Dogmatik 5

Treenigheten
Vi har en gud i 3 personer, utan sammanblandning och åtskilnad. Ingen logisk utläggning. Augustnius missnöje handlar snarare med den apofatiska vägen. Att man säger något gneom gränsen av det man kan förstå. Ett mysterium även på den analogiska vägen är ett problematiskt. Sedan får man gå till august för att förstå.


Idag ska vi börja med att jobba med 3enighetsdogmen, sedan har vi lektion på onsdag. Jag tänkte börja med ett begrepp som är ett viktigt analysredskap, det är bra att ni kan. Det är ett begreppspar som i vår teologiska trad används flitigt. Ni har märkt att han använder bbegreppen ekonomisk och immanent treenighe.
De används av teologer. Vi har tidigare lärt oss trancendens och immanent. Då har vi tänkt att något som tillhör vår existens, men sen att det finns något som överstiger vår värld. Nu använder vi begreppet immanens om gudomen i sig. Har ni lagt märke till det, men när man säger immanent och trancendent så måste man säga i relation till det.
Nu har vi begrepps par som är annorlunda.

Ekonomiska treenighet:
Det är uppfattningen av treenigheten som hur den visar sig frälsningshistoriskt. En historisk process. Här disktuerar man saker som guds uppenbarelse i jesus förhåller sig till 3enighetsläran. Och hur den förhålelr sig till frälsningen.
När ireneus så var det viktigt, vad måste dogmen rymma för att möjliggöra frälsningsbegreppet. Så kopplas det till människan.

Immanenta 3enigheten. Då diskuterar vi 3enigheten i form av inre relationer, vad säger den om gud oberoende av människan. Det är ett begreppspar som vi kommer att använda oss för att närma oss hur treenighetlärans utvecklas och hur den utvecklas idag.
Framförallt hos Rahner, en katolsk teolog som får inleda lite grann, i väst indikerade en renässans av 3enighetsläran. Han gör stor poäng av den ekonomiska och immanenta 3enigheten.

Det framgår tydligt att det var en lång och kämpig utveckling inom kyrkan att det blev en dogmatisk uppfatnting om en 3enig gud. Förståelsen och tolkningen pågår hela tiden. Det finns ingen punkt där man säger att iv är färdiga.

Vi ska fokusera på kyrkofäderna, verkar fram en gudsbild som blir en förståelse av 3enigheten.
Bild, här är en ikon, som gjordes av en rysk munk. Han är den största, många av hans ikoner. Blev i sin tur blev en förebild för hur man ska avbilda händelser. Andrev rublov, han målade i början på 1400 talet. Som ni vet, så handlade det om gt 3enigheten.
Vad är det för berättelse, som avbildas. (abrham, när 3 män kommer till honom).
Abraham och Sarah har gett upp hoppet att få barn. Det blir ett mysteirum, och de får ett barn. Här är berättelsen om hur de får ett barn. Det som är intressant i berättelsen, är att det kommer 3 män, som av abraham tilltalas i singularis. Som uppfattas som budbärare eller gud själv. Rublov tolkar den historien. Det är en tolkning, man kan inte säga att gt är 3enighetsberättelsen. Det tol,kas som den första uppenbarelsen av treenigheten.
Det är ganska uppenbart, att de tär en dramatisk tolkning av bibeln. Han målar ikonen i dramatisk tid i ryssland. 13-1400 talet är blodbad i ryssland, tartararena är fortfarande kvar. De kom och drog sig tillbaka. Varje anfall innebar att det var bränder, de tog med det som de kunde. Och de dödade för att försvaga dem inför nästa anfall. De var inte ute efter att styra ett land, utan reövringsland, och väntade och täntke att det är dags att fortsätta. Det pågick under minst 300 år. Folk var hur trötta som helst på det. Det som började hända under 1300 talet, var att de olika delarna. (inte ett enat land). Men tänker att om vi enas så kanske vi kan stå emot. Det är mycke talltså berättelsen om hur man enas. Rublov målade på beställning av största klostergestalter, han heter Sergij av Radonezj. Han var grundare till rysslands största kloster och centrum för teol utbildning. Den här sergij, stod nära makten. En stor händelse var att han lånade ut en av rysslands största ikoner till en furste som lyckades samla delområden, och 1380 lyckades besegra tartarena i öppen strid. Inför en strid mellan armérna en från varje armé, så fick dem först strida med varandra. De var en symbolisk handling. Den som fick inleda fajten var en munk. Han skickades in i döden, dem dog båda 2 i striden. Här är det inte en fromhet, som handlar om medativ betraktelse av inre livet, det var en tid för ryssland som handlade om liv och död. Antingen så enar vi oss eller så är det kört. Vi klarar inte flera hundra år. Treenighet är något som inte utplånar skillnaderna, men här finns det en intressant politisk tänke. Här har vi en teolog som också var politiskt engagerad. Som tänkte vad är enhet, teologisk enhet och politisk enhet.
Det här var teologi i färger, eventuellt har andreij oc sergij talat om enhet, resultatet är ikonen som blev kvar i klostret.
Det man kan se som är speciellt med ikonen, vi talade förut med omvända perspektivet. Propotionerna är inte klassiska. Den styrs inte en punkt i ikonen utan betraktarens ögon. Det uppfann inte han, utan kommer redan från bysans. Vi har en offerkalk och 3 änglarna som berättar för abraham och sarah som berättar att de ska få en son, även om de inte kan ha barn. Det som inte låter sig avgöras med säkerhet, är vem av dessa hypostaser är vem. Offerkalken är mitten, inte någon av figurerna. Det Andreij gör, är att han blandar symbolik som gör at vi inte vet vem som är fadern och sonen och HA.
Dels föreställningen om att det är en relation som bildar en enhet. Symboliken som han bakar in gör att det inte låter sig avgöras. Extra förtjusningen som man har för ikonen är kreativteten man har för enhetstanken. Det gudsbegreppet man har är just enhet av 3 som föreställer sig dogmen utan sammanblandning och utan åtskillnad.

Om man ska använda sig begreppen ekonomisk och immanent treenighet. Så handlar det både om ekonomisk coh immanenta. Det är 3enigha gud, samtidigt tydligt enhet till kalken. Samtidigt har vi i bakgrunden livets träd och en kyrka. På vilket sätt detta är relaterat till den gamlatestamentliga berättelsen är en svår fråga. Det här är en mycket fri tolkning av berättelsen, där man lever in egna erfarenheten. Och framförallt teologiserande kring hur ser enheten ut, kan något mer än 1 vara enhet, och hur blir det med 3. det som vi kommer tala idag, är bara inom relation till varnadra som hypostaterna kan begreppsligt göras. Det finns ingen sätt att artikulera hypostaserna utom i relation mellan varandra. (det är 3 personer, inte 3 individer).
Det spelar stor roll för antropolign i kristendom.
Det man är hyfsat överens om att det finns i gt och nt som användas av kyrkan för att bygga fram 3enighetsteologin, men man kan inte säga att det finns en treenighetsteol. Det finns berättelser som kan stärka 3enighet, och ännu mer i nt. Men det finns ingen stans där det finns en klar 3enighet. Det man kan säga finns utom berättelsen från 1a moseboken är föreställningen om sofia, guds vishet.
Det har fått en viss renässans, under 1900 talet och vår tid. Teologer börjar undrar vad är sofia, kan man föreställa sig med Guds visdom, att det handlar om guds hypostas.
Ikonografiskt så tänker man sig att sofia, är tillsammans med maria och ibland att det är kristus. Och om det är sonens hypostas så får vi en teol, om det är maria så får vi en lite annorlunda teologi. Det finns intressanta exegetiska texter.

Vad det gäller nt så hittar vi inte en färdig uppfattning. Men det finns interssanta texter som vi använder när vi gör teologi kring 3enigheten. Man svarar då på frågan vem är jesus i förhållnade med gud. Vi har olika svar, av andra människor och av jesus. Då hra vi exegetiska problem, vilka är autentiska. När något tillksrivs jesus skäl för att se hur detta håller. Ofta är det låg säkerhet, för systematitkens del så gäller det att göra tolkningar. Hos pauls har vi brottning, vem är jesus. Vi har tydliga utsagor, att paulus erfarde så att det handlade om sonen, en relation. Relationella vem är jesus i förhållande med gud. För paulus var det så att sonen inte var likställd ontologiskt med fadern. Vi ahr inte en teologi som vi har hos johanens vi har en son som är underställd fdaern. Det är en fråga man kan ställa sig, vad paulus själv menade kan vi itne komma åt. Men när vi idag lsäer honom, som att sonen var underställd fadern. Men den systematiska frågan blir underställd på vilket sätt, det kan vara ontologiskt beroende, men det kan också att sonen frivilligt avsäger sig sin allmakt. Här återstår det möjligheter för tolkning.
För paulus handlar det mycket om ekonomiska 3enigheten, vem är sonen var får sonen ifrån. Det är i frälsningssammanhang som han brottar med det.

Sedan har vi matteus besksrivning av dopet som sker i fadern och sonen och HA namn. Sedan har vi teol från johannes där det är mer immanent 3enighet. Det handlar inte om människans frälsningsbeov, utan här finns det ansats att göra ontologi, läran om varat. Vad är sonen i evighetsperspektiv. Det har vi i johannesprologen. Sedan är det intressant hur olika teologer väljer olika texter, och bygger upp 3enighetslära som vi får ärva.

Där gäller det som för många dogmer i fornkyrkan är att kyrkan blir en egen person. Att an måste säga vad man tror på, i förhållande till judiska trad och hedniska. En viktig fråga, är vem är denna son och vem är anden. Är vi då polyteister och hur förhåller vi oss til judar, vem är vår gud. Det blir hela tiden polemik. Det är sällan att man väljer teologiska frågor, det blir folk som anklagar kyrkan och folk som bråkar inombordes.
För oss finns bibliska texter givna med 3enigheten. Men kampen om bibeln pågick paralellt med kampen om vad vi tror åp. Det som är linjär process för oss var paralell process för dem. Urval av texterna pågick samtidigt som man försökte utveckla läromässig identiet.

Det där var kyrkofäderna. Dem fick verkligen fajtas. Det verkade som när man trodde att man vunnit något så var det en ny fajt. Justinus martyren var första relevanta namn. Detta tack vare att han skriver teologiskt argumentativt, att kristus är logos. Han är ordet som fanns från evighet. Han börjar explicit argumentera för att den son som är skickad, det är logos från gud. Samtidigt som det är lång väg fram till 3enighet som vi får i bekännelsen såsmåningom. Det som justinus inte kan lösa såhär direkt själr. Är hur fadern och sonen förhåller sig till varandra. Han går på en linje där sonen är underställd fadern.d etä r afadern som är över. Sonen är inte som människor men kan inte likställas med fadern. Vi har att vänta oss framåt till det som blri trosbekännelsen. Det är intressant för när det fanns en uppfattning at kristus är gud och en annan att han ä rmänniska, så vlade krykan att han är både gud och människa.

Frågan om hur vi måste se på Gud för att människans frälsning ska vara möjlig aktualiseras . ireneus har nämnts i tidigare sammanhang, om gud i gt är samma som i NT. Nu är det samma ireneus som säger, det är ofta i skrivningar som han uppfattade som hedningar och kättare. För att frälsning är möjligt, så är det viktigt att kristus är människa och att han är gud.
Om han inte är människa, kan han inte lida och gå på korset på det sättet. Samtidigt så kan människan inte ge frälsning. Han brottas alltså med guds bild och jesus gestalt och kristna tanken att kristus kommer för att möjliggöra frälsningen. Det som var viktigt var att markera kristus mänsklighet. Här börjar dem jobba fram uppfattningar som måste ha setts som konstiga människor som såg och hörde detta. Då diskuterade man hur mycket är rationellt och hur mycket är mysterium.

Paus.

Vi går från ireneus till tertullianus. (jag tror för att det är absurt). Han kritiserar teolgoiskt rationalism. Vi måste istället renodla oppositoinen mellan jerusalem och aten. Tro på något absurt, det är vad tron är. Nu är han intressant för oss eftersom han bidrar till utvecklingen om att gud är 1 och samtidigt 3 personer. I kampen mot modalism.( det är en benämning för olika positoiner). Det är en negativ benämning för man stämplade dem som kättare. För att vara modalist så menade att gud inte är 3 personer utan att han visade sig på olika sätt. Man tonade ner relationella egenskaperna. Det är oliak sätt att visa det samma. En sån uppfattning kämpade tertullianus emot. Då är anti rationalism ett bra redskap. Tertullianus började etablera begrepp som vi fortfarande lever med.
Han började tala om substans och perosner. Hos honom hittar vi det som senare blir en dogm. Att den kristna guden i en och samma substans men i 3 personer. Gud fader, gud sonen och HA. Är samma substans (väsen) men 3 personer.

Nu verkar tomas men att det finns skillnad mellan persona och hypostas, jag tycker inte det och menar att de svarar väl med varandra. Det är att katolska och ortodoxa tanken bygger på 3enigheten. Det som vi kallar hypstas svarar väl på persona. Det som man menade ursprungligen, vet man inte. Etymologiskt så betyder det både ansikte och mask. Det är ansikte, något genuint personligt. Men också mask, som bara kan vara ytåt och visa. Samma finns i hypostas, men mask kanske inte finns på samma sätt. Men snarare ansikte.

Nu är frågan, vad menade tertullianus när han sa att gud är ett och samma väsen i 3 personer. Det vet vi inte riktigt, men tolknignarna som vi ofta gör handlar om att vi inte kan urskilja något annorlunda mellan fadern sonen och anden, annat i deras ömsesidaga relationer. Det är det som kristna personalismen gör jättestora poänger. Att vi tror på en gud, vi kan inte säga att det är 3 individer, det är samma gud samma väsen. Men vi kan säga 3 personer, hypostaser, det är hur de relaterar till varandra. Här är skillanden mellan individ och person. För individ kan man vara, oavsett. Poängen med individ är att det finns något i sig själv, men perosn kan man bara vara med varandra. I den kristna personalismen är att bara en person, det kan man bara vara i relation. Det finns inget eget väsen som gör att man är perosn.d et som gör det unika är relationer till andra.

Den gudsbild som hör klassiskt till skapar inte indivdualism utan personalism. Om vi skulle säga 3 individer skulle vi itne kunna säga att det är tre delar av samma substans. Utan att det är tre olika individerna.

Det är speciella utläggningar som kyrkofäderna håller på med, de går inte ihop. Dogmerna är självmotsägande om man ska granska dem logiskt. Det är i varje fall translogiskt, att man kan tro på levande gud som är 3 hypostaser. Då har vi sagt att det är origenes, som introducerade grekiska terminologin. Vi har centrum i grekland i bysans. Det är inte harmonisk relation, de bekämade varandra lika väl som andra. Origenes, här hittar vi bereppsaparat som är mer grekiskt. Här kan ma välja att tala begrepp eller hypstaser.
Han hade idén om allas frälsning. Han trodde att alal ska bli frälsta att djävulen också ska bli frälst. Det är också intressant, han var känslig för egna synden men argumenterade för alla sfrälsning. Det vi fyller på idag, är att han laborerar med hypostaser. Han talar samma väsen men hypostaser, ett väsen men 3 ansikten. Men origines likar Justinus att fadern när de har särställning att de är viktigare än de andra 2 hypostaserna. Han håller inte ihop det som kyrkan såsmåningom kommer att vilja göra. Här börjar ett nytt kapitel i 3enighetshistoria.

ARIUS FRÅN ALEXANDRIA:
Vad säger man om man är Arian. Jesus inte är Gud, jesus är på alla sätt fin och bra men inte kan likställas med gud. Han har väldigt många bra argument, både bibliska och rationella. Att sonen är inte gud. Han är inte av samma väsen, här har vi ordet OUSIA. Det är det dem börjar bråka om. Det är väldigt mycket bråk om väsendet. Är det samma är det annorlunda osv.
Det är intressant, vi brukar säga. Konciliet i nicea 325, blev arius besegrad. Så konstaterade man att sonen var av samma väsen, om man börjar testa begreppen, född inte skapad, av samma väsen.
Det vi inte tänker på, när kejsaren konstatinus samlar konciliet. Så menar han att nu får vi sätta oss ner. Han får dem dit och så kommer de överens om. Vad händer direkt efter nicea. Då går alla och blir arianer igen. Detär lätt att man samlas till möte, och så tycker alla. Ahn blir populär, för han får sparken efter nicea, men sen får han tillbaka sin tjänts. Alla börjar arianer, får många är det mer logisk förklaring, än om att det är samma väsen. Men idén om att problemet mellan jesus mänsklig borde vara klar emd nicea är överdriven. Efter konciliet efter nicea så börjar arianismen bli oerhört livad.

Men det vi tänker på den dogmatiska utvecklingen såhär är det. Det gjorde man i fornkyrkan vid 2 tillfällen. Slutgiltigen i konstantinopel 381, då bekräftade man det som man sa i nicea. Sedan så konstaterade man andens gudomlighet.

Man har sagt att sonen är född ickeskapad, 3 hypostaser 1 väsen. Det är lätt att säga, men nu måste man tolka. Dem som har bidragit, är basilius och gregorius av nissa och gregorius av nasien. De arbetade väldigt mycket för ett väsen och 3 hypostaser. De introducerade att sonen är föd dicke skapad av evighet. Men anden utgår från fadern, i evighet. Man arbetar också med att hypostaserna i den immanenta trenigheten är utan åtskillnad och sammanblanding. Man börjar filosofiera och tänka att man har 3 personer som inte kan skiljas åt men som itne kan sammanblnadas. Det är en enhet, och det här är förstås en sats som innebär självmotsägelse. Att det är 3 som inte är skilda, men att dem samtidigt är 3. där har vi fäderna som samtidigt jobbar med dem. Och som påpekar att det är ett mysterium som vi talar med, ett mysterieum som vi försöker sätta ord på därför är de inte så rädda för motsägelse.

Då kan vi här åter tänka oss.



man brukar säga att sonens gudom är viktig för frälsnignen. Hos kyrkofäderna från katadokien så har vi redan hela paketet, så har vi föreställningen om sonen som födes från evighet. Relation pekar på att de inte är en identiet men samma väsen.


Det går paralell utveckling här, augustinus som vi har mycket olika inblickar. Vi nämnde att han gjorde flera ansatser att artikulera vad är det dogmen egentligen säger. Många människor blir irriterade på dogmer. Ordet dogm indikerar något fast, trad så är det så att det är något som kyrkan lutar sig på. Då brukar jag säga, om vi tittar på det som har status av dogm 2 naturslära och 3enighetslära. Så säger jag inte. De säger ngåot som är obegripligt eller öppet för tolkning. Vi har ett väsen och 3 hypostaser eller 2 naturer. Det är oerhört dialektiskt. Efter nicea och konstinopel så har kyrkan sagt det som blir kvar i trosbekännelsen, det som kyrkan inte får revideras. Förståelse det finns inte där, utna skrifterna som upprepas. Hur ska mna förstå? Det arbetet pågår hela tiden. När vi talar om augustinus så handlar det mer om tolkning och föståelse snarar eän dogmatisk utveckling. Det han föröskte göra var att hitt analoger, var att hitt anågot hos männskor för att göra det möjligt. Han använder olika analogier, vi kan inte tänka kärlek. Men samtidigt så behöver den som älskar den som är älskad och kärleken. Han letar efter det som skulle vara avbild. Samtidigt som augustinus och tomas är medvetna om gränser för den analogiska metoden.

Man brukar se att Augustinus har bidragit till att västkyrkan, självbilden är mer. Dess egen bild av den egna teologin är att man betonar mer enighet än 3het. Det är viktigare att argumentera för samma väsen än att jobba med hypostaserna. Så beskriver man ofta en viktig ansats hos augustinus. Att argumentera för guds enhet i trenighetsläran. Smatidigt så är det itne den bild som man bäst har i öst. Vi kommer strax till filioque. Där blir man av en annan uppfatning. Sedan har vi thomas av aquinom. Här är det bra ex, han harinte sagt så mycket annorlunda om 3enigheten. Ahn lever på 1200 talet, såd et var satt när tomas arbetade. Så vi har icke född, född utgående. Men det som blir intressantmed tomasär att vi har talat om naturlättsliga teolgoi och hans stora passion för människors förmåga att förstå. Det är ett stort ex, att det finns begränsningar i mänskligt förnuft. Det som hn mnade matt uppenbarelse inte strider med förnuftet. Men detkan genågot so man itnte har tillgång på. 3enighetenär ett klassiskt ex. Här hra vi ett anant ex, att det som inte finns i förnuften är t.ex. treenighetsläran. Det är uppenbarat men kan ibegrips.
Den fråga som tomas explicit arbetar med är immanent och ekonomiska treenigheten. Om 3 personer arbetar med samma väsen hur blir det då med inkarnationen. Är det 3 personer men inte alla epersoner. Det är ordet eller logo som inkarneras. Han gör ex på

Paus

Vad gör detta för skillnad. Mycket teologi görs utan 3enighetsläran. Man måste inte ändra mycket i teologers verk, det är ingen skillnad att inte tänka så. När thomas av aquina att det är sonen från den immanenta trenigheten som inkarneras, gör det skillnad. Vad görs det för skillnad?
Det har att göra med kristus relation till gud. I rubolovs så är det indikerat att en av hypostaserna ska göra självuppoffring, men att alla är med på det.


Filioque
Det är det berömda tillägget. Hur kan man för någon utomstånde förklara att och sonen kan leda till så många spänningar mellan kristna kyrkor. Den är mest aktuell i ekumeniska sammanhang. På ett sätt så menar man att man är 1 kyrka. Men vi bryr oss inte om att gå till enhet. Vi har det i trosbekännelsen att det är 1 kyrka. Men det gällera tt sträva efter enhet. Men när man för ekumeniska sammanhang, så är filioque en av dem riktigt stora.
Man kan väll säga såhär, i samma veva när man arbetar teologiskt med att begripa och artikulera treenighetsfrågan. Och diskuterar anden inom 3enigheten. Så uppstor det i väst teologumen, en toelogisk uppfattning osm är ganska så utspridd. Att man har tillägg för att filioquen. Och sonen, medans man i öst inte har tillägget. Och betrkatar det som felaktigt tillägg. Det var inte så stort problem fram till konciliet i florens, att ta filioque till hela kyrkans uppfattning. Att nu ändrar ni ngt utan att vi är med. Faktum att det är olika uppfattning brukar inte leda till problem, men när det ska få dogmatisk status, så agerar man i öst mer offensivt. Som inte var lika mkt på tapeten innan. Vad är det som , som är problematiskt för östkyrkorna i filioquetillägget.

Det är att det är ett senare tilläg, det finns flera argument. Men dem som kommer oftare bland ortodoxa teologer, det är att dels är det senare tillägg. De menar att senare teologiska tillägg ska man inte ge status, de ska man betrakta som olika uppfattningar. Vad händer emd sonens hypostas, det finns massa teologiska spekulationer, mend et finns ignen soms äger så är det. Men när man sätter det i trosbekännelsen så menar man at tman gör tillägg i senare tid osminte borde ha status.
Men det som man också menar många ortodoxa teologer, betonar. Det är viktigt för pneumatologin, läran om heliga anden. Att fadern har en viss relation till sonen. Och de är olika. Och i den olikheten konstrueras 3 hypostaser. Om man säger att det är 3 olika relationer från fadern och sonen till anden. Så menar man i ortodoxa trad att anden får en lägre status. Att fadern och sonen blir 2 i en tredje relation till anden. I det östliga perspektivet så menar man att de tär problematiskt tillägg eftersom anden är en likvärdig hypostas.
De som argumenterar för filioque, menar at tdet är viktigt för pneumatologin. At tman menar 2 teologiska uppfatnting i samma resultat. Att de tär viktigt för andens status, så menar man att man upprätthåller det just genom filioque, där står man ju. Man har gjort försök för ekumenikens skull avstå från filioque tilläget i trosbekännelsen. Vi har former av trosbekännelsen där man inte anväönder sig av tillägge.t det är inte så stora problem, eftersom trosbekännelserna från tidiga är giltiga. Men problematiken med anden kvarstår.
Anden ansens vara en viktig del i kyrkan, inte minst i kyrkans histoira. Det är genom kyrkan som anden agerar i historian. Men det är väll så här mycket om filioque.

Rast



Vi har auktualiserat en fråga som vi har möjlighet at fundera över, när vi tänker oss dogmatiska utvecklingen som vi föreställer oss idag, så finns det här en aspekt som teolog. Att det är augustinus och tomas, att vi jobbar med mänskliga språket. Men att det mänskliga språket inte kan fånga immenanta relationerna, samtidigt som det säger något om immanenta relationen. När vi säger fader säger vi fader, men itne riktigt. Samma sak med sonen. Man letar efter stringent språk so möjligt, för att fånga ekonomiska frälsningsspråket.
Men de reserverar sig hela tiden, kyrkofäderna att mänskliga språket inte helt kan fånga upp. De mänskliga psråket är våra erfarenheter och relationer som inte är samma sak som relationerna i 3enigheten.
När vi för in maktkritiken, som form av feminism. Då säger dne klassiska teologin, inte om att det är 3 män. Utan utan vad säge rman då som en feministisk teolog.
det är att man kan reflektera som jordiska fäder.

Fiorenza menar att man måste säga kunna moder också. Men att det är fader men inte fader mänskligt,att vi läser in våra maktrelationer in i det gudomliga. Vi bidrar till att det här anses vara legitimt. Om det är så att det är maskulint och det är en relation. Hur vi än vrider och vänder så är det visuellt. Så menar feministiska tänkare, när iv upprätthåller språket. Även om vi inte tror att vi menar så gör vi det, vi legitimerar problematiska maktrelatoiner. Det finns i kristna dogmatiken saker som motsäger sig det. Men just språket fadenr sonen och anden, menar feminister är oerhört problematiskt.

Hur vi ser på den heliga nden, spelar roll för de andra delarna. Var det gäller maria är det olika mellan kyrkorna. Här är det mycket kontroverser mellan feministisk och klassisk teologi. Det är utmaning för katolska och ortodoxa teologer. Vad det gäller mariagestalter, den är stark där, tack vare att man ör skillnad mellan kristus och maria.