dogmatik 12

Sen

Pratade om syndafallet
Äter ni av den okmmer ni att dö. När de smakar frukten, då får de en kunskap i berättelsen om skillnaden mellan gott och ont. De får insikt om att de inte har kläder, de drabbas också av döden.
Det finns oändligt många tolkningar vad syndafallet förmedlar. Man kan lätt konstatera om att det inte handlar om ett äpple. Det kommer med renässansmålningar.

Vad händer i symboliska berättelsen? Här händer något i relationen mellan gud och människa. I berättelsen bladnas det in en till kraft, hos kristna teologer. Vad det är för kraft, hur förhåller den kraften sig till människan och gud. Man kan ha olika tolkningar, syndafallet kan handla om att människan vänder sig från gud.
Observera beroende på vad vi menar innebörden i syndafallet så får vi också en idé om vad frälsningen ev betyder. När vi har vända från, en teolog handlar omatt frälsning handlar om återvändelse till gud. Människan var hos gud och vände sig ifårn och återställning skulle då handla om att man vände sig åter till gud.
Luther använde det här uttrycket.

En annan tolkning är att människan söker sig efter nåogt annat det egna istället för gud. Det själva, det egna, om man betonar att det centrala innehållet isynden ä egocentrering fokus på själva. Då kan vi säga, då har vi idén om att färlsning skulle innebära, gudcentrering eller den andre.
När hon valde självet kunde hon istället välja gud eller den andra. När ni tar emot den fattiga, när ni släpper in den andra då kommer jag. Det är väldigt komplex historia, om egoismen är kärnan i syndafallet. Då är det intressant att se vilka alternativen.

Upphöjelse är också en tolkning av syndafallet, det hör till vanlig förklaring vad syndafallet är. Medans bilden av paradiset skulle syfta på att människan ingår i naturlig symbios med gud och skapelsen. Att hon inte känner någon drift att styra och ställa så kommer synden med det här att hon ska upphöja sig. I det avseendet, så skulle man kunna tänka sig att hon ville veta det som gud vet. Upphöja sig över resten av skapelsen eller gud eller i relationen man och kvinna. Då skulle man kunna tänka sig att frälsningen innebär att det kompenseras och återställs, att människan sdriv att upphöja sig skulle försvinna.

Den trad ståndpunkten är att människan är skapad med fria viljan. Det är svårt att tala om människan som guds avbild om hon är totalt determinerad. Så hon har fri vilja. Då är nästa fråga, är det pga fria viljan som hon vänder sig från gud. Eller skadar sig den fria viljan i syndafallet. Vi kan med frihet också tala om olika skae,r vi kan tala om oberoende jag vill göra vad jag vill. Annars så kan med fria viljan förverkliga nåogt, inget om jag utan om olika skaer.
Luther menar att människan inte är fri i sitt syndiga tillstånd. Men erasmus menade att man.

Människan är skapad med fri vilja, det är vad som gör det möjligt att man drabbas av syndafallet. När man diskuterar teodicé så kommer man också in på de här att gud inte determinerade.

Vad har gud för roll i syndaflalet. Det som också komplicerar är att ormen finns där. det har alltid varit teologernas huvudsväg, det är kopplat till ondskan. Här kommer ondskan in i bildne. Gud har inget ont, skapar inget ont, från evighet från början fanns det inget ont. Här uppenbarar sig ondskan. Man kan säga plattityder att ondskan är något som har en vilja som motsäger sig gud.
Men vad är ondskans ursprung det aktualiseras i berättelsen. Det ifnns oliak teologer som har olika uppfattning. I min egen del så finns 2 huvudlinjer. Det ena är att ondskan är något varande, något som finns. Så kan man också säga att ondskan är icke-varande.

Vid varande kan iv föreställa oss ondskan som kraft, mateira, drift, eller persionifierat, då hra vi ormen satan djävul. Det finns inget, så här tycker alla kristna. Genom tiderna finns många föreställningar. Det är inte så att alla kyrkofäderna tyckte på samma sätt. Man kan personifiera och man kan föreställa sig icke-personlig.
Ickevarande kan man ha olika idéer. Här har vi teologer, som har varit och etablerade i kyrkan. Ofta föreställer man sig att ondksna inte egentligen finns,d et är icke-varande. Den vägen är motsats till gud som är varat. När profeten fråga om gudsnamnet då säger gud jag är den som är. Jag är alltet, då ärd et inte så konstigt att man föreställer isg att ondskan är icke-varat. Eftersom resultatet av syndafallet är döden, här har vi nicholas of kussa. De som influesras av nyplatonismen, de tänker att ondksan är brist i varat eller icke-varaat. Vi kan inte säga vad ondskan är för ondskan icke-är. Då är de tintressant vad synden är. Vad är t.ex. girighet, om ondskan inte är vad är våld.

Jag föreställer mig att man kan ta dem här 2 riktlinjerna. Man kan föreställa sig, från bröderna karamazhou, där kombinerar han, han har inte en djävul utan flera. Med bruna svansar på klostret. Åp andra sidan parasiterar djävulen hela tiden mänskliga tankar, ivan blir galen och eventuellt dör, inte för at djävulen är ond utan för att djväueln inte har en egen tanke. Man kan säga att det är konstnärligt begrepp för att se vad ivan tänker. Men om man gör teologi så kan man tänka att han försöker förena båda ståndpunkterna.


Tillbaka till syndafallet och begreppet arvssynd. Här är det väldigt viktigt att vi inte förenklar föresätllningen, inte minst för att det finns tveksamhet inför arvssyndstrad. Vi ska vara varsamma, att vi förenklar föresätllningen och säger att den inte duger.
Det jag framförallt vill varna för att arvssynden inte handlar om att vi gör fel, så har vi aldrig tänkt. När vi säger att vi människor ärver synd är det inte att om att vi direkt börjar göra fel.

Om vi tänker oss då arvssynd, det är inte i första hand ett moraliskt begrepp. Jag är övertygad om att det i första hand metafysiskt begrepp. Det ska säga något om vår natur, om hur vi är som människor, teologiskt i relation till gud och skapelsen. I andra hand handlar det också om moraliskt begrepp, det hänger ihop med metafysiskt begrepp. Men ibland tar man bara arvssynd på moraliska planet, då behöver vi itne ha det.
Då tappar vi metafysiska begreppet, det är något som skulel säga något om att det är speciellt med mänsklig natur som disponerar henne till vissa saker. Det är inte så att vi upplyser människan, utan det är ngåot med människan som gör att vi blir disponerad till vissa sakersom egoism rasism osv.
För att konkretisera det här begreppet. , vad är det i trad som indikierar att arvssynden i metafysiskt begrepp och inte bara i moralisk term. (det har med döden att göra, med lidande med smärta att göra). Både i bibliska berättelser, hur lever vi när vi lever i synd, handlar det alltid om döden eller eventuellt segern över döden. Döden är inte något etikhisotira utan det är metafysik. Det är människans dödlighet och all den smärta som hänger ihop med dödlighet. Som hänger ihop med att vi ärver synden, det är inte att vi har gjort något fel.

Vi har hos agustinus, i och med att han skrev så systematiskt, vi har väldigt tydligt kopplingen mellan ondskan och döden, för att det är det som är mänskliga existensens huvudproblem.
Det är något som är tecken på tat hon inte längre hos gud eftersom där finns ingen död.
Där har jag en koppling som är svår och facinerande, det är en koppling hos augustinus mellan döden och människans sexualitet. Nu är det så svårt för att det uppstod. Vi har massa berättelser om berättelser som kopplar synden med döden.

Hos jesus, för att kristus skulle fungera osm frälsare. Så har man dogmatiskt trad tänkt, att han inte är barn av den sexuella kärleken. Det handlade dogmatiskt om hans natur, det handlade inte om hans natur, inte om det sexuella. Det handlade om att det fanns en koppling om hur man blev till och hans natur. Det är en mycket intensiv dogmatisk koppling. Det blir i kristologin väldigt viktigt, att maria inte avlar jesus på det vnaliga viset. Sedan blir det viktigt, att inte maria är avlad på det vanliga viset. Jesus är inte del av arvssynden.

Jag vill inte mena hur det ska förklaras. Utan att det är en oerhört intressant komponent i kristna uppfattningar. Altl efterosm man kopplar ihop sexualitet och all slags elende. Men en annan sak, vad innebar döden och sexualitet.

Rast

Ondskan vi har i arvssynden, trad så handlar det inte om något individuellt, utan det handlar om människans natur, och människan osm släkte. Som hör till att vara människa. Det handlar inte om en som individ, det är väldigt viktigt. När jag tänker som ex, hur skulle det visa sig. Om vi kopplar tillbaka med arvssynden.

När jag täkner på vad synden skulle vara, och hur man trad beskriver det, är egoism. Det är inget som vi väljer, utan det handlar om ett itllstånd som är oundvikligt, som hon kan kämpa emot. Jag brukar betrakta alla former av rasism som arvssynd. Vi hela tiden uppfinner nya grunder om att se att människor är mer värda än andra. Är det inte ras så är det etnicitet, är det inte det så är religion osv osv osv.
Gränslöst så uppstår det nya sätt varför vi kan behandla människor så eller så. Då handlar det inte om att individer är elaka, om de visste bättre så kunde det vara så. Med rasism så kan de vara hur trevliga som helst och göra hemska saker ändå. Det är inte något som individ råkar göra. Vi verkligen ärver det, vi kan inte välja bort. Vi kan inte säga jag vill inte vara rasist, det är något som luther har jobbat med. Hur jag än sliter, så går det inte, det är något i mig som är övermäktigt.


Superbia – högmod
Avaritia – girighet
Luxuria – kättja /lösaktighet
Invidia – avund
Gula – frosseri
Ira – vrede
Acedia – svårmod

Det var ganska många teologer som studerade sydnerna, hur man ska bekämpa dem. När vi läser äldre berättelser, då verkar djävulen mer intresserad att fresta de fromma. Djävulen uppenbarar sig i öknen och i klostren. Mycket möda läggs på hur vet vi. Den kommer inte som djävul den kommer som jesus som maria. Eftersom han paristera på andras ord och gestalter, så var det ganska viktigt att se hur vet vi när de tär äkta eller inte.

Vi har dödssynderna, begreppet dödssynd det indikerar att här finns en kopplng tilla rvssynd och döden. Här är allvarliga saker, det är inte saker som vi bara gör fel. Det är de farliga sakerna. Man studerade ganska mycket ofta så menade man att det var högmodet som födde allt annat. Det var hennes högmod och henens strävan att upphöja sig, att det leder till andra synder. Synder leder till handling, men de är inte i första hand hadnligngar utan tillstånd.

Acedia, ju mer vi är ute efter att jaga lycka så kommer depression. Fixiering på det egna jaget är problematiskt, ett bra knep mot deppresision är att hitta en annan som behöver ens engagemang. Jag märker att jag mår sämst, när jag går och tycker synd om mig själv, när jag tänker jag hra inte tid med det här utan nu gör något meningsfullt.


(PARANTES)
Lev Karsavin, men ar att ondska inte finns utan det är brist på gud. Synder ifnns inte, bekämpar vi synd måste vi veta vad som vi gör bristfälligt. Högmodigt är att vi vill vara oss själva och vi gör de tpå felaktigt sätt. Girighet är också en brist på något, vi pratade tidigare om dygder, att det är i melaln 2 laster. Men carcave menade att man ska dra till det extrema, från det negativa till det positiva. För att bekämpa laster ska vi inte säga gör inte sådär. Utan det som du gör, gör det fullt ut. Det är en intressant psykologi.

Vi kommer gå tillbaka till tanken om fria viljan, den är viktig för syndbegrepp och frälsning. Det lutherska syndbegreppet så är det viktigt, för vad jag förstår så var det biografiskt centralt för reformationen. Han var inte nöjd med katolska tanken om att människan kan erövra sig plats i himmelen. Inte för att han inte ville utan för att han inte mäktade sig. Kampen blev hela tiden nederlag, hur han än försökte så blev det hela tiden fel. Lagens 2a bruk leder oss till teologisk insikt. För luther är det också så, han tillhörde trad hur kan jag bekämpa mina synder. Mycket av klosterlivet gick ut på att kämpa mot synderna. Men han var i alla fall klassisk och han följde augustinus, kärnan i arvssynden är egenkärlek. Det är min favoritkandidat, om man skulle säga vad är arvssynden.d et är fixeringen på självet. Man kan säga att det är probelmatiskt, eftersom det är omöjligt.
Vissa filosofer menar dock att egenkärlek är omöjligt. Man kan törsta efter att bli älskad, men ma kan inte ge kärlek itll sig själv. det kan förklara, varför egenkärlek är svåra problemet, efterosm man letar efter något som inte finns. Man lägger kraf tpå något som är omöjligt. Man kan ge kärlek och få kärlek (filosofen heter Michail Bachtin). Han jobbar fenomenologiskt, hur erfarar vi kärlek, vi kan få kärlek fårn andra människan. Om det är någon som älskar mig, då känner jag mig vacker trygg älskad, man kan inte ge till sig själv. man är aldrig ett objekt, var sk aman rikta det? Spegeln. I spegeln ser vi egentligen inte vårt jag, i spegeln ser vi något annat, i mitt riktiga jag så ser vi vårt riktiga jag. Och iv kan käna den andres jag till den andre. Det är facinerande att egenkälrke är problematiskt, inte för att det är problematiskt vara.
Då associerar jag tillbaka till ondska som icke vara. Det är först när man inte söker det egna som man får, den som är beredd att ge bort den får annars så får man inte.


Superlång rast


Fortsättning kringArvssynden
Människan har förlorat sin genuina relaiton till gud, hon är i behov till frälsning. I den mån som det är en bruten relation så är hon i behov av försoning. Det är kompakta termer, vi diskuterar och säger några ord om de stora modeller inom frälsningsterminologi. Men här gäller, när man går vidare så får man läsa de olika teologerna. När vi säger klassisk försoningslära, så generaliserar vi.

Om vi inte har en fri vilja, hur kan vi då ställas till svars för någonting? Om vi verkligen är så fria, (vi har just talat om arvssynden hur går det ihop). Om vi föds i sociuala, genetiska strukturer, som gör att vi drabbas av omöjliga egenkärlek. Eller strävan efter något som gör att vi drabbas av synden. Det här är en appori, det är goda argument för att vi har fri vilja och goda argument för att vi inte har en fri vilja.
Det är oerhört att se när luther och erasmus skriver, när den ena argumenterar för att hon har och att lutehr menar att vi både har och inte har. Det handlar om dilemmat, om det är meningsfullt att tala om synden så måste vi ha fri vilja.

På vilket sätt kan man tala om synd om vi är determinerade. Särskilt svårt juridiskt och moraliskt. Vi har många erfarenheter, att vi inte är helt fria i våra val. Vi har syndbegrepp som begrensar friheten, men på adnra sidan kräver frihet. Men det är ganska inspirerande. Vi hävdar ju vår frihet som gör att vi inser vårt ansvar som gör att vi borde gjort mer.
Men idén om arvssynden bevakar rättvisan lite grann, vi vill ha den vi ska kämpa för den men vi kan inte hävda att här är det, vi har gjort det (hennes tes, sista).
Av de filosofer som jag har läst så är det en som har fångat upp den dialektiken, texten heter lagens kraft. Han diskuterar inte arvssynden utan frågan om rättvisans omöjlighet, för mig som teolog är tanken samma ska. Rättvisan måste skipas. Om det är rättvisa som inte leder till handling är det ingen rättvisa. Min poäng är att spänningen i frågna huruvida människan har fri vilja eller inte har fri vilja är oerhört konstruktiv. Det är förvirrande att man har goda argument för att man är fria och inte är fria. Arvssynden och behovet av frälsningen är ett sätt att visa spänningen.


(frihetsbegreppet som hon talar om är friheten att göra val, hurvida man genomför det är en annan tanke. Den grova formen av determinsim är att alla våra val är determinietiska, att vi har inga fria val.) Ofta ser vi på andra som säger att andra inte har fria viljor, som muslimska kvinnor som bär slöja, men korta kjolar är mitt eget val.



När vi talar frälsning, och försning mellan människa och gud, vi måste ha någon uppfattning från någonting till någonting. Vi måste säga, frälsas från vad, till vad och genom vad. Det ena frågan har vi redan diskuterat ganska mycket, att vi resonerar kring kristna föreställningen arvssynden brytningen gud människa och hur vi kan tolka det.

Till vad, vad innebär frälsning. Vad är det vi får i frälsningen och sen hur. Jag skulle säga att de vanligaste svaren känner ni till. Vi frälses från synden och döden. Det har vi i trosbekännelsen. Det som frälsningen ger är livet. Det är hela människan, inte nåogn del. Och inom den krisnta läran så är det kristus som får en särskild roll i den här processen, för att vi har en hel historie i det judiska arvet och gt. Att relation mellan gud och människa inte slutar vid syndafallet, det görs ösmesidiga försök att återupprätta relationen. I kristna trad så hra man en tanke att det blir aldrig riktigt radikala. I den kristna så blir kristologin central. I och med guds människoblivande, att kristus död och återuppståndelse där mysteriet får en lösning. Vi ska greja med några begrepp.

På något sätt är kristus död och uppståndelse människans väg tillbaka till Gud. Då tänkte jag att vi skulle göra något schematiskt och tala om klasisk försnongslära, abelar och luther.
Det finns olika tolkningar, Abelard läser vi. Den kan vi läsa, vda det gäller anselm kan vi göra samma sak. Sen är det svårt med klassisk försoningslära vi vet inte vem som är representant. Den finns hos kyrkofäderna, och augustinus osv. Vi ska inte gå in på det nu. Vi nöjer oss med en schamatisk framställning.

Man kan tänka sig den klassiska och anselmska föreställinngen om försoning burkar man betrakta som objektiv lära. (detta och klassisk är objektiv).
Det är en scchematisk tanke, det är gud osm utför den försonande handlingen. I den klassiska läran så segrar Gud över det onda.
I den klassiska så är det en strid mellan gud och det onda, som ses hos vissa kyrkofäderar som strid mellan gud och djävulen. Det blir annorlunda hos anselm, där blir det ofrtfarande guds verk. Men det är för människans sydner som Gud ska agera. Här är det männsikans synder, men det är åter igen Gud genom lidande återlöser människan. Det som förenar dem, när vi hör objketiv försoningslära att det är båda formerna, det är Gud osm agerar inte människan.

Hos abelard så har vi en subjektiv försoningslära. Det som försning handlar om är att människan vänder tillbaka till Gud. Gud visar ett ex och människan vädner sig tillbaka till Gud. Då kommer männsikans handling i fokus. Korset blir mer en symbol. Det är inte gud som är i fokus för kampen.

Det som är intressant med den klassiska modellen är att Gud segrar över det onda. Det kan vara olika former, det kan vara djävulen men det behöver inte vara det.
Hur segrar Gud? Genom uppståndelsen. Man besegrar döden genom uppståndelse.

Rast

Låt oss en gång till säga, att försoningslärorna ersätter varandra, utan alla finns sida vid sidan nu. Den klassiska är int edöd efter anselm, ävenom kristus har segrat över döden så har anselm inte segrat över klassisk teologi.
Vi har sagt att det finns många olika tankar, men klassiska så segrar gud över den onde och man fokuserar på uppståndelse. Det är ivktigt att gud uppstår, för att frälsningen ska fungera ksa det vara sann gud och sann människa.
Hos anselm så är det några skillnader. Själva frälsningsakten ses inte som i fornkyrkliga läran, som kamp mellan gud och djävulen, utan hur gud ska sonas. Det är gud inte djävulen som är objekt för kristus försoningsgärning. Här ska gud sonas.
I och med det så blir det viktigt att kristus är sann människa. Jag brukar säga att båda delarna är lika viktiga, men betoningen kan vara lite olika.

Det som är det mest annorlunda är det juridiska som kommer hos anselm, att de tär skuld som ska betalas, den återgäldningen finns inte. Både synd och försoning, och fattas främst i juridiska kategorier. Det är guds förhållande som är kränkt och ska återställas. Det är orätt och det ska återställas.

Då kan vi säga att det är människans synd inför Gud. Sedan blir det den juridiska tolkningen. Hos anselm blir fokusen inte på uppståndelsen, utan på lidandet. Det är inte uppståndelsen som är i fokus utan lidandet.
Det handlar fortfarande om gud, som agerar.

Om vi går vidare till Abelard. Han var obekväm med idén om oskyldig offer som gud skulle kräva. Att priset , att guds återupprättelse skulle betalas av oskyldiga offer. Krin g offer att man oftast offrar djur. Han är sociolog och han talar om offrets betydelse. I vår terminologi så finns det koppling mellan offer och heligt. Dett som finns kadesh, i judisk tanke, att offerdjuren skulle vara rena från andra djur. Det finns jättegamla tankar kring offer och relation till Gud.
Men abelard börjar probelmatisera om att det inte finns andra tolkningar. Kan det vara så att gud vill ha oskyldiga offer för att få återupprättelse. Han har en annan modell. Han menar att kristus död är framförallt inte något som betalas för någon skull, han vägrar att gud skulle kräva ett offer. han menar att det är ren symbolisk kärlekshandling som visar att så här mycket går det att älska. Korset säger inte att vi betalar en skuld, snarare säger det att så här mycket är människan älskad. Och det är inte för guds skull detta sker, utan för människans skull. Resultatet är inte en segrande gud utan det är att människan vänder sig tillbaka.