socialetik 4

Tredje trosartikeln
Förra gången pratade vi om kristologi, andra trosartikeln. Jag lovade att avsluta den med några saker som jag inte hann med. vi började allra första föreläsningen med att rita listan av de 9 kapitlena i trosläran. Vi har pratat om första och andra. Om det andra talar om det exotiska där det blir utmanande. Den första trosartikeln klarar sig utan en uppenbarelse i historien. Man kan tro på en skapare, och bejaka livet även utan en uppenbarelse. Men andra trosartikeln kan bara uppenbaras. Det är en gammal tanke i kristen tro, det förtjänar att sägas. Man kan säga på samma tema att den första trosartikeln om skapelsen, visserligen handlar om en gud som skapar och ger gåvor och ger det till alla människor. Men det är också en tvetydig gud eftersom det finns destruktion och förstörelse. Hur förhåller sig det till skapelsen. Ondskans problem. Första trosartikeln är tvetydig. Efterosm gud framträder som skapare, men hur förklarar vi destruktionen då? Därför har man sagt i den kristna teologin, skapelseteologin ger ingen grund för att tala om guds kärlek. Är gud riktigt god i ljuset av all ondska som finns i skapelsen. Utan det är just den andra trosartikeln som otvetydigt talar om guds kärlek men den måste uppenbaras. Men vi kan inte med vårt förnuft att se i skapelsen se att gud är kärleksfull, denna kärlek måste uppenbaras. Då använder man ordet positivt. det är inte en värdering. När det handlar om kunskap, positiv kunskap är kunskap som drabbar oss och konfronterar oss. Vi har inte reflekterat oss fram den kunskapen. Det är positiv kunskap.
Inom teologin är tanken om en uppenbarelse, det finns inte så mycket att göra åt. Vi får böja oss från uppenbarelsen. Den träffar oss positivt. där finns budskapet om guds kärlek. Sen kan man naturligtvis fundera över. Den positiva kunskapen kan illustreras såhär hur människan drabbas av kunskap. Det måste läsas i gudstjänsten den måste predikas. Det är berättelser som man tar emot. Men den andra ”pilen” är människans reflektion och människans sökande.
Den där definitionen av teologi av teologi som mänskliga reflektionen över gudomlig uppenbarelse. De fina är att det innehåller båda av dessa delar, sedd i ljuset av den kristna församlingen. Det var den tredje. Man kan lägga tonvikten lite olika här. I sverige är vi väldigt förtrogna med ”agape”. Svenske teologien anders Nygren handlade om detta att, kristendomen framförallt rör sig om detta. Kristendomen är en uppenbarelsereligion. Bort med alla falska pretantioner på reflektion. Vår egen reflektion är ”eros” bort med den. Han landar åp positiva, där landar också teologen Carl Barth.
Denna eros finns också bland liberalteologer, som schleierwascher. Som på 1800 talet, höll en berömd föreläsning. Det är 15 år innan preussen räddar wellington och styrkorna. Avgörande sätt krossar Napoleon. Tal över religionen, som en portalföreläsning till liberalteologi. Här står människan i centrum, människans sökande efter gud står i centurm.d et är en tid av kulturoptimism. Det gäller att kristendomen ska svara mot människans förväntningar. Om människan förväntar självförverkligande så finns kristendomen till hans. Om människan söker etik så finns kristendomen som grund till det. om människan behöver frid i själen så finns kristendomen där med frid och harmoni. Det gäller att lyfta fram vinklarna som möter behoven hos människorna.

Sedan är det hela 1800 talet, och lustigt nog så hålls en liknande föreläsning år 1900, då är det en som heter Ritcher. En bit in på 1900 talet. Kanske 1910, så dominerar liberalteologin i europa. Man kan gissa vad det är för yttre händelser som punkterar liberalteologin. Det är första världskriget. Carl barth var fältpräst i skyttegravarna. Också Rudolf Bultman med som talar om uppenbarelsen.
Efter första världskriget så är man inte beredd att tilltro människan något sökande. Människan är beklagansvärd varelse som bara kan drabbas av uppenbarelse och i det läget åter få sin värdighet. För den uppenbarelseinriktade området så kallar man för ”nyortodoxa”. Även luther fattade sig själv som drabbad av uppenbarelse. Det finns mycket anknytning här, det har blivit så. I sverige är situationen lite annlrounda vi var inte med i första och andra världskriget. Vi har inga stora personer som kan vittna om mörkret och smärtan på det här viset. Det finns mycket av liberalteologi som fortfarande är aktuell i svensk teologi och som har präglat många prästgenerationer i 1900-talets sverige. Jag tror jag nämnde den boken förut, troslära som vi hade som kursbok. Det var en markering att man börjar med människan. Det var liknande ansats, man börjar med människans behov av etik och självförverkligande, hur kan kristendomen möta människans behov.
Man brukar då skriva skapelse kring första trosartikeln och frälsning med andra trosartikeln. Eftersom frälsning är något som måste uppenbaras. Det är ingen tillfällighet att Carl bart, liberalteologin talar inte så mycket om kristus. Liberalteologin reducerar jesus till att vara en barfotapredikant som talar om vikten av kärlek och alla människors syskonskap. Medvetet så reducerar man de paradoxala delarna m.m. det är ingen liturgisk teologi som dröjer vid mysteriet, en verbal social relevant ljusoptimistisk teolgoi. Men Carl barth dröjer vid kristus, han återger kristna religionen dess djup och talar om frälsningens mysterium.
Det var lite perspektiv på andra trosartiklen och kristologin.

Det andra vi ska nämna, vi pratade om olika sätt att förstå korshändelsen, den klassiska försoningsläran. Där korset står för seger över död och fångenskap. Offertanken där jesus står samman med offer i GTs offerritaul. Guds oskyldiga lamm som för oss slaktas… det är en påskpsalm. Sedan finns ställföreträdande ställe, att någon måste straffs. Och människan förtjänas att straffas men jesus bär straffet. Men sedan uppenbarelseakspeten att korset uppenbarar Guds krälek. Där slutatde vi förra gången. Då vill jag till det väldigt kort ge 2 olika förhållningssätt som man möter i kyrkans historia och teologin. När det gäller frågan om frälsning. Den ena kan man kalla exestentiellt och det andra forensiskt.
Det handlar om hur frälsningen landar i den enskilda människan. Hur berör detta mig, vad betyder dett för mig? Den existentiellal linjnen säger att frälsning innebär exestentiell förnyelse. Vivetecatio ”levandegörelse” används ofta.
Det här tar fasta på det subjektiva livet. Vad som händer med mig erfarenhetsmässigt, och kanske vänder allt uppochner. Den exetentiellt omdande kraften i kristendomen tar man fasta på här.

Vad kan då det forensiska vara här? Om man tittar på engelska eller amerikanska deckarna när man kallar in forensic är att man ska särka språen. Det har med juridik att göra. Det kommer från latin forum. Forum betyder torg, och det var på torg man skipade rätt. det är ett rättsligt perspektiv, vad är tanken med det? då är tanken att effekten av korset och frälsningne i mitt liv. Den äger inte rum i min erfarenhet den äger rum i himeln där gud förklarar mig rättfärdig i juridiska termer.

Ni ser med det samma att båda de här perspektiven dyker upp särskilt om ni tänker på kursen i kyrkohistoria. Det forensiska är luther. Det har med hans biografi att göra. Att han i kloster brottas med sin egen frälsning. Vi pratade om augustinus tala om hu nåden verkar i hjärtat. Det fick luther att självransaka om han är guds barn eller inte. Det sluter i förtvival för att han upptäcker inte nåden i sitt hjärta, den av injuicerade kärleken caritas. Som augustinus menade det. men luther fann samma själviskhet och rädsla av den egna personen. På den existentiella nivån förtvivlade luther. Men forensiska var den reformatoriska upptäcken. Jag ska inte rannsaka mitt inre, men jag ska fundera på min ställning inför gud. Så läesr han om guds rättfärdighet. Då är han bibelexeget. Han vet grammatiken med objektiv och syubjektiv genetiv. Guds rättfärdighet står då i en subjektiv genetiv. Dv.s guds erfarenhet. Det blir en upptäckt för luther. Det är guds rättfarenhet jag handlar om. men den delaktigheten är det inte fråga om erfarenheter. De tä rrent rättsligt konstanterande. Han älskar rättsskipande. Att hur han förklarar uther görklaarar detta. Hans reofrmatooriska upptäckt aär att han tillåts förtvivla på sin nivå. Hn kan tvivla på sin religoisitet övertagelse och förmåg den här tanken förknippar man med luther och luthers ortodoxi. Den renodlas på något sätt. vid 1600 så har det blivit en läära som man ska rabbla. Man bör förknippa den med svensk stormaktstid. De första pietismetnrna är från fångläger.

När vi nu ska prata om anden och kyrkan. Den allra viktigaste personen i den diskussionen är augustinus. Han finns i båda hållen. För augustinus är den gudomliga kärleken verksam i sitt subjektiva liv. Äger jag caritas i mitt hjärt. Så kommer bot psykologin. Eller heliga birgitt och flagellanter som drar igenom 1300 t europa. Allt det här är uttryck för andlighet som blickar sig inåt. Det är augustinus förtjänst.

Kyrkan och anden
Vad finns det att fundera om när det gäller kyrkan och anden. det finns insprängt i det kritsna livet. Det finns en motsägelse eller motsättning mellan det demokratiska, alla har tillgång till alla. Som i rom/korint. Det fanns en tanke att alla är jämstarka eftersom man sa att det lägsta var det största. Det synes lägsta efter det längstas så växer det fram ettt tjänarideal. Anden gör varje kristen kompetent. Hur rimmar det med en organisation där alla ska var alojala. Med petru s med klippa. På denr här frsamlingen så ska jag bygga min klipp. Allt det du binder på joden ska vara bundet i himlen.
Frågan om kyrkan ä rhur de många kompetenta individerna ska kunna hitta ne lojalitet och samständighet och harmoni i en kollektiv gemenskap.
Det första stapplande steget tas av deh .
Ignatius är en av de första lärjungarna efter den första relationen (av antiochia). Han definerar biskoptjäntsen som en auktorativ tjänst. Det fanns inte förut. Biskopen är föramlingsföreståndaren. Härifrån kan man tala om ett biskopsämbte. Detta härleder ignatius från apostlaämbetet. Apostlarna är död, äldsta johannes har dött på patmos. Hur ska vi föra vidare deras auktorietet? Det är genom biskoparna.
Sedan kommer Tertullianus in på scenen. Han är en av kyrkans stora. Där kan man i tiden kliva fram hundra år eftersom hans dödsår är år 220. hans bidrag blir att egentligne bromsa en utveckling som går väldigt fort. Man ger biskopen mandat att också förlåta synd. Då har man gett biskopen den ultimatka makten. Det är synden som avgör den eviga saligheten. Då säger tertulianus stopp och belägg. Men tanken är väckt. Den kommer att ligga och mullra i bakgrunden. Sedan har vi en viktig person som hette Novatianus. Den enskilda församlingsmedlmemmarnas kompetens. Han är död 258. han försöker boromsa den den hierarikisa ämbetsutvecklingne. Det viktiga är de enskiild kyrkomedlemmarnas helighet. Kyrkkann är inte etablerad. Men en finn ispridd. Det finns förslamingar . om man samlas och firar mässa. Et har skettt formaliserring som från kyfkan. Deltar man i mässan så får man syndernas föråtelse. Det behövs ingen etik. Den personliga etiken vill novatinus dra en lans för. Det kristna livet har blivit en procetdu. Det är utan krav på personlig helgelse eller etik.
Cyprianus är lärjunge till tertullianus. Det är han som definitivt lyckas driva genom tanken att andne är något som biskopen/församlingsföreståndareen. Det fanns församlingar och episkopos betyder församlingsförståndaren. Kontrollerar anden äger auktoriteettt . kan inte jag få predika för jagkänner mig så inspirerad. Biskopen blir överårdnad karismatien. Karismatikerna är gruppen av andefyllda individer. Individualisterna i den tidiga kyrkan. Man men arat tman kan stå på egna ben jag behver inte biskopens nadpåläggning såsmåningen kommer luther att säga samma ska. Det här är också en tanke om kontroll. Tertuliaunu, enbar att mnjj rätt in dem i ldeeeet. En biskops alternativ är mer kraftfulla än

Såsmåningom när kyrkan blir statskyrka och ma måste expandera snababre än man har personal till. Då delegerar man presbyter. Att du får vara präst i germaninu. Då får resa till församlingne och ta han d om .det är faktiskt så än iadag, det ifnns inga präster som delegerar gr egen grund .man har frösökförsvara biskopens ställning.

Sedan dyker det upp protester mot detta. Den mäst kända är Donatus. Det är till donatistiska striden. Han var i nordafrika. Det är gräddan. Man kunde inte bemästra italien. De rika reste till nordafrika och skaffade villor där. Och det är en väldigt central plats. Här finn nsom sn deibksop som får ta hand om den första frikykroförelsen. Donatu föllföjer tanken att det är inte viktifgt med olik a ritualer utnan hjäratat ska mer. Vid varfr förfäljelser så afaller kristna ch utesluts i kryan. Adnra ä trogna mot kyrkan och avrättas. Så upphör fförfören. Hur ska vi göra mot de som avfallit ska de få vara med? de kallas för kättare. Har de varit biskopar eller presbyter. Så återtar de i många fall sina tjänster. Alla andra kanske har dött martyrdöden. Teologiskt är det ett problem. Då får vi kättarbiskopar. När en biskop som avfallit förättar mässan eller dopet, är det en riktig nattvard eller dop. Nej säger donatius ja säger augustinus. Där sker en brytning. Där sker första splittringen för donatisterna samlas som en rörelse och kan inte acceptera Augustinus nej till donatius idé om att ogiltigförklara kättardopet och kättarmässan.
Augustinus blir angagerad här och upptas av mycket av det här. Mellan en drinkare och ett helgon är det stor skillnad. Men mellan en drinkare som förättar ett dop och et thelogn är ingen skillnad. Vattnet vid dopet kan inte förfalskas. Det här är ett slag för objektivismen. Det är idéer om det objektiva. Hos donatius finns dock idéer om det subjektiva. Vi känner igen det här. Det är en modern diskussion om det objektiva kontra subjektiva. När den visar sig vara så gammal och följa med i alla år i oliak varainter. Jag nämnde i korthet förut, de kallas under medeltiden för katharer valdensare m.m. dessa samlas i södra frankrike. Regeringen nådde inte riktigt dit. Där florerade en subjektiv kristendom. Som talade om hjärat erfarenhet och yttre helgensen för att kristna livet ska vara riktigt. En protest mot det objektiva. Det är i denna mijö som trubaduren som fenomen föds. Därför att trubadurerna sångar hamnar om hjärtats kärlek. Det var ofta med bilder av den mänskliga kärleken men det som sjöngs var himmelsk kärlek. Det väckte känslor, och som gjorde erfarenhet av den kristna tro. De blev ett hot och förföljdes som donatisterna i nordafrika. Augustinus dödsår är 430. han lever efter att kyrkan har etablerat sig i det romerska riket. Han kan använda sig av militär för att slå ner väckelserörelsen. Här får donatisterna ett stigmata över sig.
Det hade varit inte bara intressant utan avgörande att ha tillgång på en kyrkohistoria som var skriven efter donatistiskt perspektiv. Eftersom historien är segerarnas historia. Under 1500 så är det svärmarna. Det är de nedlåtande derrogativa smädelseord. Ingen vill kallas för svärmare, först var pietist en skällsord. Man kallade sig själva sanna kristna, men de kallade dem för sanna kristus.
Med augustnis väljer kyrkan sida här. Man bejakar sakramentens objektiva verkan oberoende av sakramentförvaltarens subjektiva sinnesinställning tro och liv och leverne. Biskopen/prästen blir sakramentsförvaltare. Man neutralt förvalta rnågot som man inte har personlig investering i. man utför ett jobb. Det får ett fint jobb, theologia irregilititorum. De icke pånyttsföddas teologi. Den termen etableras. Att sakramentsförvaltaren behöver inte ens vara en pånyttfödd santtroende. Och ett annat uttryck etablerar sig, att sakramenten är verksamma ex opero operato. Opero betyder verk och operato är perfekt ändelsen. Ett verk som är verkat. Något som verkar av sig själv. Sakramenten verkar av sig själva och behöver inte sakramentsförvaltarens angegemang. Den tanken skulle få luther att anklaga romrska kyrkan för magi. Han menade att ni gjorde nattvaradsmässan till magi. Nu visste man inte så mycket om främmande religioner. Men han tänkte sig magi i den meningen att man utför en yttre ceremoni. Och i kraft av den yttre cermonin så sker saker.
Vi har pratat mycket om att augustinus står på forensiska sidan, den objektiva rättföriggörelsen. Hur gud gör mig till rättfärdiggjord objektivt. Det finns inget av detta i den donatiska traditionen. Men sedan har det existentiella, det har med det jag upprepat. Hans idé om att nåden landar i människan som en förvandlande kraft. Som förvandlar mig på sånt sätt att jag blir bärare av guds kärlek. Detta kallar augustinus för caritas. Den kan jag inte tillskapa själv. Den landar i mig subjektivt så den finns i mitt inre. Hans kapar ändå en inriktning på det subjektiva livet. Hur han får ihop det med objektiva teolgoi, är inte säkert men han har båda sidorna inom sig. han är retorik, det var ett ämne med juridik. Där har han det forensiska. Men han är själv en angagerad människa. Man skulle kanske kalla honom för känslomässig. Och mycket riktigt när han ska beskriva kyrkan så beskriver han den som två tangerande cirklar. Först så talar han om den synliga kyrkan. Det är den yttre kyrkoinstitutionen, där sakrament förvaltar, dop nattvard konfirmation vigsel m.m. eftersom det är den synliga kyrkan så kan man sätta sig i kyrkbänken och fejka kristen tro. Det är han medveten om. redan där har vi en jättestark markering. Går det att fejk så kan man ta del av ex opero opreato. Man kan döpas och ta del av mässan men man gör det i avsaknad av den sanna tron. Man har inte caritas i tron, man spelar med av sociala skäl och grupptryck. Han är medveten om den yttre fasaden och presonliga engagemang. Märkligt då han var så hård mot donatisterna.
Den tangerande sektorn mellan cirklarna finns de sanna kristna. Det är en sektor av 1an. Bland kyrkfolket finns folk med caritas i sitt hjärta. Som gör detta av ett personligt engagemang.
Den tredje gruppen i kyrkan är det minst intressanta. Men i teologiskt synvinkel är det intressant. Att fok som inte är del av kyrkan främmande folk som gud har utvald. Det är människor som aldrig kommer i kontakt med kyrkoinstitutionen. Men som ändå som är sanna troende i kraft att vara utvalda av Gud. Så i sitt kyrkobegrepp har augsustinus en öppenhet för det existentiella och erfarna. Men samtidigt så kan han betona det objektiva som leder fram till den tanken.

- rast

augustinus främsta verka kallas för civitas dei – guds staden. Därför att han är första generationens teologer som upplever att kristendomen har blivit stadsreligoin. Hur ska den förhålla sig till världsliga makten? Civitas dei är plädering för att kyrkan ska ha stort inflytande över den världsliga makten. Det är motsatsen till amerikanska konstitutionen. Tillägget till att staten aldrig får sätta sig in i religiösa angelägenheter. Att religion aldrig kan tvinga människor in i trossamfund. Den första som förespråkar detta är John Locke som talar om satskyrkan.
Det här är motsatsen, här instisterar augustinus på att kyrkan ska vara med på att utöva makt. Här skulle vi kunna ha många diskussionsseminarier om. det var det som John Locke ville att kyrkan skulle frånats. Det gjorde det vid amerikanska konstitutionen. Det hände 1999 i sverige. Är makt av ondo? När Locke formulerar tankarna. Men det var i hans ögon ett civiliserat samhälle. det är en sak i ett kulturellt och stabilt sammanhang att nu skiljer vi oss. Men här handlar det om ett samhälle som inte hade ngåon uppfatnting om människovärde. Romerska samhället var blodigt, man samlade kring gladiatorspel och stora arenor. Det var ett våldsbenäget samhälle. augustinus menade att det här romerska samhället behöver kristna värderingar. Det är rätt stor skillnad. Att se framför sig ett blodigt samhälle utan skrupler med ständig korruption här behövs kristna värderingar. Eller 1600 europa genomsyrat med kristna värderingar, när man har tillgoda gjort sig kristna värderingar. Man kan säga att upplysningens program var inspierart av kristna värderingar. Frågan om makt alltid är av ondo kan man inte besvara på ett entydigt sätt, utan beror på sammanhang. Under medeltiden så blir kyrkan så får kyrkan möjlighet att beskydda kulturen, det blir den enda kulturbäraren när romarriket faller samman. På 500 talet så värnar kyrkan för bildning skolning och klostrerna. Där munkarna var levande kopierngsmaskiner. Det var inte bara kristna verk utan även klassiska verk. Det här med makt får man vara försiktig så man inte använder sig av sin egen refernsram. Även idag så har romerska kyrkan med struktur vatikanstaten och radiostatiner med socialetik. Kyrkans etik som går ut i sociala frågor. Det är en tredje väg mellan liberalism och kommunism.

Med detta anspråk på att kyrkan ska ha inflytande på hur samhället sköt. Det ska vara åtskillnad dock biskopen ska inte vara kejsare. Den utvecklingen får vi östkyrkan. Ceasaropapism. Det är kejsaren i bysans och ryska tsaren övertar den rollen. Den ryska tsaren blir ryskortodoxa kyrkans överhuvud. Så långt går inte augustinus. Han skiljer mellan fursten och biskopen, det är två olika saker. men biskopen ska ha inflytande över hur furstesn styr. Det leder till investiviturstriden, att kyrkan får utnämna vasaller. Efterosm han svär ed till länsherrarna. Det skulle ge kyrkan en världslig makt. Det finns kända svenska biskopar, som är kända som militära härförare.
Men det är något annat som sker, något mer komplicerat som sker här. Om vi går tillbaka till novatinanus och dnatus och i viss mån tertullianus. Här har vi kyrkofäder som värnar om äkta jesusefterföljelse. Hur vi lever i jesus efterföljels är vitkigare än att vi förvaltar sakramenten rätt. som det blir i biskopsämbetet. Om vi sätter namn på de etiska idealen som kyrkan hämtade ur NT:
Barmhärtighet,
Kärlek,
Självuppoffring,
medmänsklighet
Det här är etiska ideal för den första kyrkan. Justinus apologi. Han är också en av kyrkofäderna som är lite yngre. Han dör på 150-talet. Han beskriver väldigt levande i sin apologi. Hur dessa ideal tillämpas i hans tid. Han berättar hur församlingar arrangerar nödhjälpskassa. Man utövar barmhärtighet, man ska inte vara rädd för att ge den första kyrkan det erkännade. Det fanns ideal inspierarande av jesus liv. Vad händer när den kyrkan träder in på samhällslivet. Kan kyrkan ta med dessa ideal när man träder in i maktens korridorer. Barmhärtighet, kärlek självuppoffring och medmänsklighet. Det här är individuella ideal. Det är individer som är barmhärtiga och kärleksfulla. Dessa ideal går inte att via lagstiftning träda fram, man kan inte lagstifta om barmhärtighet. Om man gör detta så blir det lojalitet eller laglydnad. Eller självuppoffringen. Alla dessa kräver frivillighet för att kunna existera.
Man kan ta exempel på att man måste stanna för fotgängare. Innan kunde man göra det, det var då självuppoffrande. Då var friviliggt självuppoffrande, nu måste man det. i det här ligger friviligghet därför ligger individualitet. Det är individer som är självuppoffrande. Men i maktens korridorer handlar det om lagstiftningar. Man kan inte lagstifta om detta. Vad kyrkan upptäcker. Vissa kyrkoledare kanske upptäcker till sin förskräckelse. Justinius läste bokrullarna från ignatius osv. de kände till idealet, några generationer tillbaka så fanns det individer som hade praktiserat detta. Men när det ska fungera i maktens korridorer så är det något annat som gäller. Man brukar ange en formel för detta:
Ömsesid respekt, och ömsesidiga skyldigheter.
Där har vi en etik för samhället. Man respekterar varandra man har skyldigheter men man har ev. rättigheter. De kommer dock senare i europa. De var förunnade rätt få människor. Igen lagen om övergångsställen. När det tidigare var självuppofrande blir det nu lag. När kyrkan kommer i maktens korridorer och vill ha infltyande över hur romarriket styrs. Så måstste man lämna kristna etiken bakom sig, och börja operara med den romerska rätten.

Vad händer med barmhärtigheten m.m i det här läget? Jo den utövas på marginalen. Med marginalen menar man, kloster och ordnar. Det finns ett enormt, man kan tala om medeltiden som explosion av indivudell välgörenhet. Man kan tala länge om enskilda indivder i medeltiden. Som praktiserade barmhärtighet självuppoffring m.m. men inte i maktens korridorier för där fanns reglementen. Utan på marginalen. Ett ex. är heliga elisabet, hon är dotter till kungen av böhmen. Hon lever på 1400.talet. hon gifter sig med en hertig och bor på ett slott. Hon dör när hon är runt 20 år gammal. Därför att hon upptäcker att det finns en koloni med spetälska. Man förstod att spetälska smittar. Man började inleda ett program att isolera spetälska. Då kommer de självdö. Man hade en särskilt ceremoni, man lät den spetälska gå in i kyrkan få skaramenten en sista gång och sedan backa ut ur kyrkan. Så att man såg altaret och heliga tingen så länge som möjlighet. Det var kyrkans sätt att man inte vill göra så med er, men vi måste för ni smittar ner oss alla. Någon gång på 1700 talet så finns det inga spetälska i europa. Det fungerar men det är grymt. Hon har dock spetälska utanför sitt slott. Hon går dit med förnudenheter och blir smittad och dör. Det finns ett tryck det tillämpades i fornkyrkans dagar, efter augustnius när kyrkan gör anspråk på maktens korridorer måste enskilda indivder bära på det här. Senare diakoniinstitutioner. De lever på marginalen.
Kloster,
Ordnar,
Enskilda individer,
Får då bära den ursprungliga visionen. Kristusinspirerande visionen, hämtad av berättelsen av den barmhärtiga samarien och när jesus tvättar lärjungarnas fötter och bergspredikan. Man kan säga att motsättningen.
Motsättningen mellan barmhärtigheten m.m. och reglerna och skyldigheter är ett mönster som håller i sig. vi kan ta en nutida diakon i svenska kyrkan. Som kanske på begäran av en skola börjar arbeta i ett högstadium. Som finns där med gröna skjorta och har samtal med elever. På skolan finns det regelsystem. Ömsesidig respekt noga reglerade. Ska diakonen gå in i det som kyrkans representant? Då blir diakonen en del av skolans system. Skulle kunna vara som en kurator och sköterska m.m. eller ska diakonen vara den som tar emot och lyssnar i såna sammanhang utanför regelssytemet? Det där är en jättesvår fråga för kyrkans diakoner. Det är fråga får kyrkan. Ska vi gå in under regelssytemen eller ska vi hävda kärlek barhmärtighet självuppoffring och medmänsklighet. Det är ett dilemma osm kyrkan fortfarande lever med och går tillbaka till augustinus från början på 400 talet.

Ex opero operato
Vi har alla hör uttrycket transubstationsläran, det är ett uttryck för det här. Att brödet och vinet i kraften av prästens bön förvandlas bokstavligen till kristi kropp och blod. Detta sker i kraft av konsekrationsbönen. Det beror inte på prästen utan sker ex opero operato. Detta kallar luther för magi. Vi tar steget fram till reformationen.

Tre spalter

(man får vara försiktig med det här, mitten är inte bättre alternativ och de andra är extrema. Utan mer för att förstå luthers position)
Rom
Sakramenten (de som är under debatt)

Mässofferstanken
Transubstantionen (båda under ex opero operato)
Luther
Luther laborerar med tro, han har också
Ordet.
Men så är han fortfarande rätt så ”katolsk” han fortsätter att fira nattvard, ”katolskt”. Vid ett tillfälle spiller han nattvardsvinet och då kastar han sig ner och slickar upp den. Han har kvar en romersk grundsrespekt. Han har kvar vördnaden. Man talar om nattvardselementen.
Elementen är dopvattnet, bröd och vin. Därför luther gör av med 5 av 7 sakrament som romerska kyrkan håller vid. Han har kvar nattvard och dop, dcok är det omdiskuterat om han hade kvar boten eller inte.

Vad är då gudsordet enligt honom?
Det är löfte och uppdrag. Uppdraget att följa jesus det etiska, men också löftet om syndernas förlåtelse.


Den fria reformationen
Man ivll införa radikal reformation inkonoklasm, och radikalt samhällsordning. Luther återställer här ”den rätta ordningen”. Han vill inte ha en politisk reformation.

Sakramenten är symboler här som subjektiv måste tillägnas.
Här finns troendedopet, min aktiva subjektiva närvaro och medverkan i dopaktan krävs för att dopet ska vara giltigt. Därför kan inte barn döpas, av något som är symboler.
Och den subjektiva tillgängnelsen är = tro.




Det som man måste förstå här om man vill förstå den lutherska kyrkans syn. Kyrkan är platsen där sakramenten förvantlas. Kyrkan är aldrig byggnad. Kyrkan kan vara träddunge. Huvudsaken är att sakramenten förvaltas. Där någon döps mm där är kyrkan. Den unge luther protesterar mot den romerska kyrkan. Han har fått upp ögonen mot ex opero operato. Det är magi enligt honom. Då betonas tron förstås.
Det är vad som saknas i romerska mässan. Mässoffret är mekaniskt, det som saknas är att ni måste tro på vad ni gör. Han hade kommit till en personlig tro. Det är vad han saknade i romerska mekaniska kyrkan. Sedan så rullar reformationen igång. Sedan händer det i wittenberg, luther får upp ögonen för dem. Så långt hade jag inte tänkt gå, jag hade inte tänkt ta bort mariabilder och rökelse. Man kan säga att han lyckas för väl. Det går längre än vad han hade tänkt sig. många år senare när luthers frontlinje inte är med rom, romerska kyrkan har brytit med honom .det är ett faktum, de är borta ur leken. Men den radikala reformationen skrämmer honom. Han skräms över subjektivseringen och sentamiliseringen av den kristna tron. Där man är ivrig att ta avstånd från de yttre formerna av romerska kyrkan, att man går mot andra sidan. Det ska vara kala kyrkovägar m.m. ingen rökelse eller liturgi utan bara predikan. I det läget hänvisar luther till sakramenten.
Gentemot de radikala reformationen så blir luther ”katolsk” igen. Och hävdar sakramentens objektiva verkan. Det är den dubbelheten som luther kan tolkas lite som han vill. Man kan vara pietistisk lågkyrklig och finna inspiration och ens persionliga relationen till jesus. Sedan den gamle luther som är ”högkyrklig” och talar om sakrmentens objektiva verkan.
När han gör det så använder han inkarnationen som teologiskt tema. Hans argument gentemot den radikala reformationen är att Gud höll sig inte för god för att bli människa. Utan gud kunde ikläda sig en mäsnklig kropp. Därför har gud helgat det kroppsliga. Inte per automatik, men potentiellt så är det fysiska bärare av det gudomliga. Om benstomme kunde vara guds gestalt genom jesus så kan vatten bröd och vin bära gudomlig närvaro. Det är för att jesus blev människa som vi har kroppsliga inslagen i det kristna livet. Brödet är kristi kropp och vinet är kristi blod. När det gäller förvandlingen så kan man säga att han har transubstationsläran men en annan filosofisk tanke. Han kallar den för realprecesen. I katolska läran så använder man sig av aristoteles teologi. Men hela Thomas av Aquino av aristoteles. Det var inget kontsigt för romerska kyrkan att grunda sakramentslära i aristoteles kategorierr. I övrigt är det samma att brödet och vinet förmedlar brödet och vinet kristi kropp och blod. Därför kunde han kasta sig ner och dricka upp vinet.
Sedan använde den en pisckia, det är ett rör i sakrestian. Om det är vin kvar. Det vinet som är kvar i bägaren. Då kan man inte slå det i vasken. I sakrestian så finns en tratt som går genom kyrkomuren. När pästen häller vinet där så går det ner i vigd jord. När jag var på sjukhuskyrkan då hade vi mässa på, man hade doppat oblatet i vinet. Det blev mycket vin över, ska man slå det i vasken. Det gjorde inte luther. Hela traditionen vittnar om hur nära den romerska kyrkan är i sin lutherska reformation.

Inkarnationen föraktas på den högra radikala sidan när man inte ser att det är bärare av det gudomliga.

Melangton som gränsar mellan luther och radikala. Han säger inte att kristi närvaron sitter i det materiella brödet och vinet. Men han säger att den sitter i handlingen ”opus”. Det tycker luther är att gå ett halvt steg mot radikala reformationen. Då inbegrips min subjektivitet och mitt deltagande i handlingen. Man säger melangton tar ett halvt steg. Han skrev confessio augustina

Sammanfattingsvis:
Man skulle kunna göra en familj av den romerska kyrkan. Ämbetsorienterade kyrkor. Grekisk, romerska, angligkanska. Där ämbetet står i centrum. Där handlar tron om delaktighet i sakramenten. Om man ska göra karikatyr av dem så lever man hur som helst i veckans 6 dagar. Sedan på 7de dagen så biktar man sig tar emot mässan sedan rullar det på. Det är en karikatyr. Men det är så, tron blir mer kollektiv delaktighet och deltagande i sakramentsförvaltningen. Här finns inget av frikyrkans fokus på etik och livsstil och personetiska dygder.

Sedan kan man kalla predikoorienterade kyrkor, det är de lutherska. Det är centrum för luther. Predikan är så viktigt i de lutherska kyrkorna. Läran dominerar. Luther ville att prediakn skulle vara berättande. Han återberättande med egna ord. Han kunde vara nästan barnslig, vilka kläder de hade på sig. han jobbade jättemycket med berättelsen. Det är nog med det. sedan sker det en utveckling, när det lutherska ortodoxin då blir det till 3punkts. Det ska gärna börja i lagen hur man vill och misslyckande och sluta i förlåtelse. Tron är aldrig en personlig egenskap, det är en relation. Det är baokm hans motvilja mot självrannsakan och inre granskning. Han vill bort från introspektion, tron för honom är relationen. Och han står i relationen nästan juridisk relation. Jag har ett medborgarskap i ett visst land. Det påverkar sedan inte hur jag känner och andra egenskaper. Medborgarskapen är en formalitet. Den mogne luther har fjärmat sig från upplevelsetron.

Sedan för det tredje så finns vad man kallar ”föreningskyrkorna”. Som inte samlas enligt en viss typ predikan eller ämbetet utan gemenskapen. Där gemenskapsbildandet blir den avgörande faktorn. Det är långt borta från ämbetet, tillhörigheten inte baseras på deltagande i akramenten eller lyssnande utan olika kvalitéer. Om vi använder frikyrkan som betäckningar. Mycket av frikyrakn går ut på att betäckna kvalitéerna. Tron är en inre kvalité

Det är väldigt kategoriskt och generaliserat våldsamt. Men det är för att ge tydlighet för alternativen. Nu är egenskaperna i dag väldigt uppbrutet. Men det är ändå kategorier som är viktiga att ha koll på.

Wingren om kyrkan kommer nästa gång.