Kyrka samhälle i historisk belysning 2

När kungarna omvänder sig så följde folket efter.

(vi tittar på karta)
de små korsen är kyrkor och patriarkat och kloster. Kloster var också ett viktigt moment i kristendomens utbredning. Då blir det enklaver av kristna. Med klosterrörelsen så sprids kristendomen.

Men 380 så blir kristendomen statsreligion i Rom. Då förföljer man de andra religionerna. Då är kristendomen en färdig institution och den är etablerad. Men redan år 200. så är egentligen grunden till mycket av det som vi fortfarande har, som en stomme i kristendomen lagd. Då brukar man säga omkring år 200 så är:
Kanon (vilka bibeltexter som är normerade och vilka som ingår i GT och NT, man gör utvaldet i förhållande till gnostikerna).
Läran, (trosbekännelserna, läran återspelas i trosbekännelsen. Läran utvecklan sedan i kyrkåmötet i Nicea)
Ämbetet (präst, biskop, diakon. Detta har utkristaliserats. Väldigt mycket är färdig omkring år 200.)

Om man tittar då på den historiska bakgrunden till när det här sker. Varför sållar man bort vissa böcker. Vad är det trosbekännelse för något, och varför ska man ha en bisko. Det har att göra med mycket med unga kyrkans identietsökande. I romarriket då det finns många läror det finns olika kristendomstolkningar och vem jesus var och vad det har betytt att man tror att han har uppstått. Det fanns ett behov av att skapa någon sorts ordning bland alla olika uppfattningar som var i svang.
Framförallt så var det gnosticismen. Gnosticismen är inget enhetligt fenomen, det betyder insikt kunskap. Att man får gudomlig insikt, kunskap. Sedan fanns det icke kristna rörelser. Dels så fanns det vissa som bara att vissa kunde få hemliga kunskeapen via mysterium att de tänke bara att det vara några utvalda osm kunde få gnosis. Medan andra gnostikerna så fanns det markion som levde kring 180 i rom. Han menar att den gudomliga kunskapen fanns tillgänglig för alla. Men det som förenade dem framförallt och det som kännetecknade den kristna gnostisika tolkningen. Är att man har en stor skillnad mellan ande och materia. Detta har också gått igen, att man har en viss dualism vad som kom segrade. Man har en viss tendens att värdera anden högt och materian lågt. Det var inte bara tendens att värdera något högt utan det fanns så stor skillnad. Det har man inte sen och det hade inte den unga kyrkan heller. Gnostikerna strävade alltid bort från materian. Det är det mörka dunkla oinsikten. Människans själ ska ständigt sträva efter upplysning. Upplysning och det gudomliga är aldrig materiell utan alltid ande.
För Gnostikerna är ande och materia två saker som egentligen inte hör ihop, man kan inte es det som fallande skara. Gud kan aldrig vara materiell.
Vad händer med Jesus då? Det ser ut som att han har en materiell kropp, men det är bara som det ser ut. Han är ren ande, han har kommit till jorden för att frälsa människorna. Men inget som är av materia kan frälsa människorna. Det kan bara vara en ande. Det kallas dokitism, (att jesus inte bara är materiell utan han har bara en skenkropp).

Kritiken mot gnostikerna är mycket att hur kan människan frälsas om gud inte blir människa. De som inte är gnostiker tänker om människan ska frälsas så blir det bara en partiell frälsning för gnostikerna. Det blir en dualism, en delning, det blir mycket som inte fräls. Det blir andliga aspekterna. Men poängen för icke gnostikerna som var ganska många. De antignostiska kyrkofäderna säge ratt när jesus blir människa och materiell. Han är både människa och gud. Så betydet det att hela skapelsen och hela människan gudomliggörs, det finns en universialism – rubbet. Om det bara är anden som ska frälsa anden så är det bara delvis. Men om gud går med hela skapelsen så finns det inget som lämnas utanför gudomliggörandet. Det är ungefär så kan de antignostiska kyrkofäderna argumentera.

Ett annat argument är att det blir en polyteism. Varför ska jesus lida om han inte led? Varför skenfödsel av jordisk kvinna. De antignostiska kyrkofäderna, så ser de en poäng med det materiella och inkluderar det i gudomen och hela frälsningsskeendet. Det är inte bara människans själv som blir frälst eller bara några få kan få insikt om det gudomliga. För de antignostiska kyrkofäderna, i och med att gud har blivit människa. Och dött på riktigt och fötts av en människa. Och enligt berättelsen uppståt så har i och med detta hela skapelsen och mäniskligheten så finns det inget som inte blir gudomliggjort. Det kan bara ske om gud blir människa.

(om frälsning, man tänkte att världen behärskades av onda makter. Nu pratar vi mycket om synd och skuld. Men i tidiga kristendomen så talar man om gudomliggörande. Så talar man om Jesus död som en seger över döden. Därmed kommer alla människor att uppstå. Jesus har besegrat lidandet och därmed har han besegrat alla människors lidande. I lutherska traditionen så talar vi om syndernas förlåtelse. Det talar inte den tidiga kyrkan om utan mänsklighetens gudomliggörande.
Efter människornas fall så kommer död och lidande, och relationen mellan människa och gud är förstörd. Men när Jesus kommer är den lagad igen. Det här en händelse av superkosmisk art i kristendomen.)

Det var mycket som stod på spel i kampen mot gnostikerna, men vi ska inte ta parti mot eller för. Martling tar parti och talar om hotet mot unga kyrkan. På 200 talet var det inte solklart vilken som skulle gå vinnande ur striden. Då var det den icke gnostiska som gick segrande. Jag skriver upp några av antignostiska kyrkofäderna, det kan man läsa precis om. de snackar om de här sakerna, det är inte så otillgängligt.
Tertullianus. Har skrivit en bok mot gnostikerna.
Irenneus
Clemens
Origines

Det fanns då gnostiska texter som tolkade jesus som en andevarelse. Man har doketiska att han ser ut som att han har en kropp men han har inte. Ett språk som är dualistiska, och som kännetecknas av gnostisika idéer överhuvudataget. Det skrifterna ville man utmönstra. Dem som blev dominernade var dem som inte var gnostisker, så de bestämde vilket som var gnostisika. Som tomasevangeliet. Man har också hittat på 50 talet i Egypten tidigt från 100 talet. Så har man hittat skrifter som är så nära jesus själv. Det betyder inte att kristendomen från början var gnostisk. Det är lätt att tänka att många var nära och leva i det här. Den ena var inte sämre än den andra, men det var uppfattningar om vem jesus var. Det är mycket ett resultat att man ville ha bort det som den dominerande falange inte bedömde som renlärigt.

Läran ska vi få titta på lite själva.

När man skulle döpas (vuxendöpas), det är då svar på frågor. Då svarar den som ska döpas och instämmer i det här. Har man utalat dem så ser man att man inte har en gnostisk kristendomstolkning. Den som säger här sakerna högt säger sig från en viss kristendomstolkning. Och man ställer avstånd från kristendomstolkning.
Hade dopkandidaten instämt i den här så had eman automatiskt sagt nej till gnostisik kristendomstolkning.

Också ämbeten.
Biskopen var garant för lärda. Och garanterade att man döpte på rätt sätt. började prästerna frångå det här så skulle biskopen ingripa. Det blev ytterligare en säkring. Det finns ett citat som säger där biskopen är där är kyrkan. Inom biksopens område så döpts det in i den där läran. Det är biskopens ansvar. Det sker en extrem säkring gentemot andra uppfattningar. Dels att man traderar vidare i dopet, att man säger högt och avgränsar sig mot andra läror. Det finns också en instans över den som döper att det är vad som sker. Det finns inte en chans att smyga in gnostiska läror.

Samanfattning gnostiker
De skiljde skaprt mellan ande och materia.
Det talade både om en skapargud eller frälsargud, eller andra system med olika änglar och sfärer.
Man eftersträvade gnosis, som är insikt och som ibland är hemlig kunskap.
Det handlar om människans väg mot frälsning, sker alltid från köttet mot anden.
Man tänkte sig också gud som icke dömande, gud var en kärleksfull gud.

Rast

Nu har kyrkan avgränsat sig rån gnostisicmen, nu har man sett att jesus är mänsklig, inte bara gudomlig. Men debatten och diskussionen om vem jesus var fortsätter. Det är ganska spännande att Jesus är en av världens mest kände och omdiskuterade personer.

Diskussionen om jesus natur och om han var ande om hans mänsklighet och hans gudomlighet fortsätter. Det fanns en inriktning som kalldes för:

Arianer
De fanns tidigt norr om rom. Men de fanns också i Rom. Det var efter en präst som hette Arius i Alexandria (år 300). De täknte tvärt om som gnostikerna. De tänkte att en gudom som jesus kan inte vara mänsklig.
Arianerna tänkte tvärt om att en människa inte kan vara Gud. Det är omöjligt att Jesus var Gud. Men man säger att han istället är en perfekt människa, han är inte gudomlig. De har motsatt uppfattning. Han är inte bara perfekt utan han är mest perfekt. Då blir motargumentet att hur kan människan kunna räddas av en människa, man kan inte frälsa sig själv. Om man ska gudomliggöras så måste det till en gudomlig komponent. Det var motargumentet mot arianerna. Det var mycket teologisk debatt om det i kyrkan. Kejsar Constantine som börjat tolerera kristendomen och att kristendomen var en religion som kunde fungera som enande kitt i landet, han tyckte inte om att de kristna tyckte om att splittrade. För en splittrande religion kan aldrig fungera som enande. Utan man ville ha en enande. Det var därför på Constantins initiativ som sammankallade till kyrkomötet i Nicea 325, nu får ni komma överens om den frågan om Jesus gudomlighet och mänsiklighet. Det var en fråga man var angagerad i kyrkomötet. Man kom då fram till att det vinnande argumentet var idén om att Jesus är inte bara människa. Jesus är också gudomlig.
Ny kommer den syntes som kommit att gälla genom hela kristendomens historia. Som har med frälsningen att göra. Hur kommer det sig att Jesus kan gudomliggöra världen. Det är för att han är sann gud och sann människa.

Han är både och, han är inte bara gudomlig eller bara mänsklig. I Jesus så möts det mänskliga och mänskliga på ett inklusivt sett. Det är att det sammanfattas att gudomligt och mänskligt är sammankopplat. Det är slagfärdig metafor, att gudomlig och människa möts. Och i uppståndelsen från döden så har alla människor mötts. Från detta så har den förstörda relationen blivit upprättad igen. Nu är skadan reparerad. Men att skadan är reparerad betyder inte att de tär paradiset vi lever i nu. Men hade inte det reparerats nu så hade vi varit förlorade. Men kampen pågår fortfarnade, men segern är ännu vunnen som är förutsätter att några av oss kan erfara.

Niceanska trosbekännelsen.
Här ser vi precis. Här har vi läran, det är läran om frälsningen. Det har att göra om vem jesus är och jesus natur. Och treenigheten att det finns enhet och en kyrka.
Jag tror på enenda gud allsmäktig fader, det är monoteismen.
Skapare av himmel och jord, inte en skaparegud.
Av allt vad synligt och osynligt är omfattar allt.
Gud av gud menar att han har en gudomlig natur.
Av samma väsen som fadern, att han är enheten.
Som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från hmmelen och tagit mandom genom den heliga ande genom jungfru maria, det är att han har blivit människa.
Så kommer människa, att han har blivit korfäst under Pontius Pilatus.
Lidit och blivit begraven, han har blivit begraven.
Som på tredje dagen har uppståt efter skrifterna, enligt profetierna.
Den helige ande och, så finns det massa att läsa vilket förhållnade de har till varandra i treenigheten. Det blev ett bråk sedan 1024 när ortodoxa kyrkan avviker. Man tänker sig att den heliga ande, i den romersk katolska kyrkan säger att den heliga anden kommer bara från fadern och sonen. Men ortodoxa kyrkan så menar man att anden inte utgår inte av fadern och sonen utan bara fadern. Denna strid kallas för filioke, då har man strukit ur sonen. Om man går på en ortodox kyrka så hör man hur man läser trosbekännelsen det är både romersk katolska kyrka och svensk osv. men i ortodox så säger man att det utgår från fadern. Det var en teologisk kontrovers, det gjorde att man bröt 1024. det var en liten fråga (svepskäl) men det fick bägaren att rinna över. Idag är det ingen stor fråga, det är inget man startar gräl om. men det är den historiska bakgrunden.
Man återkommer med en enda allmänelig apostolisk kyrka. Det är kyrkan man tillhör. Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse. Dopet är ett sorts död och uppståndelse i kristis, det sker en gång. Har man gjort det en gång så har man dött och uppståt i kristus. Förväntar sig dödas uppståndelse är det tanke på evigt liv.
Det som är signifikativt är sann gud av sann gud, och som för oss människor har stigit ner från himmelen och tagit mandom. Man är sann gud och sann människa. Bara om sann gud och människa förenas i kristus så kan man frälsa kristus. Det gör man när bägge komponenterna finns. Detta kallas för inkarnationen. Då betonar man att det gudomliga har stigit ner och blivit människa. Man ser det gudomliga i människa. När ni stöter på begreppet inkarnation så är det gud i människan.

Om man ska utrycka sig vanvördigt så är det en slagfärdig idé, att det gudomliga och mänskliga förevigt sammanbundet. Och en slutgiltig seger över den förstörda relationen. Den relationen är helad, och den personen övervinner döden för att rädda mänskligheten. Han är inte bara ett andeväsen och räddar dem som förstår det. Han är inte bara ett moraliskt föredöme. Utan här det ett genomgripande metafysiskt händelse, gud har inkarnerat. Det är en allomfattande tanke som har en inneboende slagkraftighet. Jämfört med kanske gnostiskt system. Det skulle kunna vara också, varför blev det en så himla stor succé så är det många fakotrer. Det kan vara i läran att det har en potential, slagfärdig bild människa-inkarnationen. Det finns saker i den tidiga kyrkans organisation. Som bidrog till framgången, till exempel biskopsämbetet som garanterar att läran förs vidare, ett vaccin mot splittring. Men det är också politiska skäl, det finns en kejsare på 300 talet som tycker sig ett värderingssystem och hittar något som kan ena romarriket. Sedan finns det en fjärde aspekt som inte jag tycker är historisk riktig utan tros riktig utan att det var under andens ledning. Det kan ju vara så, men jag tycker inte att det är något man kan anta i en akademisk kontext utan det utesluter inte att det kan vara så.

Hur förhåller man då det sant gudomliga med det sant mänskliga. Är det så att det är en halv mänsklig och en halva gudomlig. Om det inte är ett samband, hur möts då dem delarna i hans person? Och andra sidan om de inte är separerade om de går in i varandra, kan man fortfarande tala om sann människa eller sann gud blir det inte gudamänniska. Kan man verkligen säga att det motsvara gudomliga och mänskliga. Hur möts det gudomliga och mänskliga, det blir problem oavsett om man säger att det är separerart. Det är svårt hur det förhåller till varandra dessa strider ledde till kyrkosplittringar. De som hävdade att det var separerat kallas för diofysiter, de är i assyriska kyrkan. Dessa finns fortfarande i Sverige. De kallas för nestorianska trosbekännelse.