Dogmatik 8

Ecklesiologi

Arne rasmusson teol i umeå. Hela uppslaget, kyrka samhälle i relatin till varandra. Modern ecklesiologi. Vi har med oss faserna i historien, inte minst när vi kommer till moderniteten. Moderna ecklesiologiska diskussionen går ut på hur relaterar vi kyrkan till samhällen. Då kan vi har tanken kring kristoloign i samhället. Hur jesus förändras.

Men eckelsiologin är hur relaterar iv kyrkan till omgivande världen. Det är i samband med sekularisering. Går fårn kristen tenhetskultur så får man glapp i sekulärt samhälle och hur ska man relatera. Väldigt utmärkande, rasmusson tar utgångspunkt i framställningen. Utmärkande är att man tenderar att se samhället eller kulturen som något givet, det är luften som vi alla andas. Ofta en bild som lever kvar i modern tid. När vi pratar mångkulturella sverige, så pratar vi pratar osm att det finns ett neutralt sekulärt samhälle och så jämkar man samman med undervärderingar.

Moderniteten som perioden. En del av moderniteten är sekulära samhället och religionens tillbakagång.
”compartmentalization”, det finns inget bra svenskt översättning. Tanken att man delar upp att man delar upp i sektorer, att man får en tortmodell med olika sektorer. Det brukar man säga, att det är något osm genomsyrar och som rör moderna västerländska synen, allt mer tenderar att se samhället åtskiljande sektorer.
Vi har politikens domän, vi har ekonomin. Vi har vetenskapen, vi har religion.

Modellerna blir att vi har ett vagt samhälle och filosoferna utvecklar kontraktsmodeller och rosseu, som är politiska filosoferna. Dem utformade att samhället var ett kontrakt mellan medborgarna. Sedan finns det bitarna som ska passas in i samhället.

Väldigt mycket av ecklesiologi är hur ska man relaterae kyrkans identitet till dem andra sfärerna.
Arne rasmusson vänder på begreppet vilket är en utveckling som skett senare. Han vänder genom att fåga, tänk om det inte finns ett neutralt samhälle och så ska de övriga sfärerna brytas genom det prismat. Tänk om det är så att kyrkan är en sorts samhälle eller kultur. Om vi vill använda grekernas termer, ”polis”.
Statsstaten, en sorts politisk enhet, kulturell enhet. Som kanske inte är en tårtbit som kanske entitetens medlemmar är en bas eller prisma utifrån vilka man tyder och förhålelr sig till andra sfärerna. Som man lever genom och så är det genom den praktiekn som man föråhller sig till kultur vetenskap utbildning.
Tänk om kyrkan själv är ett samhälle. Där börjar framställningen vi ska se hur man syr ihop från en historisk oddysee. Så är det slutsatsen som hans artikel handlar om. Som eklesiologin rör sig idag. Paralellt man vill bryta med vissa drag som man tycker är problematiskt med moderniteten.
Att tänka att kyrkan är en egen del i samhälle osm inte behöver innebära att man isolerar sig från resten av samhället. Snarare ett fokusbyte, vad är grundprismat osm genom vilket det andra bryts. Eklesiologin, är en vilja att dra sig tillbaka. Att göra kyrkan till prisma eller ofkus. Ofta så talar man om strömmningarna som ett fokus på att göra
En post-konstantinsk ecklesiologi.
Efter statskyrkan
Konstantin används ofta som ett expmpel på att kyrkan smälter samman och blir 1 med makten. En del av mönstret har varit, att kyrkan har blivit en del av den utövade politiska makten. Det försöker många ecklesiologer bryta sig ifrån. Att kyrkan sviker sitt kall när man går in i det konstatinska. Kyrkan ska inte vara en maktutövande politisk instans.



Vi backar till den tidiga kyrkan. Något som när vi är inne på ecklesiologi är att man försöker distansiera sig från urkyrkan. Att lärjungarna var urkyrkarna, respekt för jesus lärjungaskra som var större än de 12, var en inomjudisk rörelse. Det är den världen de rörde sig inom. Det är kontexten, den tidiga jesusrörelsen den bestod av judar, som succecivt blandades upp med hedningarna. Sedan kom det succecit under 1a århundrandet, andelen icke judiska bekännelser. Det är en komplex process som växer fram. Som också gör att man får vara försiktig, att en kyrkan som inom någon form institutionellt är konstituionerat. Om man vill gå till frön och förstå jesus förkunnelse. Och centrala nycklar,m gudsrikes visionen. Så är det viktigt att se membranen för judiska kkontexten. Det kommer att intressera sig för den samtidia rabbinska judendomen såg ut, som var den självklara begreppstankevärlden. Och dem lärjungarna som han samlade.

Rasmusson tar upp en rad exegeter, och de pekar på gudsrikesvisionen. Är framförallt i judisk rabbinska ljuset att man tyder det på en kallelse att återupprätta israels folk vad israel bör vara. I kulmen av joels porfetia att israels kall har en universiell bäring. Vad den består i innehållsligt får man ett koncentrat i BP, om man bläddrar tillbaka i bibeln, så har sin tydliga förlaga i profetliteratturen. Han ser sig i förlängningen av en judisk trad. Med centrala komponenterna gud som står på svagas sida, och som står på de änkans föräldralösas sida. Det är budskapet, det är essänsen med guds tanke, som gestaltas i gudsrikes visionen.

Det finns en dubbelhet. Ni har hört talas om realiserad eskatologi. Det fanns en tanke, judendomen var väldigt apokalyptiskt.a tt det ska bli en ny eon, en tid bortom historiska tiden. Det finns en paralellism att guds riket ska realsieras. Men redan nu har något brutit in. Något av eskatologiska gudsriket, de visionerna har sina grunddrag, sammanfattades i bp. Lärjungarna, lilla kultur som är frö till kyrkan, den är kallad att gestalta och leva detta budskap.
Ocskå föregripa guds rike osm ska gripa in genom eskatologin.

Ett begrepp som används av post konstatinska ecklesiologerna. Rä en okntrastkultur mot världens ordning. Det är delikat att inte förknippa det med sekterism och verklighetsflykt. Världen är inte att bejaka materialiteten, utan världen som i formen av maktstrukturer som trampar på den fattiga, som bryr sig om sin ära. Den ordning som förringar människan, det vänder man sig emot. Det blir en kontrastkultur mot en dålig makt och kultutövande. Där är jesus förkunnande jättestakrt, det ekar profetiska, att ni vårdar kultuen men glömmer konkreta människan.
Det är ett kall från profetiska arvet, att gestalta en kontrast. Det sammanfattas i gudsrikes visoinen, att eskatologin ska bryta ut.
De tär en väldigt judsik vision. En teolog som en J.H. Yoder. Han var mennonit, pasifsitiska lågkyrkliga. Han håller sig till post konst eck. Mot slutet av författar skapet så betonade han vikten att se judsika ursprungskontexten som är citzen leben för jesus förkunnelse och paulus. han kallar gudsrikesvisionen som en judisk visoin som finns i profetiska arvet, han beskriver också kyrkan som en fortsättning och paralell med synagogan. Till precis vision i gudsrikesvisionen som också lever vidare i diasporan som framförallt börjar efter andra templets förestörelse där judarna hamnar i olika kulturer. Men fortsätter att leva i den spirdda världen sin lilla polis i ramen för de kulture som de lever i.

Om man tar kontrasttänkandet, så har ett ickehierkariskt ledarskap, en tanke där vi behöver makt, men gestaltat som tvång det tar man avstånd från iv isonen. Så lever man visionen. Så blir det också en universiell och kosmopoltisk, vision. Så lever man i massa kulturer. Men som en kontrastkultur så gestaltar man visoinen vidare. Återigen så är det mycket som den tidiga kyrkan tycks förstå sig själv.
För att föregripa så är det mycket som flera teologer försker återgripa. Ursprungliga judiska visionen va rmer universiell. Men just för att den hade kosmopolitsika känslighet att utveclkas i skilda kulturer, men samtidigt bevara en kontrastkultur så är det en mer universiell tanke än de nationella imperierna och nationalstaterna.

Man avsäger sig starka världsliga maktanspråk (kyrkan) man formar sin egen politik. Som en livsvisdom tänkande till hur vi organiserar och ordnar vårt mänskliga liv. Vi kan misstäkna att den tidiga kyrkan, var en praktik som hade andra hierarkier än världens politik. Då ekar paulsu ingen är slv grek fri osv.
Man går tillbaka till kontrastkultur, man utvecklar en politik som på många sätt, går på tvärs mot roms politik där det är tydliga hierarkier, där det var stark hierarki mellan slav osv. Men även om kristna fortsätter leva inom emperiet, men inom ramen för kontrastsamhället så utvecklar man en egen politik där hierarkierna ser annorlunda.

En radikal kontrastkultur, som rubbar könsmässiga kulturella gränser. En sak som är väsentlig som jag vill ge ett perspektiv. Det som sker som är unikt är att man börjar se på tillvaron ur offerts perspektiv. Det är nitzches kritik mot kristendomen och judendomen, att det är slavmorla att man vurmar för det svaga. Naturligtvis så är det mycket sanning,a tt det sker en tydlig vändning om man tar trad mytoologi där gudarna stå rpå de starkas sida. Medans i materialet så växer det fram tanken att det gudomliga finns på des svaga sida, man ser världen ur offerets perspektiv.
Allt från medeltiden med sjukhem, spetälskehem att jag har förpliktigande som sträcker sig utanför mina blodsband, att synliggöra offret. Vilket man kan härleda till MR osv. Det som rasmusson framställer så var den visoinen, det är en trad som har sina övertydliga rötter i profetlitteraturen. Det är där den tanken finns med gud som ständigt tar de svagas parti. Redan i kain och abel berättelsen nu kommer vedergällningen, men istället så väljer gud fast han har varit en bödel. Mot mänsklig logik så beskyddar gud honom.
En som har sysselsätt med detta är René Girard. Han har skrivit som antropolog det som har slagit honom är när han läser bibliska materialet. Vändningen som alltid står på de segrades sida, så börjar världen ses ur offerts perspektiv. Krsitis och profetliteraturen.a tt gud upprättar de som har farit illa, från josef till job osv. Det mönstret att offrets började ses som offer.

Det är det prekonstantinska



Christendom
Betyder inte kristnedomen christianty betyder kristendomen. Det översätts kristenhet, kristenheten. Rasmusson väljer att ha christendom oöversätt, eftersom det är en etablerad term inom ecklesiologin. Christendom, det syftar på konstantinism. Det är kristendomen som politisk enhet enhet med konstantin. När kristnedomen kommer att bli ett med kyultur statsapparat, maktapparat. Så hela kristendomen som stora politiska entiteten. Det betecknar christendom. Det som blir en väsentlig del i europas självförståelse, man talar om kristna europa. Det är viktigt at tvi har med den definitionen. Det som har kommit är till 300 talet, med konstantin så christendom börjar. Även om det är en succeciv process. Men just den här skiftet som sker när kristendomen sker plockas upp av statsmaksineriet och transformeras i grunden och många säger skulle tappa mycket, svika den ursprungliga judiska visoinen. Det här är intressant, för vi kan erinra oss om jesus frestelse, en som han avsäger sig, att allt det här kan bli ditt att få den välrdsliga makten.

Det finns innbygd, ivll du ha allmakten, vill dub li välrdsliga fursten som kejsare och nej. Och längre tillbaka ås finns det berättelsen i 1 sam 8 när israel väljer mot guds inrådan och profetens inråda at bli ett folk som andr.a men vi vill också ha en kung och gud vill inte det och att ni ska leva ur min hand. Men frmahärdar vi så visst. De får blomsteringstid som ett rike, men faller sedan. Någonstans så sålde man sin själ till världen. Det finns ett sånt drag i den visionen, att den förstörs och korrumperas. Man ger upp den visoinen på ngåot sätt, genom att bli politisk entitet inte i den ursprungliga meningen, utan att liera sig med makten, regimen staten, nationalstaten.
Och precis det här draget, men också förutskicka det här, naturligtvis det som ligger till grund som gör att kristneodmen kan bli ett medel i skapandet i de moderna nationalstaterna. Alla de stora smarta furstarna, gustav vasa visste att göra bruk av religion. Inte religoin utan kyrka. Då var kyrka inte kontrastsamhälle osm kritiserade maktstaten, utan kyrkan som ett lydigt redskap som går igenom i historien, stora despoter har haft styrkt smar smak för att begagna religionen.

De flesta var intresselösa, men de insåg det smarta att bruka religoinen att hålla människor på plats. Latinarmeriak t.ex. befrielseteologi där delar av kyrkan går i allaians med militär.

Men i konstantin, fast den har framställts, och framställs osm helgonet och som omvändes till kristendomen. Så var han en i dragen av smarta politiska strategerna. Han kunde inte utrota kristendomen, han kunde inte få bort den från sitt rike, och han insåg det nödvändiga i att bevara rikets enhet, så är det mer att vinna genom att göra kristna till lojala medborgare i riket. Han såg itll att döpa sig på dödsbäddan.
Innan 300 talet var slut, så har kristendomen blivit enda tillåtna rleigoin. Från tat vara föremål till förfölelser så blir de till enda tillåtna religoinen. De tär början på kristenodmens tolerans och de återupprepa och förfölja.

Det är intressant i tanken, säljer man sig själv till välrden när man går in i visionen. Så är det först i konstantins tid så blir man förföljare, av allsköns oliktänkade. På 1200 talet så bildas inkvisitionen, då är vi på höjden av chirstendom kulturen, idéen om det enhetliga europa, då ser man rött på allt som utmanar den visionen. Det är andra grupperingar inom kristendomen som man förföljer som kättare osv. Det är en historia som är viktigare att ha med i kyrkans historia.


Det här är ocskå en succeciv process udner 300 tal, men skifte i kyrkans självbild det var något som växte fram som process. Ett nyckelnamn so man inte kan gå förbi när man pratar om ecklesiologins historia är Augustinus. Han är en intressant mellangestalt i processen, visionen som bygger på sammansmältning med gudsrikesviosnen och den rådande regimen, så är det inte de tosm det var i kontrasttanken. Att den profetiska rösten, det är ett perspektiv som finns ionm ramen för något större, men att det finns hela tiden en spänning gudsrikes visionen och den faktiska existensen här. Den tanken finns i jesus gudsrikes förkunnelse, med paulus tal om eoner, olika tidsordningar. Där paulus täkner sig att den eskatoloigska eonen, den andra guds tiden den har brytit in här och nu med realiserad eskatologi. Med världens ordning så har gudsrikesvisionen börjat, och de kristna är gestalta. Är kallade att gestalta här och nu det ifnns en spänning mellan eonerna. Där gudsrikes kommer att fungera som kritisk mot världens ordningar.

Det som sker med christendom så överbyggas dem här spända eonerna, de överbryggas. I augustinus så blir han mitt i mellan. Hans knda verk efter bekännelser är guds stad. Det är hos augustinus kontrasten mellan gudsstanten och världsstaten. En sida, man har tolkat paulus olika. Det är ingen tillfällighet att man kan tolka honom olika. Det är typsikt eftersom han lever på 300-400 tal. Det finns språ av att paulus bevarar ursprungliga spänningen med gudsrikesvisoinen och världsstaten den här ordningen. Det finns naturligtvsi den självklara tanken att gudsstaen är den sanna egentliga. Det finns paltonskt tanke, i sitt verk om gudsstaten så ser han historien som en konflikt med att ordningarna som lever paralellt med varandra. De kristna är dem som tillhör gudsstaten, de som sammanfaller med existerande kyrkan, den är bristfällande . men gudsstaten är osynliug.

De som tillhör gudsstaten lever i världen men int eav världen. Det är inte isonationalismen, men man har en anann riktning på sina begär som gör att man inte tillhör gudsstanten. Det är agusutinus som förvaltar paulus tanke.
Men han öppnar för andra tnakebanor som passar chirstendom som passar i hand i handske. Han ser tanken, att gudsstaten är den sannan i förhållande till världsssstaten. Men världsstaten kan fungera för guds ändamål.
Han försöker förhålla sig till rom som försöker förhålla sig tilla tt rom som har förföljt i århundranden har kristnat det. För att reda ut det, så tänker man att världen kan användas för gudsstaten. Den har mycket gott att bidra med, med människans materialla välfärd.

Augustinus triggas med donatisterna. Det var efter förföljelser den som givit upp skulle de ta sakramenten. Donatisterna menade att det fick de inte för de var svikande, men augustinus menar att det spelar ingen roll per person för att sakramenten ska verka.
Men i striderna med donatisterna i frågorna med förföljelser, hur ska kyrkan förhålla sig. Med kyrkotukt med de avvikande grupperna. Här öppnas obehaglig sida i augustinus.
Att kyrkan kan förlita sig på världsstaten att utöva kyrkotukt och rätta till i leden. Där lppnar han en farlig tanke som på sikt leder honom till tanken Bellum iustum. Rättfärdigt krig.

Tesen idén om det rättfärdiga kriget, där har ett avgrundsdjup skett mot den pacifistiska visionen. Plötsligt så kan det vara legitimt vara att kyrkan är med och stöder när man tar till våld.
Augutinus är intressnat, den förvaltar och har kvar mycket av judiska visionen. Där tillhörigheten till nya visionen gudsrikes visionen den förpliktar till att man har kritiskt syn på världsstaten, inte att man blir kroppsförnekande.
När världsstaten börjar tarampa på människan, då har gudsstaten så förpliktar den visionen att man ifrågasätter världsstaten. Men något pajar ihop totalt, när an faller ner åt Belum iustum.

Så långt augustinus så får vi resa vidare framåt när vi kommer till det moderna. De tsom sker efter augustinus är att syntesen sys ihop till och okmmer till stånt. Mellan christendom kyrkan och staten. Europa är en kristen enhetskultur, i den meningen att de tär officeill tanke.


Katarkerna kritiserade just att rom hade förändrats till förfölelse imeprierreligion. Genom att den var maktkyrka och man ville ha något ursprungligt. Det fanns något inom ramen för övergripande. För att nämna ett namn om vi är upp på högmedeltid ås har vi thomas av aquino så vet vi hur det smält samman, hans syn på olika lagen. Naturliga lagen juridiska lagen uppenbarade lagen. För thomas så tillhör det inte olika säfrer utan det är hans syntestänkande att det var olika apsekter av guds fantastikst ordnade universum.

Samtidigt ska man också komma ihåg om vi ser på generella historiska utvecklingen så fanns det spänningar redan då. De eviga turerna som ni kanske minns mellan påve och kejsare. Det var kejsaren framförlalt av tysk romerska riket. Där sker något, där var en kristen enhetskultur. Idén om det sekulära har inte vuxit frma, men de thar börjat bli en konkurrens om olika maktanspråk, investiturstriden.
Succececivt så börjar man konkurerrar om makten.


Vi hoppar till senmedeltiden.
Occham nominalismen, det är mycket av thomas syntestänkanden harmonin tro uppenbarelse. Hur mycket bryts isär och faller i kontraster, occham mellan tro förnuft uppenbarelse. Occham är ett bra ex, men just på brotter börjar ske mellan världslig makt och kyrklig makt accentueras. Som ett symptomatiskt intryck han hamnade i förtryck med påven och han får beskydd av tyska furstarna. Detta går igen hos luther som lierar sig med furstarna mot påven. Teologiskt så lierar han sig med sekulära makten. Det är lite som vi har med sekulärisering, att gudstro försvinner, utan en sfär där krykan inte har defitionsrätt över.
På ett sätt som blir en förlust av det konstantinska. Men som lever vidare i moderniteten på ett subtilt sätt. Occham har sina personliga skäl, som starkt argumenterar att den världsliga makten ska tillhöra sekulära fursten. Där ska inte påven och kyrkan lägga sig i, var sak i sin ask. Idén kommer att inte at religion försvinner utan att man värnar om ett sekulärt samhälle, ett jruidiskt väsende hålls fritt fårn kyrkans inflytande. Det har understötts av mycket toelogi.

Ett brott som sker, occham är ett ex på det. Men som bryter igenom genom reformationen, man kan ta luther som ett bra ex, efterosm det berör oss i nordeuropas kultur.
Hos luther så har man tanken om en uppssplittring blnad välrdsordningar, som inte är paulus spänning och kritsikt korrektiv, utan tvärt om där 2 ordningar harmoniskt paralellt finns isda vid sida. Då syftar jag naturligtvis 2 regementslära, mellan lag, evangelium. Mellan den världsliga sfären och kyrkan.

Här ha rvi samhället, här råder kejsaren och fursten här råder en sekulär lag, och sedna har vi kyrkan och ev. Hela 2 spektet osm vi har från paulus och jesus förkunnelse. Men det som skiljer luthers 2 regementslära med 2 polerna är att det inte är 2 eoner. Där en är en profetisk tid osm har brytit in som provoserar världsordningen. För luther är det väl på plats befintiliga ordningar och båda är instiftade av gud. Det världsliga riket är inte definerat längre som det problematiska som förtingligar människan som man kritiserar från ev. Den stora vinsten med det här är att luther tar bort varje tendens till världsförakt. Som katarherarna som vill återupprätta den visionen, en frestelse är hela tiden välrdsflykt att man föraktar världen och sexualitet. De bli rnärmast docetisker och levde en extrem aseks i trogenhet på ursprunget.
Luther ger gudomlig sanktion av världen. Den ljusa sidan blir en återupprättelse, en ljus syn på skapelsen, det är en skapelsetillvänd. Wingren, är en skapelsetoelog av rang, sättet att erkänna skönheten av världen som genomsyrat av guds nåd. Det är en styrka med lutherdomen. Men den andra problematiska sidan är att, både det ena och andra. Det faller där. allt ifrån korrupta kungar som gustav vasa, maktgalna herrar det ses också som givet av gud. Det är en given ordning, då blir teologin så sårbar för att nat staten växer fram med kult av egna folket, som stärks med nationalismen. Religionskrigen, starka fursterna och nationalstaterna växer ram. Naturligtivst är det tacksamt att plocka fram tanken att den udnerbara staten, det är givet av gud den här ordningen, det tyska folket tyska 1900 tals teolger, det folket är givet av gud. Så tar man retoriken fårn gt med gudsfolket, mitt i sin totala antisemitism så upphöjer man själv till gudomligt utvalda folk.

Luther säger inte själv, han blir sig sårbar, med just den här tanken att den här världens ordning är gudagiven,.

Långrast


Rasmussons artikel är starkt driven åt en ecklesiologisk linje. Istället för att låsta att alla är objektiva, så för att ge en rättvisa dogmatik. Att välja oerhört olika teologer. Att de reprsenterar 5-6 samfund. Merparten är svenskyrkliga, men väldigt olika positioner och lärosäten. Vi har uppmuntrat, att ge en saklig och objektiv framställing av dogmer och läror genom historien. Och under moderniteten, men att samtidigt inte rädas att driva konstruktiv teologi. Om det hade skrivits av thomas ekstram som är skolad i uppsala, till skillnad med rasmusson som är skolad i lund så hade det kapitelet fått en annan utformning. Så hade det sett annorlunda ut, så satte han sin prägel på 3enighetskapitlet. Att ha en mångfaldighet, att vilja driva konstruktiv teologi. Jag täkner att dne sista lilla stunden, att vi diskuterar spänningarna mellan folkkyrkligt och partikularistiskt.

Inte minst för hur kartan ser ut idag.



Ett par ex, nu avgränsar ja gmig. Men om jag ska göra ett urval och förstå mer av den svenska kontexten som har varit mer dominerad av luther på ecklesiologi. Så spånar vi vidare på det tyska spåret och hur det förvaltas av 1800 och 1900 tals teologer. Det finns radikala falangen av reformation, de som blev baptister, de som plokcade upp vuxendops föreställningen och ville dra reformationen längre. Om man läste historieskrivningen fårn deras perspektiv, så ville de återknyta till diaspora teologi. Att kyrkan ännu starkare bryter emd trad maktordningar.
Ett sätt som rasmusson framställer, flera av strömmingarnar kommer. Kväkar memnoniter, kväkare, de är radikala paficister. Väldigt stakrt bryter med nationalstatstankena tt det går hand i hand. Men mycket av rörelserna, kom att skjutas bort på andra sidan landet. Det kan man se som en första tydlig utmaning mot christendom.

2regementsläran naturligtvis kommer att lämpa sig väldigt väl för att täkna sig kyrkan i harmoni med nationalstaten, för att se nationalstaten. Något gott av gud instiftat. Återigen så är det viktigt att se för och nackdelar med allt. Det är den ljusa synen som den ger på kulturen och det goda i tyskheten och svenskheten. Det är dumt och hamna extremt åt andra. Datt det kan finnas fosterladnskärlek eller kärlek till kultur. Men ständiga baksidan är att man öppnar upp för att divinisera rasen, sårket kulturen vad det kan vara. Det är det vad som har skett inom 18 00 tals 1900 tals. Det som är mest anmärknasvärda ex är om man redan på 1800 talet ägnar kraft åt är en. E Troelscht, en ledande teolog på 18000 talet. Som är ett väldigt bra ex, ett helt och hållet vidare förvaltande av 2 regementsläran som ser det som oerhört positivt.

För honom blir det framförallt, att guds stat ska problematisera världsstaten. Så försvinenr det bort helt. Det perspektivet har försvunnit helt och hållet. Kyrkan har ingen social etik. Det finns inget av tanken att kyrkan har en egen politik, den tidiga kyrkan hade ne politik som gick emot roms. Man hade en annan syn på slav fri, men tanken att kyrkan har en kontrastpolitik, den försvinenr helt och hållet hos Troelscht. Där har iv starkare åtskiljandet mellan offentligt och privat, där kyrka blir privat.

Kyrka handlar om individens värld och vi, kyrkan har ingen egen politik eller social vision, därför ska kyrkan inte lägga sig i sfären. Det är en strategi som delvis tona ner komplexiteten. Den linjen som han driver, det perspektiven som kyrkan har lagt sig platt, allt som rör kulturen vad vi villd riva för människosyn. Det är en del av vägen som gör att tyskland blir som den blir. Nationalismen växer och växer, samtidigt så sker en enorm militarism i europa. Det finns en enorm krigsvurmande, i fredliga perioden. Då sker en jätteupprustning. En del av barths trauma var att hans tidigare teologilärare, kulturportestanterna. Stödde kultuen för kriget och nationalismen.

Naturligtvis i ett sånt perspektiv så ser man svagheten i teologi. Att kyrkan har ingen rätt att kritisera. Den löper med det som bestäms i politikens korridorer. Första världskriget kommer. Det blir barths ögonöppnande, det blir barths stora kris, att en sån teoogi som är lam och som nöjer sig att ha emd ecklesiologi. Det som berör människans privata väl och ve och som inte ha ren röst, när en hel kultur blir ogudaktig.
Det var tyvärr inte nog att så många teologer, med protestanter hejade på första kriget. Det blir en ännu mer djupt tragiskt, vid andra världskriget. Där är det åter igen ett extremt obehagligt ex där lutherska teologer. E. Hirich F Gogarten, och ett gäng exegeter. Det fanns en hel, man hade forsknignsinstitut att utplåna judiska drag i teologin. Man tog bort judiska och biografiska drag hos paulus. det sker en fruktansvärd utveckling. Hirsch är en ex att gå så långt att hitlers maktinträde är en del av guds handlade.
Deras teologi, är full av tnakar av gudomlig utvladhetstanke för tyska folket.

Tyskarna som är det gudomliga folket där man använder sig av gt retorik, som går till jduiska folket till tyska folket.
Det här draget in i absurdum. Ordningsteologin, övertron på att världsliga ordningen är av gud given. Ordningen i nazityskland sågs som av gud given. Traumat har märkt 1900 talets teologi på ett oerthört sätt. Kristiologi, varför mycket av teologin tar den vändningen. Mycket, och en post konstanstin strävan, att viljan att man ser hur det kan gå när det går osm värst. Det blir Barths stora grej, han är kalvisnk man kan inte renodla de olika kyrkorna. Utan vilken kyrka som helst kan falla för frestelsen.

Barths stora grje är att han inser att det finns en vek punkt i den teologin, han är väldigt mycket lutherskt.han älskade calvi, det är utgångspunkt. Men man måste vara försiktig, när dem drar sig med det lag och nationella. Det är influenser till post konstantinska, att tanken att religion har blivit manipulerbar tårtbit i stora tårtan. Att istället återerövra kyrkan som ursprunlgiga visoinen, kyrkan som guds folk.d en praktik som är bärare av alt visionen. Som inte är sekteristisk. Utan tanken som saltet som ständigt gör oss vakna, idén att kyrkan skulle vara apolistisk. Att kyrkan skulle vara apolitiskt, att de inte får lägga sig i världens angelägenheter, hos Treolscht, hos svensk teologi. Och allmän idé, en stark kritik mot kg hammar som var väldigt polkitiskt aktiv. Man kunde höra arugmentet att en biskop ska inte vara politisk. Man kan ha åsikter om att man inte tycker om att en biskop har starka höger eller vänster åsikter, men att kyrkan är apolitisk är en stakr modern produkt.
Barth skulle säga att en kyrka osm är apolitisk, är farligt då den blir medlöpande. Om den är drivande, om gudsfolket. Kontrastkulturen, då kan kyrkan finnas i världsliga regementet men också vara saltet som säger sig tillhöra en annan vision när den rådande kulturella horisonten blir perverterad.
Man kan ta ett bra politiskt agerande,

Där har mycket av eklesiologiska diskussionen stannat idag. Det är som rasmusson slutar idag, det finns dock dem som vill driva folkkyrkan. Att det här riskerar att bli för snävt. Vad innebär det att kyrkan är guds folk.