss har inte ett motsatskommando från gud. Vi kommer strax till hur vi ska värdera det sättet att tänka.

(Grupp 2)

Tertullianus (vi tror han dog år 220)
Han var en skolad, mcyket klok man. Samtidigt så menar han att man inte ska räddas dem situationer där vi ser att uppenbarelser strider mot vårt mänskliga förnuft. Men de är de sitautionerna som strider mot Gudstro. För tertullianus så är det som inte är med förnuftet att göra. Han ställer aten mot jerusalem och han menar att de har inget att göra med varandra. Han menar att tro är värdigt efterosm det är omöjligt, tro auktauliseras när bevisen inte når. Han gör stor affär av de tillfällen där trons innehåll utmanar. Genom tiderna så har vi teologer och filosofer som letar efter tro som är utmanande mot mänskliga förnuftet.
I skolastiken så sysslade man med rationella gudsbevis. Man utvecklade logiken, stundstals var det dödstrist för att man jobbade hur mycket som helst. Under skolastiken kommer fram till en del idéer som plötsligt låta mer som tertullianus. Det finns skolastiker som är extrema rationaliseter som genom att renodla logiken så kommer vi till en punkt där vi måste inse att själva gud inte kan bli bunden av den logik som hör till mänskliga förnuftet. Gud agerar från den gudomliga viljan som inte är bunden av lagarna. Vad som händer, här är förnuftet handlar inte om förståelse här handlar förnuft om logik och nödvändiga lagar. Men där förstår man att gu dinte kan bli bunden. Här framhäver de en tanke som vi har hos tertullianus när vi genom vårt mänskliga förnuft och uppenbarelse korrelerar med varandra anpassar vi inte gud, gör vi inte honom för antromorf och domisticerar. Förminskar vi inte hans självständighet. Där plockar man fram saker i skriften visst har gud vilja. Det som är rätt och fel beror inte på förnuftet, det rätta är det gud vill och det fel är det gud inte vill. Den naturliga lagen har inte alls samma status. Utan källan till det goda är guds vilja, thats it.

Karl barth är reformert teolog. Som just i den moderna tiden arbetar med sättet att se på förnuft och uppenbarelse. Han kritiserar paul tillich och liberalteologi, deras omförmåga att se att gud är autonom, vi har en relation till gud men i vår rationalism längtar att få styra gud. Men vi måste lyssna på vad gud säger. Han köper inte korrelationsmetod, uppenbarelse är inte svar på våra frågor. Han gör att vi ställer frågor som vi inte annars skulle ha ställt. Bart menar att det är för rationalistisikt och vi förlorar stor del i innebörden av kristentro om vi går på harmoni mellan förnuft och uppenbarelse. Gud blir antromorph. Vi ska inte läsa bibeln på svar på frågor, utan snarare direkt tilltal som utamnar oss snarare än som svar på våra behov.
Då om man tänker på hur man arbetar inom den här ramen så tror jag vi har en förskjutning inom uppenbarelse och förnuft. Förnuft är logik, uppenbarelse är inte förståelse utan direkt personlig relation till gud. Vilket förnuft inte är. De är ganska olika de begrepp som tillich har har inte för bart. För tertullianus är uppenbarelsen direkt relationt ill en personlig gud itne kunskap och föreståelse. Det är inte sagt att det är personlig relation för augustinus, men augustinus säger att tron söker förståelse. Här kommer kirkegaard in i iblden. Han kritiserar kyrkan för att vara rationalistisk, tro är snarare mod. Människans språng att ställa sig i det oavgjorda och osäkra. Observera människosyn och gudsbild förändras här med, det viktiga är att gud är gud och inte människa, avståndet mellan gud och människa är betydligt större än i det augustinska och aquniska.
Ser vi hur dogmer drar varandra, att människor ser att hon inte är gud, hur hon kan vara annat än människa. Vi är så passa nära och vi står gud nära på olika sätt. Det är många dogmer som talar till olika sätt.

Rast

(tredje synsättet)
Att man fokuserar på förnuftets avgörande roll när relationen mellan förnuft och uppenbarelse diskuteras. Kant var dock inte teolog. Han är lite kontrovers med censuseren, han fick olagförbud att skriva. Han fick intygat att Immanuel Kant inte är teolog. Men han är oerhört viktig för den filosofiska och teologiska utvecklingen, så han jobbade också med teologiska frågeställningarna. Hans syn är extremt åt det andra hållet. Det Kant menar att behovet av uppenbarelse är tecken på människans omogenhet. Då frågar han vad är det det mogna innebörda, det är det förnuftiska. Det är moralen. Vi har en citat ur Kants lilla skrift. Den sanna religionen är tro på gud, såsom allsmäktig skapare, moraliskt sett den heliga lagstiftaren, en respekt för lagen. 2 som upprätthållare av mänskliga släktet, som förvaltare av de egna lagarna. Den tro har inte mystierum utan snarare guds moraliska förhållande till mänskliga släktet. Han argumenterar om vad tron handlar om enligt hans analys är att vi lever upp till den moraliska lagen, bara för moraliska skäl. När vi gör det så postluerar vi den vilja att det finns gud och evighet. För i vår värld så finns det ingen korrelation mellan rättfärdighet och lycksalighet. Vi får ingen belöning. När vi verkligen handlar moraliskt, och vi gör bara det om vi handlar enligt plikten. Då postluerar vår vilja guds existens. Det enligt kant är moralen. För att leva upp till den tron behöver vi inget mysterium. Vårt behov är snarare ett tecken på att vi inte är mogna på riktigt, då börjar iv anamma vår stil, då säger han att vi behöver mer andra.
Sen är det också intressant att man kan direkt säga, att människan tömmer tradition på mycket innehåll man tar bort mycket av mysteiret. Det bli lite draksitkst. Men Kant har också argument som är intressanta även om vi kan direkt ha starkt kritik. Det är ett problem med uppenbarelser, detär deras kontextualitet, han har en idé att det specifika med förnuftet, att här kan vi generalisera. Om vi generaliserar rätt så gör vi på universiellt sätt, när vi tänker rätt så får alla del av vårt tänkande. Då kan vi gå över gränser. Men berättelser och mysterier är kontextuella, det är en viktig poäng. När jag tänker så komme rjag inte på någon känd uppenbarelse som inte är kontextuell. Den är nödvändigt begränsad, vi kan inte ta ett mysteirum som inte har hört om texten. Men det blir snabbt svårt att granska, vi kan resonera om många frågor, men när vi kommer till beksrivningar av mysteirer så blir det stor skillnad på vilken kontext vi befinner oss i. Våra egna berättelse rom mysterier är lättare för oss att ta till sig än muhammad och hans himmelska resa till Jerusalem. Man upplever då att det är svårt at nyansera treenighetsdogmen, den är ju kontextuell som gör att den är svår som inte känner sig hemma i kontexten. Kant har det problemet men uppenbarelser. Han talar dock inte om kontext utan om historiska saker, men vi menar att det inte bara handlar om tid men också om kulturellea eller positioner i samhället. Då menar Kant att det försvagar. Det man förstås här kan hämta inspiration från, Liberateologerna är inte så drastisika de slänger inte bort mysteiret. De tolkar om mysteriet. Men de tar till sig kants kritik av uppenbarelse. Och gör en poäng som går in i feministisk teologi. Den kunskap som har status av uppenbarelse har lätt att missbruka. Så fort ett maktinnehav förenas med att vi har tillgång till uppenbarelse så blir det ännu större risk för maktmissbruk. Vi kan sätta spärrar till maktkritik vårt sätt att tänka fritt, det beskrev vi som styrka i den naturliga lagen. I vårt förnuft så kan vi se att, det som auktoritet säger inte håller. Här gör man en större poäng att människans frihet är kopplat till hennes förmåga att tänka fritt självständigt. Det är förstås vädligt produktiv och viktig kritik av uppenbarelsebegrepp som det fungerar genom tiderna.

Det som händer här, är att det är ytterligare förskjutning av uppenbarelsebegrepp och förnuft, för kant är förnuft hennes frhet att tänka fritt. Uppenbarelse är inte guds självmanifestation utan snarare historiska former av uppenbarelser som tenderar att låsa henne till vissa uppfattingar, vi vet att det har varit så att kyrkorna har passat på att säga vad som gäller och allierat sig med makten det tar man fasta på och kritiserar.

Nu har jag gjort bakgrund till varaför jag presenterar ämnet på det här sättet, beroende på hur man fyller så gör man olika innebörd.
När ni jobbar med uppenbarelse, hur ska man förhållas gi till uppenbarelse ås kan man börja vad menar man hur ser man på relation. Men ar man det samma som man kritiserar hos någon. När jag skulle jämföra med augustinus och tertullianus är att de inte alltid diskuterar samma fråga. I dem där 3 sätt att förnuft och uppenbarelse så kan vi se olika betoning på gudsbild och hur gud och människa är relaterat till varandra.

Om man tänker sig i stora drag på förnuft/uppenbarelse som något som låter sig harmoniseras.
Om man ser att uppenbarelse är självständigt mot förnuftet.
Eller om förnuftet står över uppenbarelse.
Om vi ser vad ser som styrka i modellerna. Vi behöver inte välja nu, det är därför jag förösker driva tesen det är frågan om de är ekvivalenta. Men bara för att förstå det bättre använder 1,2,3 vi kan tänka tillsammans. Vad skulle vi kunna säga är konstruktivt, och problematiskt. Vi kan tänka dogmatiskt filosofiskt och etiskt.