Dogmatik 2

Bibeln tradition och auktoriet

Det jag tänkte bjuda mer var på den ortodoxa fatntingen av tradition. Det som vi framförallt får kunskap det handlar om protestantiska och katolska trad så det är mindre om ortodoxa så vi kan diskutera mer, inte minst för att trad är så centralt för ortodoxa kyrkorna.

Fråga på s 55: För mig och för många är skolastik rationalism och naturliga lagen som den förvaltas av katolska kyrkan. Författaren tänker voulntarism och nominalism.


Nu tänkte jag knyta tillbaka till vad vi talade om senaste när jag hade förlästning om förnuft och uppenbarelse. Då menade jag att uppenbarelsebegrepp och dem trad som har uppenbarelsebegrepp har en utmaning vad är det konkreta i uppenbarelse. En sak är att tro på gudsuppenbarelse, guds självmanifestation som något annat än människans sätt att tänka. Men så fort en trad hävdar att här finns guds självmanifestation, då kommer frågan hur avgör vi det.så långt vi kan vara säkra är guds människoblivande är centralt för kristna gudsuppenbarelsebegrepp. Samtidigt så måste vi som kristna teologer ställa oss för hela historien före guds uppenbarelse i tid, också som en period av uppenbarelse. Guds människoblivande är centralt, så kan man säga, men både så att säga före så har vi levande uppenbarelse men samtidigt så menar vi inte heller att uppenbarelse är färdig med det historiska med guds människoblivande. Här blir det alltid knepigt, eftersom dogmerna går i varandra. Eftersom vi har en dogm som säger att något är väsentligt är att gud inte är tidsligt, med människoblivnade kan vi prata om historiskt period, men vi firar kyrkoåret på samma sätt varje år. Tiden är den linjära evigheten är inte efter.
Filosofer som inte kan teologi, menar att evig tid är efter denna tid. Det är inte kristna teologers uppfattning utan det är en annan kvalité. Men hur man förklarar var är en annan historia.

Men om det hänger ihop med gudsomlig uppenbarelse, men gud är i tiden, hur kan vi i tiden avgöra något. Som är av en annan kvalite än den tidsliga. Vi har massa utmaningar. Alla former som vi associerar till uppenbarelse. Vi måste säga, vad är det uppenbarade budskapet och varför.

Då har ni läst mattias framställning som på det stora hela är en historisk framställning, som är en tolkning. Som kan problematiseras, men är en vanlig framställning. Om vi börjar tänka sig, vad det är för konkreta former var uppenbarelse som vi i kristen trad laborerar med, så tar han fram det som är bekant för oss, det är skrifter det är trad.

Det är vissa skrifter och trad som har auktoriet. Vi förvantas förhållas på ett speciellt sätt. Vad gäller skrifter så har vi ett begrepp som heter kanon som kyrkan genom tiden arbetar fram. Observerar inte fridfullt i koncensus men i stridigheter, ibland slogs man fysiskt. Man förintade varandra fysiskt om vad som ska eller inte ska ingå i texeten. Det kan man tänka på, om vi tänker tider på de första koncilierna, när vi tänker som stengrund, men vilka häftiga strider. Teologiska filosofiska men också politiska strider. De uppfattningar som i en tid var kätteri, befästes i en annan tid som kyrkans lära.

Det var från början en komplicerad och motsägelsefull process. Min poäng är i många trad, t.ex. ortodox, så har det förflutna högre dignitet. Det som kyrkan förvaltar, det som fastslogs skulle vara mer äkta. Men man kan invända att även i början var det tolkning osäkerhet, strider. Det som vi idag beskriver som kyrkofäder, var osams i massa frågor. T.ex. Origenes, en av de stora kyrkofäderna, han la flera dogmer. Men i annat så såg man honom som kätteri. I flera kyrkor så klassar man mycket av han som felaktigt. Redan tidigt i historiekanon bildning, ni kan om urval av bibliska texter. Det finns uppfatntingar och olika källor, kyrkorna har jobbat med olika argument och tolkningar och ändrat sig i fråga frågor.
Folk före oss slapp inte tolka, utan vår fixering och medvetenhet kan man föra fram, men vi är inte först att tolka. Både skriften och trad, så har vi kanonbildningen, bakom kanonbildningen så har vi olika uppfattningar och partier som strider. Ibland är det läsikt att se varför vissa uppfattningar accepterades av kyrkan vad berodde det verkligen på. Det får vi lov att vara medvetna om.

Nu skriver mattias i kap att man inte ska överdriva skillnaderna mellan stora kristna trad, protestant, ortodox och katolska. Han har väll rätt i det, att både skriften och kyrkans trad spelar roll i alla tre. Det är svårt att separera bibeln från trad. Men jag skulle säga att det finns skillnader av betydelser, eftersom kyrkorna beskriver sig själva i kontrast med andra på det här sättet. Men det är viktigt för i mötet med varandra så hävdar vi vad olika saker har olika vikt.
Det tror jag ändå att man kan säga, att bibliska texter ändå äger högre auktoriet, att vara källa för kyrkans lära för protestantiska kyrkor jämför med den katolska kyrkan och ortodoxa kyrkan.
Om vi jämför katolska kyrkan och ortodoxa så ser vi skillnader där, båda 2 för fram kyrkan som den största auktoriten för lära och tro. Det är inte bibeln utan kyrkan. Det är kyrkan som förvaltar kristus lära på jorden, inte bibeln i så. Men så finns det skillander med den katolska kyrkan och ortodoxa kyrkorna. Ortodoxa kyrkor är autonoma i relation till varandra, dem är många och ingen av dem har någon makt över andra. Medans den katolska kyrkan så är det ganska tydlig hierarki och centraliserats på ett annat sätt.

Vi har konstaterat att det är flera ortodoxa kyrkor som är autonoma i förhållande till varandra, det är intressant. När jag studerar den ryska kyrkans oficiella teologi, slås jag av att man är säker på vad som gäller, så fort flera kyrkor möts så raseras säkerheten. Det är häftigt i ortodoxa sammanhang. I bröderna karamaso så finns en rolig berättelse att det är teologisk kontrovers mellan munkar på kloster. Där en munk vet vad som gäller, av traditoinen. Och så påpekar en biblitiokarie att det är inte för alla ortodoxa. Men så fort man möts så inser man olikheten. Om man tar det konrket, vad det gäller de orotodoxa kyrkan så är det trad som är den största auktoriteten. (Predanije)
Det motsvarar direkt ordet tradera, föra vidare. När vi säger tradera så har vi det här latinska verbet, vars grkiska motsvarighet jag inte behärskar. Men det har samma ambivalens i NT, eftersom deet också innebär förråda. Det är facinerande att man finner samma ambivalens.
( vi riskerar att svika arvet, men det är en association till ordet, det är inget teologiskt argument i sig).

Men ortodoxa kyrkan menar att det är kyrkans trad som är den största auktoriteten, han som nu har blivit patriark i ryska kyrkan. Och så valdes en ny patriark efter den gamla dog, han heter kirillos tidigare ansvarig för ekumenik. Han skriver om trad: själva den heliga trad, manifisterat i bekännelserna från ekumeniska och lokala kyrkor. Den odelade kyrkans erfarenheter är norm, det som går mot detta är oacceptablet. Det finns motsvarighet för det här i katolska kyrkan. Det som kyrkan säger trad får inte sägas emot. Det låter väldigt bestämt att det som strider mot kyrkans trad, och framförallt första ekumenska koncilierna. Att det är bestämmelserna som skedde innan kyrkorna delades.

Vad händer efter kyrkorna delades? Deras bild är att det är den ortodoxa kyrkan som är den almänniga och apostoliska trad. Man tar med den tidigare och sedan sin egen trad som den vägledande läran. Samma bild har man också inom katolska kyrkan. Fram till splittringen är det ekumeniska och efter splittringen är det egna trad som gäller. När ortodoxa och katolska kyrkan möts så finns det sanningsanspråk av stora värden.

Jag pratade om ortodoxi, eftersom det är ibland lättare att vara kritisk till det som inte är eget. Men när en metropolit säger att här är trons norm om något strider mot det så är det oaceptablet. Då frågar vi, men vad säger den normen. Är det skrivet någonstans, var står normen. Då visar sig det genast att då försvinner säkerheten. Då kommer en lista på källor, där man är inte vet hur de förhåller sig till varandra. Hur gör man om det är motsägelser? Man har alltså inte en total säkerhet.
Men substantiellt vad det går ut på blir man osäker. För orotodoxa så handlar det om koncilierna, kyrkofäderna har speciell hög status. Och extra hög status, är saker som koncenus patri, där kyrkofäderna var överens har ännu högre status. De gånger man argumenterar, om man kan visa på en teol fråga, mellan såna där för kyrkorna viktiga kyrkofäderna.

Bibeln t.ex. har inte sån teologisk auktoritet i praktiken för dem orotoxa, det erkänns förstås som uppenbarad källa. Men när man tittar på hur ortodoxa teol jobbar så är det inte en källa som första hand används, men det man jobbar med är liturgiska arvet och arvet från kyrkofädenra.
Här skulle jag säga emot matthias, här finns det skillnad mot protestanter, genom martin luther som menar att skrift har högre status och direkt relation till troende. Och hos ortodox och katolska så har kyrkan högre status. Man kan tona ner, men den kvarstår.

Ortodoxa teologer, bekymrar sig mer, för att kyrkofäder har olika uppfattning, än att bibliska källor ger olika budskap. Patridistik har högre ställning än exegetik i orotdoxa seminarier.

Varför ska vi bry oss?
Man kan ha olika argument, man kan ha eklesiologiska argument, trad så har man uppfattningen att kyrkan är en. I trosbekännelsen är det att man tro en på en kyrka. För att vara kristen kyrka om man bryr sig om dogmatiken och trosbekännelsen, är att man ska tillhöra den enda kyrkan.
Sedan tror jag också att när iv jobbar med fråogr om auktoriet och tolkning det kan också ge oss redskap för att vara mer självkritiska och utveckla dem egna resonemangen.

Rast

Många idag resonerar att vi har en trad som vi har att förvalta (vi kristna). Vi har succesisoinen av förvaltningen via bibliska texter och det liturgiska livet och tolkning av olika trad. Och så ser vi att det är omöjligt säga att vi mekaniskt kan föra vidare, tolkningar var där hela tiden. Även vi när vi får arvet så måste vi tolka, vad det än är, det det konciliebeslut bibeln så måste det tolkas, för annars blir det inte levande. När vi då idag blir lite skärrade av radikala feministteologer, eller befrielseteolgier, så måste vi tänka att det fanns liknande utmaningar kring tolkningarna förut. Redan augustinus menade för att ta till sig bibelns budskap så menade han att vi måste ha en tolkningsnyckeln, för augustinus och för många teologer så är det kristi kärlek som är tolkningsnyckeln. Befrielseteologer gör liknande manöver, när de säger att tolkningsnyckeln är förtryckats perspektiv, så menar man att man måste ställa sig på de förtrycktas sida. Samma för feministteologer.
Det var 2 exemepl på nutida tolkningstrad. Här nu som förr, när vi gör tolkning av auktoritativa källor så har vi ett spektrum från att låstats att vi inte tolkar, för det här direkt bokstavliga finns. Men vi kan försöka att låta bli att tolka.
Till att vi gör annorlunda självständiga tolkningar, till att säga att texten inte kan tolkas. Det kan vara text i biblen/torah, liturgi, gör eller inte gör eller något annat. Något som kyrkan såg som auktoritativ uppfattning, så det finns ett spektrum av olika positioner som man tar ställning till.

Lite av det historiska som vi ska kunna som också exemplifierar är att det alltid var strider i relation till auktoritativa källor. Vi har en kille Ireneus av Lyon, som bland annat, jobbade intensivt hur ska vi förhålla oss till 2 testamenten. Hur ska kristna se på de judiska texterna?
Hänger dem ihop, eller är det en annan gud de kristna har? Det kanske inte är rimiligt att se på gt som auktoritaiv. Det var många som menade att gt inte ägde auktoriet för kristna. Det kanske var en uppfatnting som skulle kunna vinna, men ireneus var den som vann den stridern på den tiden. Han menade att det är samma gud i gt och nt, och de ska betraktas som enhet för kristna kyrkan. Man sätter aldrig punkt, för relationen mellan gt och nt är levnade varje gång.
Jag vet inte ofta när ni jobbar med pred hur ofta ni försöker jobba med gt och nt text. Jag tycker är intressant, för det inte sällan jag behöver göra det, för då auktoriserar vi utmaningen. Det är ingen stor fråga idag om gts auktoritet.
Men vi har en ny utmaning i vår tid, som vi kan avvisa. Vårt traditionella sett att se på gt och nt är antisemitismen och egna överlägsenheten. Det har rötter i våra trad, att vi läser gt i ljuset av Nt. Som en förväg in i nt texter. Nu ska jag inte utveckla det ämnet, men hur ska vi se på det som teologer som jobbar nu. Men det är inte bara våra texter. För att verkligen förstå vad som moses säger där, så säger vi att vi måste se vad kristus säger där. det ses eftersom judiska exegeter som menar att tolkningar av gt som inte framträder överhuvudtaget om man läser på kristet överlägset viset.

Ireneus vann och vi har gt i kanon, men det är inte alls klart för all framtid hur vi ska se i relation mellan 2 texthandlningarna. Sedan pluppar det fram några teologer från alexandria, Origenes och Clement från alexandria. Här har vi filosofer och teologer som var kända i medenhavsländerna. Det som är intressant för origienes, är mellan kristna trad som börjar ta fram och det filosofiska arvet från grekland och neoplatonism.
När man då börjar kristna det grekiska arvet, så söker man också vägar för tolkningar av dem bibliska texterna som skulle på något sätt svara mot den grekiska filosofin. Och man använder sig också av filosofiska resonemang som urvalskritierar som vilka som inte passar in.
Ni vet att origenes hade en uppfattning som inte blev allmän, han hade massa men fortfarande blev han kyrkofader. Han tänke på allas frälsning, han menade att även djävulen blir frälst. Alla blir frälst, tänkandet kring arvssynd är intressant hos origienes. Hans gudsbild var innefattning kring allas frälsning.
Han var också radikal att han agerade drastiskt i vissa sammanhang.

Augustinus: han var duktig retoriker och filosofetiker, vilket bidrar när han gör sitt tolkningsarbete så tänker han på metaplan, han tänker explicit varför gör jag som jag gör. Det tänker vi som metod när vi skriver uppsats. Det som träder fram hos augustinus som mattias vill att vi ska fundera på. Är att augustnus vill att vi ska skilja på tecken och det som betecknas. Vi har språk, och det som betecknas med hjälp av språk. När augustinus explicit gör tolkningar. Så är det viktigt, att vi har signa som åsyftar. Ordet är inte samma sak som ordet åsyftar. Vi har inom kristna uppfattningen att gud är ordet, och ordet blev människan. Men redan för det bibliska ordet så var det viktigt för augustinus, att genom språket komma det som språket syftar på. Det är det som texten förmedlar som budskapet måste ge. Augustinus menar att det är kärleken som ska vara vägledande i den processen.
Här menar mattias att här ex som en hermeneutisk cirkel.

Tidgare mende jag att tolkningsprocessen aldrig är avslutad. Men det finns ex på olika. Det som matthias har här är att, det har vi också i klassisk hermeneutik, när vi läser delar. Vi läser olika delar och kommer fram till helhetsbild, när vi har bilden så förstår vi delarna på andra sätt. Beroende på hur man uppfattar helheten så uppfattar man delarna på ett annat sätt.

Det växer fram en tolkning under skolastiken att samma trad kan växa fram till olika betydelser. Då är inte olika betydelser att a eller icke a. När vi säger att en text har olika betydelser, den texten kan betyda a när vi gör en bokstavlig tolkning, b när allegorisk tolkning, sedan annat tropologiskt och analogisk tolkning. Vad jag menar, så är det intressant på ett sätt, att redan skolastiken från vårt perspektiv säger texter olika saker.
Mänskligt beroende på vilken fråga man ställer, men det återstår en fråga, som inte besvars genom förhållningsästten. Om vi gör en tolkning som säger a och en tolkning som säger icke a det är mer utmanande. För att jag tror att det är ganska odramatiskt, att en och samma text kan ha olika betydelse. Men det riktigt utmanande är när vi har en text och tolkningar som strider mot varandra, det blir ännu mer utmanande om de strider mot varandra i en mycket viktig fråga. Det tror jag inte besvaras i den här modellen, här är det harmoni att den kan tolkas på olika sätt. Det innebär inte egentligen några större problem.


Rast

Med begrepp så menar man olika saker vid olika tider. T.ex. förnuftet, så ändrar man från skolastikerna, hade ett begrepp men sedan under 1600 så fick man ett annat perspektiv.
Det som händer när vi läser framställningar att själva bilden av vad förnuftet är förändras, den skolastiska rationalismen skiljer sig rån vetenskapsparadgim. Då man tar vara på empiri, som man testar saker även mot saker som man ansåg var logiska.


När vi börjar tänka på reformationen och auktoritet och tolkning så är det bibliska texter som blivit centrum. Jag brukar säga, att för oss för att bättre förstå vem luther var, var det bättre att tänka att han var katolik inte protestant. Så förstår vi vad bättre vad han ville.
Vad gör Luther med bibeln? Han översatte.
Han menar att vi översatte texten och alla får läsa den. Bara det, för alla de invecklade tolkningarna och försiktighet handlade ganska mycket om att man var rädd för konstiga tolkningar som kyrkans skulle läsa för folket. Först skulle man skolas och sedan lägga ut. Han gör handfast, att han tar och översätter texter vilket gör att andra kan läsa. I det här handlingen så har han ett mycket tydligt teologiskt budskap, som handlar om att det finns direkt möjlighet att förstå. Att i texten finns det saker som alla kan förstå. Jämfört med katolska så finns det direkt mellan människa och gud. Jämfört med den tradition som var hans egen.

Utifrån mina förkunskaper, så brukar jag tänka, att när luther förhåller sig till bibeln. Den viktiga frågan är inte om bibelns status, utan snarare är hur vi uppnår frälsningen. Det är i ljuset av den frågan som det är lättare att förstå honom som bibelteolog. Det är en tolkning. Det finns också stor teologisk skillnad mellan katolska, var fullkomlig som din hmmelska fader som katolska. Lagens andra bruk, han brottas, jag vill men jag klarar inte är jag då fördömd. Blir jag påkörd av en häst, är jag då fördömd. Det är frälsningsteologi som ligger där i grund till mycket av det han gör, när han då kommer fram till insikten som förändrar hans liv, och sen kan vi se vad som händer när han blir politiker. Han slås av insikten, det inte vad jag gör utan det är bara gud som. Det finns inget som jag gör eller inte gör som har med frälsning att göra, det är nåd allena. Det är så han också läser bibeln, det är så han översätter bibliska texter. När folk sa så står det inte, så var han inte så orolig, så menade han så här menade paulus. sola fide fanns inte hos paulus. men relation luthers förhållnade till bibeln, han vill göra teologi av bibeln. Bibeln är inte fokus utan teologi som han gör i direktrelation till texterna.
Här är det som är intressant häftigt, så hänger bitarna ihop. Luthers syn på frälsning hänger ihop med hans syn på biblen och kyrkan och det som såsmåningom blev 2regementsläran.
Jag uppfattar det att det fanns inge problem med förnuft och uppenbarelse. Han överger aldrig läran om naturliga lagen. Men när han svarar på frågor om frälsningen så blir hans uppfattning annorlunda. I mötet mellan gud och människa är det nåd allena. Vi behöver inte kristus för att göra rätt, eftersom vi klarar aldrig att göra rätt, det är så han läser bibeln. Man ska inte överdriva honom som en kämpe för bibeln, utan han har en teologisk uppfattning som leder honom till en tolkning. Och människan kan ha en direktrelation till sin gud.

Han öppnade för läsaren för att kunna ta till sig budskap, så kan man ta till sig budskap. I vår tid, koran det är inte auktoritativ text om det inte är skrivet på arabiska. Översättning av koran har inte status, om man är troende muslim, om man är troende muslim ska man läsa på språket. Det är inte något som var en gång i tiden, vi har kulturer som bevarar det sättet, att textens mening. Inte bara förenklat själva tecknet har auktoritet. Då kan vi har glida in på nya tider.
Freicdriech schleimacher, hermeneutik börjar man ta upp med honom. Men skriven reflektion hur vi tolkar har vi hos honom. Hans-Georg Gadamer. Där använder han sig av flera teologer bland annat schleimacher explicit arbetar på hur man ska göra tolkningar. Det som framkommer är att vår religiositet är djupare än de myter föreställningar som vi får i olika trad. Som människor är religösa, uttrycken är 2undärt. Scheli beskriver människors upplevelse av absolut beroende. Vi har primär instinkt att vi inte är herrar över vårt eget öde, vi har beroende av trancendent. Han börjar jobba explicit i relation till bibliska texter. Han ställer frågorna, texten och texternas mening.
Hur ska vi från text komma till texternas meningen. Vi kan studera författarens avsikt, historien, koppla till egna erfarenheter. Han började jobba med tolknignsteorier mer explicit. När man börjar läsa hermeunetik så börjar man med att jobba med honom.

Hur går vi från text till mening, var letar vi efter mening, hos författaren hos läsaren osv. Här har vi ett viktigt namn som påverkar filosofer och teologer. Han var viktig för feuerbach.
Sedan har iv ett namn som är viktig, rudolf bultmann. Tidigare så brukade vi läsa honom på fördjupningskurs, jag är osäker på om vi har honom kvar. Han är känd för en ganska intressant ansats som också växte debatt, det kanske är passé idag. Hans teori är känd under avmytologisering, det är medveten tolkning av bibliska texter. Det är mycket inflytande från tyska rationalismen, han menar att de berättelser vi har i texterna. Deras mytologiska dräkt är bara dräkt för något budskap, men budskapet måste vi åt. Om vi läser om undren, det är inte att någon går på vattnet som sägs, utan det är form för att säga ett existentiellt budskap. Han har hypoteser om vilket budkspa det är som förmedlas.
Det är klart att han väcker stor debatt när han föreslår så radikal tolkning för texterna. Att vi måste skala bort det mytologiska, och renodla det existentiella i texten.

Jag tycker att han fortfarande är oerhört intressant att läsa, och se hur han jobbar med tolkningen på de existentiella budkspaen som han hittar.
Sedan vet jag inte hur mycket vi är beredda att tala om postmodern teologi, det vi benämner postmodern teologi, det skiljer sig väldigt mycket på olika punkter. De är på olika sätt arvtagare till klassiska teologiska trad. Många av postmoderna teologer på ett och annat sätt problematiserar rationalism. Det finns trender om att återupprätter texter när den är provokativ, mot det förnuftiga, det stabila. Det som är säkert.

En annan sak som är intressant med postmodern, är att begreppet auktoritet har ändrats, för teologer har det ändrats mer drastiskt. Det är stor förändring i vår del av världen, vi kan tala renässans för vissa kyrkor, men vi som teologer har inte sån auktoritet längre. Medans vår teologiska trad utvecklades som dominant med starkt maktinnehav så är det inte så längre. I bästa fall kan vi hämta inspiration i det och göra teologiskt arbete i underläge. Är det så att texterna säger något annat nu när vi inte dominerar vår kultur. En annan intressant fråga är hur förhåller vi oss till att ha auktoritet, längtar vi till att ha det eller inte. I ryska kyrkor var att lijera sig med makten för att få auktoritet. Det är vägval man praktiskt sett kan göra i kyrkan.
Det som är intressant i vår tid, är att vi inte längre har samma auktoritet som vi tidigare såg som självklarthet, vi måste förhålla oss till andra. Vi kan försöka oss låta bli, andra trad andra tolkningar. Det finns ingen chans, att det är någon teologisk skola som vet precis hur det fungerar. Men postmodern teologi handlar mycket om att göra meningsfullt teologiskt arbete under dessa premisser. En del är såna som tar vara på nya sitautioner, gör teologi utan att längta efter auktoritet. Jobbar som teolog utan någon säkerhet alls. När vi tänker oss augustinus vänder sig till gud och ber om tron som ger honom trygghet, vila hos gud. Det är något som är vanligt, att vi förväntar oss den inställningen. Det som man idag, som är närmare tertullianus, är att det osäkra det absurda. Vad ger det i texten, vad ser man i dem. Vad ger det i frågan i dogmatiken, hur ska man tolka gudsbegrepp vilka namn ska man ge gud, om man inte längtar efter autoritet utan istället vill leva i tron utan säkerhet. Som fast definerat gud och kanon kan ge, det är en balansgång, teoretiskt så kan man göra det, men praktiskt och psykologiskt blir svårare. Har man överhuvudtaget ett budskap och vad skulle det budskapet vara.
En av sakerna som är nya i bibeln auktoritet och tro, är det befrielseteol och feministiskt teologi. Tidigare tolkningar dem är präglade av olika typer av makt och balans, och hitta ett sätt att hantera det på ett bra sätt. Man kan säga att martin luter är ett exempel, hans förhållningssätt till påven var att kyrkan har för stor makt över människan. Men sedan stör man sig på hur olika han blir på teolog och politiker. Så fort han blir politsikt ledare så går det bra att kväva bönderna, att döda dem. Det är ganska intressant, att se vad som händer, i maktrelation. Liknande som muslimsk teolg studerar koran. De gör distinktion, man gör skillnad mellan muhammad som profet och ledare för församlingen. Ledare för församlingen har kontextuell auktoritet osv.