Dogmatik 3

Gud
Vi har läst av filip gaister som är jesuit. Han presenterar några av frågeställningarna om gudsbegrepp i vår tradition. Jag tänkte att vi jobbar igenom ett antal begrepp som vi ska kunna och sedan diskutera ett antal frågor.
Logiken är att vi tar gudsbegrepp och bevis på guds existents, och sen kritik och sedan in på kristologin. Det här hör samman med ett seminarie där vi ska prata om theodicé.

(vi ska läsa bröderna karamazo tills dess (läs 5, men gärna 4 också)).


Vi kan börja med, några begrepp som filip introducerar om kristna gudsbegrepp. Som egentligen är bekanta. Men vi kan fräscha upp dem. Det är bra att veta vad man lägger i dem begreppen.
Kristna gudsbegreppet är monoteistiskt.
Bland det som man säkerhet kan se i kristna dogmatiken, är det är att den kristna trad är att det finns en gud, den typ av religiositet betecknas som monoteism. Vi behöver greppet eftersom det finns andra begrepp, när vi talade om grekerna, platons dialog då var det viktigt att när platon pratade om det goda är gott för egen maskin så var det viktigt att olika gudar har olika uppfattningar, så platon var polyteist. Att det är flera gudomliga väsen.
Sedan är det perspektivfråga, många muslimer skulle se oss som polyteister, att det inte är enkelt alltid att få ihop det, att man talar om guds tre personligheter.
Det finns också variationer som zorastrism, en gammal persisk trad, som inspirerade nitche till en skrift. Där det finns en föreställning om 2 jämställda gudar, en god en ond.
För den saker är det ganska intressant, när vi tar upp ondskans problematik, så börjar det spöka, med personfieringen av ondska har vi också. Men hur vi ska beteckna det, många teologer har förnekat ondskans självständiga existens för att behålla styrkan i monoteismen.

Sedan har vi stött på panteism och panenteism.
Jag skulle säga såhär, dem får vi vara försiktig med. När vi stöter på dem, så titta i sammanhanget hur dem används. Jag har varit med om att de används lite olika. Panteism så menar man att allt är gudomligt, allt har gudomlig kvalité i sig. Att man tonar ner gränsen mellan skaparen och skapelsen.
Medans när man säger panenteism, rent historiskt så är det så att när någon blir anklagad för panteist, så menar man att man panenteism. Det dessa menar är snarare att gud finns överallt. Man suddar inte ut gränsen, utan snarare för fram guds närvaro i sin skapelse. De gränserna är känsliga, men vi får titta på tänkaren.
Skapelseproblematiken blir känslig, de som vill bevaka renodlad form av teism, för panteism det är gränsen mellan gud och människa, då gud är skapad människan icke skapad suddas ut.

Det som aktualiseras i begreppen och i sin tur också är ett begrepp det är förhållandet mellan trancendenta och immanenta. Jag tror att vi kan stanna upp här en liten stund.
I den mån där det finns skillnad om föreställningen om gud och skapelsen det som inte är gud. Logiskt sett kan gud ställas mot det som är gud och det inte är gud.
Vi använder för detta begrepp skapare skapelse och trancendent och immanent. Det är begrepps om vi använder för att skilja mellan panteism och panenteism.
Det traditoinella kristna gudsbegreppet är trancendent, att något som överstiger vår immanenta värld. Det som tillhör vårt vara. Det avspeglas också i att när man trad skriver om gud, så gör man på 2 sätt. Det ena är den positiva vägen, (positiva betyder inte bra och dåligt utan hävda och tvärt om).
Den här vägen är att vi försöker beskriva hur gud är.

Men sen finns det en annan väg, som vi bedriver teologi på som har funnits, som heter apofatisk teologi. Det betyder negativ teol, den teol som bygger på insikten att vi inte kan säga något om gud eftersom hans natur är så annorlunda än vår. Vi närmar oss gudsbegrepp genom att säga vad gud inte är.
Den finns framförallt hos vissa mystiker, men det finns teologer som kombinerar med vanlig teologisk arbete. Som försöker reda ut vad är skapare, allsmäktig allvetande. Man kombinerar det med apofatiskt sett, att man med negativa utsagor att det finns saker som vi inte kan veta om gud.
De 2 vägarna, att det är i vår trad associerar gud som något trancendent, att gud är i en annan dimension. Medans i vår dimension det är förstås immanent.

Igår så nämnde jag att tiden är ett sånt begrepp, att det immenenta är tiden. Vårt vara är att vi lever i tiden, men gudsbegreppet så placeras gud utanför tiden. Det är stor teologisk fråga.
Själv säger jag att man inte tror på en tid efter tiden, utan evighet är en annan dimension snarare än den linjära tiden blir annorlunda.

Den här beteckningen mellan trancendens och immanens så använder vi också skaparen skapelsen. Gud innefattas inte i rumslig begränsning. Vi är varelser i rummet, men vi har inte en sån föreställning om gud.
När teologer försöker föreställa sig gud, beskriva vad det är vi erfar. Så förskte man med alla möjliga medel, beskriva något som är egentligen trancendent.
Typ matematik/konst osv.



Jag talade lite om liturgins betydelse för ortodoxa kyrkans utveckling. I min trad när vi studerar treenigheten, så är det en (ikon) som är grundförståelse för treenigheten. Man försöker förmedla en föreställning, den görs genom geometrin, både cirkel och i triangel. Färgmässigt att vi har 3 personligheter. Man kan dock inte visa vilka som är vem. Han håller sig till dogmen, men man kan inte visa vad som står för vad. Det är häftigt att kyrkan väljer en sån modell, att man inte vlade något mer statiskt.






Vi går till en tid där teologerna gjorde apologiskt arbete, att dne gud vi tror på och den har samma egenskaper. Då tänker jag på gudsbevis, den som ofta kommer är Anselm of canterbury. Han är känd för ontologiska gudsbeviset.
Gudsbevis är att man försöker bevisa guds existens. Här är det väll oftast att man kan undra, omd det är överhuvudtaget är meningsfullt. Det är ganska viktig fråga, många teologer skulle säga att det är irrelevant att man ska försöka bevisa trossats. Men sen har vi teologer även idag som jobbar med gudsbevis, som försöker disktuera frågan om guds existens med hjälp av logik.

Hur tänkte Anselm?
Gud är det som vi inte kan täkna något större än det. Men om gud inte ägde existens, då kan man lägga till då skulle detta vara större. Om det skulle saknas existens, då skulle man säga att det finns större det + existens.
Vad är det anselm har bevisat? Att vi måste tro gud som existerande. Vi förställer gud som det största, om vi täkner att han inte existerar så är det inte det största. Men det säger lite om guds existens bortom föreställningar. Kritiken är att vi kan bevisa vilken föreställning som helst.
Vi befinner oss på nivån som vi föreställer världen.



Genom historien så har folk försökt. Vi ska kunna de 5 klassiska varianterna vi har på s 101-102. som tomas av aquina bl.a. strukturerade. Det är också intressanta, folk brukar kritisera anselm och sen kommer dem med egna idéer. Thomas jobbar med den immanenta världen. Och för att kunna begripa och förklarar behöver vi guds hypotes. Under upplysningenstiden så kommer fler som klarar sig utan gudshypotes. När vi försöker förstå världen så landar vi om hypotesen om skaparen om gud. Då har han 5 vägar till naturlig kunskap om gud(förnuftig). Allt befinner sig i rörelser och allt har en annan rörelse bakom sig. Då hamnar vi i en oändlig regression som stör vårt förnuft. Vilket betyder att vi måste finnas orsakt ill all rörelse, som itne kräver orsak till egen rörelse. Någon kraft bakom all rörelse. Det påminner om myten om skapelse, att det ska vara början.

Allt har sina orsaker, som vi erfar världen. Att anselns kritik av thoas. Varje orsak har i sin tur en orsak, Kaosa. Då måste vi ha grundkaosa. Gud ä orsak till allt som själv inte har någon orsak. Det vom betkecnar som icke skapat. Gud är orsaken till att vi inte har egen orsak. Det osm var ytterligare st. Mycket av tillvaron är inte ontigenent. Men för att f. Det måste finnas nödävndlighet. Vad är nödvändigheten bkom allt?

På liknande sätt så resonerar han kring att det måste finnas någon som är garant för det sanna. Och allt måste ha ett mål, allt måste utvecklas och ha en mening. Det kallas teologiska. Att gud är alltings mål. Det är en fråga om allting logik. Våre förställningar generealiserar vi. Det som vi ser och vi tror är öriken. Alla de gudsbevisen vad hnadl det om, det handlar om hur vi människor struktuar vrärlden.

Rast

Det som blev viktigt gudsbegrepp skiftade med tiden. Annars kan man undra varför gudsbevis. Men i olika tider, beroende på vart samhället stor, så blir det nyanser i gudsbegreppet. Det är inget konstigt att skolastiken där det logiska är gudsbevis. Även omd et inte är mycket de har skrivit om gudsbevis jämfört med annat.

Sedan kommer voulantarism och nominalism. Dsamhället utvecklas det blir nya vetneskapsparadigm, man problematiserar begreppen.
När man under skolastiken renodlar det naturteologiska. Man försöker få grepp om teologi och gudsbegrepp med logiken. Då kommer man till vad man gör, söker vi inte för mycket makt över gudsbegrepp. Kan det vara så att gud är bunden av logik/morallagar. De teologer som menar att gud inte är begränsat, att gud är fri de brukar kallas vulantarister.
Om man frågar dem vad som är rätt, så svarar dem det gud vill är rätt. William av occham jobbade med såna frågor.d e var inte så våldsama voulentarister. De menade att gud kan ge oss andra moraliska lagar men de är kongurenta i alla världar.
Scotus tänkte att det finns ingen nödvändighet att världen ser ut som den gör, det enda nödvändiga är att gud gjorde det på det sättet. Gud kan ur sin fria vilja skaffa en annan värld, andra lagar och det vi tcker blir rätt är fel. Men i varje av dem möjligör Gud.

Här är det en skillnad, det finns radikala former av voulentarism som vänder på teodicéfrågan, tertullianus. (motsägelselagen att du inte i samtidigt ka hävda a och icke a) en del tänker vad är grunden till motsägelselagen varför får vi inte. Enda grund för motsägelselagen är vår trygghet. Men titta vår värld gungar hela tiden. Men dun scotus menar att vi inte får gunga på det sättet. Han menar att logiken finns i alla dessa världar.

Nu ska jag inte prata så mycket om nominalism. Under hela den historia som vi känner till så har filiosofi gått tillsammans. Det har varit trender ibland är platon och ibland aristotetles. Nominalism har emd aristotelse att göra. Det det handlar om är nominalismen som är att generella begrepp inte gäer existens. Men all männa begrepp äger inte existens. Då måste man tänka hur man gört eoogi. Om allmänna begrepp inte gör existens. Man omvärderar platon med jämna mellanrum.

Jag rpatade luther igår, här är poängen det som händer med gudsbegrepp är att kyrkan itne blir lika central medlare mellan gud och människa. Någon direkterfarenhet av gud blir mer etablerad, än en där det inte finns så etablerad.

Theodicéfrågan det var leibnits som döpte frågna. Men frågan har funnits, vad det handlar om är att vi har en uppsättning eeeeeeegenskaper som vi kopplar til vårt gudsbegrepp. Vi förställer oss gud som allsmäktig, allvetande och god. Det är vad tehodicé frågan hadnlar om, hur kan vi få ihoppf röestälänningarna. Hur är han samtidigt god.

Varför ställer man den frågan? Olika former av oskyldigas lidande, orättvist. Då uppstår theodicéfrågan om gud är allvetande och allsmäktig, är han då god. Det är frågan. Kan man besvara den?



Viktig del i det kristna gudsbegreppet det är att iv föreställer oss gud perosnligt. Så vi föreställer oss gud inte som någon kraft, utan som en person. Om vi tänker på hur man defienrar den personen. Då skulle jag säga att person inte är samma som individ. En individ är självtillräckligt, en person är istället en sån entitet som blir unikt i relation. Gud är alltid relationell, alla berättelser tecknar gud i relation till skapelsen. Det är i dem relationerna som gud är och visar sig.

Det ger oss mycket i kristna antropologin människan är guds avbild. När vi säger något om gud säger vi något om människan, om vi går på språet om personalism så säger vi något om människan. Hon är inte individ, utan hon är där i relation med andra människor. Det ger väldigt mycket i ansvarsfråga, när vi möter någon människa djur eller gud. Vi möter inte individ, oberoende av oss, bemöter vi ngt och beroende på hur vi möter det, så är det möjligt att visa något. Gud visar oss beroende på hur vi förhåller oss till gud. Oavsett om man gillar eller ogillar personalism, det kristna gudsbegreppet så är gud en person som kan benämnas. Den är inte abstrakt opersonligt väsen.