Global kyrkohistoria 5

Han har jobbat med 14 årgångar av missoinstidning

Han frågar vad är det för bild som ges av ickevästerländska människor, framförallt afrika eller indien.
Är de komplexa aktörer, (aktörer kommer man till)
Har de en röst, eller är det orientalsitisika klischeer.

Det han gör bland annat är att han gjort en personstudie, där han tagit ut allting från 7 individerna i 14 årgångar, 300 tidningar. Och försöker se vilken bild som växer fram. Det är en synkrån studie, lite ytlig. Han är inte så intresserad vad som står i arkiven i breven. Utan förmedlningen läsarna hemma i sverige tar del av. Det är i sin tur är det som förmedlades, och ge oss en uppfattning vad förmedlar en sån form av literatur.

Johan asplund, har skrivit att människan blir inte en individ förrän hennes biografi skiljer sig från andra. Det är lite av den frågan som inspirerat. Kan man ihtta unika biografierna hos individerna. En annan sak som gör materialet intressant som man har i bakhuvudet och missionmaterial, det kommer från en väckelsekristendom där en personlig gudsrelation är viktigt.
Det är också en kristendomsform där syskeskapen där alla är skapade av gud och alla sant troende är bröder och systrar.
Individualismen bryter fram i sverige, man går från agrat samhället till ett mer individualistiskt borgeligt samhälle.

Från att familjen varit i centrum så har det varit religiösa gemenskapsformen. Den är min broder och syster som tillhör egna fromhetsriktningen. Vem är min bror och syster? Den som har upplevt samma sak som jag.
Då är frågan om en afrikan eler indier, som upplever samma sak. Är han broder och syster, kanske mer än min granne i sverige som inte har delat upplevelse av frälsning.

Samtidigt så är det en tid av socialdarwinismen formas, civilizationstanken är stark. The white mans burden är i allra högsta grad. Kolonialismens blomstringdstid är 1880-1920.

Inom materialet så finns det många olika missioner, många kristendomsformer som påverkas på olika sätt.


Edward Said.
Palestiner föddes 1935-2003 literaturprofessor colobia university new york. Han skrev boken 1978. han brukar beskrivas som en av de 3 personerna I postcolonialismens heliga treenighet. Said är founding father, han är inte först, men i och med boken orientalism så sätts en diskussion igång. Boken är ifrågasatt av många.
Alla som håller på med postcolonialism måste refera till den boken.
Han arbetar med diskurser, man måste förstå vad en diskurs är. ”ett system av påstående genom vilka världen görs känd och blir begriplig”.

”världen finns inte till på detta sätt utan förstås på det sättet.” det går inte att säga täkna skriva vissa saker. parallell med tomas cune och paradigm.

Tes:
Orientalism är en europeisk tanke, det säger inget om en verklig oreintal om man kan prata om en verklig oriental.
Det är västerländska koloniala intresen, politik, ekonomi, religion.

Begreppen orienten och orientalen kan man tolka väldigt brett. Det är inte bara en diskussion som gäller arber eller muslimer en visst mellanöstern, det går att applicera ganska brett.

Centrlaa meningar
”orienten är en av Europas ”… inpräntade och oftast återkommande bilder av Det annorlund. Därtil har orienten bidragit till definitionen av Europa (eller Västerlandet) genom att vara dess motbild, motidé, motsatt personlighet och en motsatt erfarenhet.”

orientalist är en benäning som mest handlar om lingvister. De får stryk av Said, efter orentalism så är det väldigt få som kallar sig för orientalister. Said menar att den akademiska orientalismen är den tydligaste. Den som studerar om orienten är en orientalism.

Men orientalism har också en bredare innebörd
”Den är ett sätt att tänka som grundar sig på en ontologisk och kunskapsteoretisk uppdelning mellan ”orienten” och (för det mesta) ”västerlandet”. Således har ett mycket stort antal skribenter, bland vilka återfinns poeter, romanförfattare, filosofer, politiska teoretiker, ekonomer och imperiernas administratörer, godtagit denna grundläggande skillnad mellan öst och väst och gjort den till utgångspunkt för omfattande teorier, epos, romaner, samhällsbeskrivningar och politiska reodgörelser för orienten, dess folk seder, ”tänkande”, öde och så vidare.”

han menar att det går vidare med litterära och akademiska har kopplingar och som har starka strukturer sedan 1700 talet som påverkar hela samhällte.

”Om man tar slutet av sjuttonhundratalet som mycket ungefärling utgångspunkt kan orientalismen diskuteras och analyseras som den samfällda institution som användes för att hantera orienten – hantera den genom att göra yttranden om den, auktorisera synpunkter på den, beskriva den, undervisa om den, kolonisera den, härska över den – kort sagt som ett västlandets sätt att dominera, omstrukturera och utöva myndigheter över Orienten”.
Man producerar kunskap som inte berättar om de verkliga förhållanden.


Ordet dikotomi är viktigt med said och orientalism. Han menar att orienten är västerlandets motbild. Det är en åtekrommande bild av det annorlunda. Följer ni dikotomins logik att orientalen alltid åker på att representera det motbjudande. Om västerlänningen är flitig, så är orientalen lat.

Vad blir konsekvenserna om man applicerar det på en missionstidning. Vad händer med individen? Han eller hon blir osynliggjord. Han eller hon får inte identifiera sig själv. För västerlänningen tar på sig den rättigheten.


”namn och identititer försvinner ut i periferin: ”.. ungefär som tjänstefolket i de stora hushållen eller ormanerna. Det arbete dessa utför uppfattas som något självklart men de nämns sällan och studeras heller inte särskilt mycket, .., och de framträder sällan med någon skärpa.”
är det så att de framträder med skärpa eller gör de det? vi kommer in på det.


Said är etablerad han är vitkig i den här diskussionen, men också kritiserad.


Bhabbha
Han är född på 40 talet, han har ursprung i indien. Han fick proffesur i harvard. I förhållnade till Said, han ser positivt på Said och hans koloniala diskursanalys. Han tycker den är användbar. Men han vill ställa kompletterande frågor kring maktne.
Han för in psykoanalys, han närmar sig koloniala makten psykoanalytiskt.

Han menar att koloniala makten är inte så framgångsrik som den först verkar. Han talar om en ambivalens, mellan koloniserad och kolonisatör.

Vad vill den koloniala makten? Så tycks det handla om en vilja till kolonial dominans. Den är beroende av en förutsätt skillnad, mellan kolonisatör och koloniserad. Där den koloniserade är underlägsen. Men mer eller mindre undermedveten så vet den koloniala makten så är den förutsatta skillnaden, undermineras av verklighetens likhet.
Den koloniala makten anar att vi verkligen är lika.

Han menar späningen, den illsoriska skillnaden och verkligen skapar en orolighet hos kolonisatören.

För Bhabbha är koloniala makten osäker och får aldrig det den vill ha. Den vill ha en slutgiltig distinktion mellan kolonisatör. Men den här osäkerheten skapar en lucka för den koloniserade människan.
Här öppnar för bhabba aktörskap och motstånd. Problemet som bhabbha har med said är att saids resonemang så minimerar den utrymmet av ett antikolonialt motstånd som att västerlandet brutalt och konsekvent underkuvar orienten.

För att fårstå bhabbha så måste man förstå motståndet. Det är inte revolutionära motståndet utan vardagligt och stillsamt motstånd. Det kräver en viss lyhörighet om man vill hitta det.

Man kan säga om struktuförståelse, said ger uttryck för en stark strukturförståelse. Men bhabba rubbar det med psykoanalysen, och ifrågasätter den starka tron på koloniala strukturerna.

Texten:
Det handlar om den koloniserade plockar upp och anpassar sig till kolonisatörens kultur och uttryck. Men inte slavisk imitation, men snarare är ett överdrivet kopierande av språket kultur idéer. Det är en upprepning men den är inte identisk. Och ska inte tolkas som tjänstvillighet, att det finns en stråk av hålfullhet eller ironi i upprepningen.

Han tar upp ett historiskt exempel:
”a class of interpreters between us and the millions whom we govern – a class of persons indian in blood and color, but english in tastes, in opinions, in morals and in intellect.”

Kolonisatörerna har en önskan om någon som är almost the same but quite, det var något som kom fram ett citat vi hitter.
”ett överdrivet kopierande av språk, kultur, uppträdande, och idéer. ”almost the same, but not quite” ”mimicry is at once resemblance and menace.”

han är kontroversiell och man kan fråga sig om psykoanalysen är relevant med imperiernas kolonisation. För min del är han intressant för han sätter komplexiteten i kolonialismen på karten. Bhabbha är spännande för han lyfter fram beroende mellan kolonisatör och koloniserad.

För mitt arbte och kanske artiklarna så kan man tänka sig att mimicry begreppet är relevant och att ha i bakhuvudet.



Said skulle vara kritisk mot missionsliteratur och vi använder honomf ör att se dikotomierna mellan öst och väst.
På ett intrssant sätt lyfter norska kvinnor fram norsk mission på madagaskar. Att det finns förhandlingsutrymme mellan norska missionärer och de på madagaskar.d et är inte bara dikotomi utan på missionsmaterialet finns det nyanser.




Ytterligare informationen till missionstidningen.
Sedan så tittar vi och reflekterar kring texterna.
När det gäller missionsliteraturen tycker jag det är intressant för den var så stor. Missionstidningen, det fanns flera, svenska kyrkan hade en, efs hade en. Just den här var i en period 1890 talet sveriges fjärde största tidning alla kategorier. Då tittar jag på upplagan som låg 26-30 000. då kom den ut var 14onde dag. Det var bara en av många missionstidningar. Det var tidningar mycket böcker, häften sånger bildmateiral, som trycktes väldigt mycket.
Den här litreaturen hade en stor roll som omvärldsförmedlare. Utan tvekan är den understuderad i dess förmedlare i omvärldsförmedlare. Utanför detta fanns det reselitreatur, skolböcker, äventyr. Några som var dominerande under många deceinner. Och sekulär press som hade liten intresse i omvärlden. Generellt så var det inte så mycket.

Den här typen av litreaturen har många genrer. Andliga betraktelse rapporter från världsmissionsfältet, m.m. statistik. Man ville väga och mäta saker.
Framförallt kan man kan säga, den viktiga är breven och rapporten från missionsfältet. Breven hem som publicerades.
Vi har också möjligheten att följa enskilda individer/folkgrupper under deceinner.
EFS hade missionsfält i indien och östafrika etiopen eritrea. Om man var en trogen läsare så kunde man lära känna några individer och platser och fick under åren rapporer. Det är speciellt för den här formen av litreatur.

Efter tag så kom östafrikaner och indier att få inflytande som missionärare.

EFS grundade 1856, det är första helsvenska missionen. Tidigare så fanns det framförallt några svenskar genom adnra missioner t.ex. tyska missionen. Med EFS kommer igång. De 3 första missionäraren stod på röda havets strand 1866, efter en tid dog 2 pers. en var hemrest och en hade mördats. Det var en tuff tid.
EFS hade en dröm, att nå galla folket. Man fick jobba för det längre. 1906 så kunde man etablera mission bland dem. Man hade expiditioner och det var på liv och död. Området i östafrika var konfliktfyllt, var inte koloniserat. Samtidigt så var det konflikter mellan lokala krigsherrar, lågintensivt krig. Det speglas i missionsmaterialet.

Norra delarna av efs koloniserades 1889.man kan ana en dubbelhet, det finns en kolonialkritik, men samtiidgt så är man ganska nöjda med att italienare kolonisrear eritrea. För livet blir enklare för missionäraren. För att det var så tufft att etablera sig och nå framgångar, så man estämde sig för 1877, då beslutar man sig för att starta mission i indien. Man hade vid den här tiden utbildade missionärer som man inte kunde skicka. Det fungerade inte, det var för konfliktfyllt. Man satsade på indien, man hade där lag och ordning infrastruktur och det fanns andra missioner. Britterna hade full koll på indien i ett kolonialt perspektiv. I indien så etablerar man sig i centralprovinsrena.

Där fanns skotska frikyrkan som mission. Det hade var inspriation för efs, man såg framför sig ett visst samarbete. Den ursprungliga intentionen var att missionera blnad gonderna. Som är en ursprungsbefolkning som samerna. Anledningen till det var att de ansågs mer mottagliga till evangeliet än hinduerna. Det ligger att de var socialt marginaliserade. Som ofta är fallet bland ursprungsbefolkningar.

Verkligheten visade sig gnaska snabbt att man inte bara jobbar blnad ognderna utan man kom att jobba bland hinduerna också även om formellt så var det inte det fram till 1888. en vanlig missionsmetod var att man predikade på markander, då hade man oftast hinduer.
Vanligt så skriver man om kastväsendets bojor och kivnnornas svåra situation, och detta är incitament för missionens nödvändighet. Det är intressant för idag, att det är MR mäsnkliga rättighetsfrågor. Då kan man reflektera på vår syn på bistånd till hur vi förhåller oss till 3dje världen.


Skillnaden mellan dessa 2 koloniala situationerna. Östafrikaner och indier mot missionärer. Det finns skillnader. I östafrika hade man utsatt sitatuion lågintensivt krig. Man var tidvist väldigt utlämnat, konvertiterna som fanns. De som blivit kristna inom EFS hägn i östafrika. Man kan se en form av gemenskap och kollegialitet, som är svår att spåra i indiska materialet. Där ser man en större distans mellan missinärer och indier. Man hade mer ett färdigt tänk man hade fruktansvärda brahmaner osv.

Sedan har man andra missionärer, man umgicks inte jättemycket. Det är en annan nivå än i östafrika. De olika strukturerna påverkar hur man framställer enskilda individer.