Dogmatik 7

Treenighetsläran

I måndags konstaterade vi att vi har 2 kyrkomöten som är viktiga för själva formuleringen av det som sen kommer in i trsobekännelsen. Det är nicea 325 och konstantinopel 381. samtidigt som vi sa att det blev kompakta formuleringar så teoogiska förmedlingar blev inte aslutade. Men förhållningssättet till formuleringarna.
Även om man enades om treenighetsformuleringen i nicea, så kom direkt efter kyrkomötet så kommer Arius tillbaka och hans uppfattning att logos inte var av samma väsen blev oerhört populärt och genom tiderna har 3enigheten haft olika tolkningar och status.

Thomas åberopar Karl Rahner, säger ävldigt mycket av det som teologerna gör skulle man kunna göra utan dogmen. Vilket han menar är ett prob. Vi sa också att bland dem begrepp, termer som man i fornkyrkan teologiskt kämpade för eller emot. Om man skulle krångla till, paralellt så pågick andra teologiska fajter, t.ex. ska vi framställa det på bild. Det var nära flera gånger att kyrkan i öst skulle överhuvudtaget förbjuda ikonografi och framställning av gud.
Det var perioder där man grävde ner ikoner och fresker. Det hänger ihop för relationen mellan ekumeniken och det immanenta tolkningen av gudomen. Bortom frälsningshistoria hänger ihop med hur vi teologiserar och hur vi framställer och inte framställer.

Vi har inte sagt att en vanligt sätt att framställa 3enigheten där den HA framställs som en fågel. Den känner ni till, men det är en senare variant i europa. Så det finns oliak modeller här.

Det teman som är bra att vi kan är samma väsen. Då har vi grekiska möten och Homousia. Som man bråkade om väldigt mycket. Sedan har vi talat om hypstaser som är synonymt med person.

Det som man i fornkyrkan kommer överens om är att fadern, sonen och HA är av samma väsen.d et är 3 hypostaser av samam väsen. Här ser ni liknande terminnologi som man har kristologi. Här har vi samma väsen och 3 hypostaser och kristologiskt och att man har en person med 2 naturer. Där har man samma utmaning, och tänker hur kan det vara ett väsen och 3 hypstaser så har man där hur kan man ha 1 person och 2 naturer.

När vi diskuterar begreppen så växlar vi med den positiva teologen och negativa teologin, inte minst då vi talar om frälsningshistoira och den immanenta treenigheten.
Vi har sonen, fadern och HA hypostas immanent. Det man skulle kunna säga utifrån själva fornkyrkliga dogm, och det som fick sin renässans i väst med karl rahner är enhet där hypostaserna skiljer sig med relationer med varandra. Det man kan säga, det vi har svårt att undvika är faderns särställning.
Att pilarna har vi från fadern till sonen, och här användr vi verbet föder. Sedan har vi pilen från fadern till anden. Eller efter filioque ås har vi också från sonen.
Med det så är det ganska svårt att fadern har en särställning. I karl rahners tolkning så är de tnågonstans där fadenr är gestalt för enheten. Men själva formen skulle hävda att det är 3 likväridga hypostaser med samma väsen. Där pluralismen uppstår i det relatoinella.

Vi har en utsaga om det immanent. Här är det en plan av evighet i själva gudomen.

Sedan har vi det ekonomiska, då handlar det om hypostasernas frälsningshandling i historia, där man kan säga vad är det fadern förknippas med. Då tänker vi bibliska berättelser, liturgik, trad. Vad gör fadern i frälsningshistorien? Han är skapare. Sonen är frälsare. Och anden är livgivande.

Det vi aktualiserade i måndags, när vi spekulerade vad det gör för skillnad om man jobbar med dogmer. Men om man droppar dogmen och man tänker sig manlig klassisk monoteism. Där vi får problem är hur det immanenta förhåller sig till det ekonomiska. När kristus dör på korset, dör fadenr och anden med eller inte. Dem frågorna märker vi från framställningen i systematisk teol, att det inte bara är vi som tycker det är svårt.
De flesta kloka teolger ihar inte en ambition så att man har en bild. Utan det är ett mysteireum menar de flest.a augustnius och aquino menar att det är ddet peka rpå gränser i förnuftsarbetet. Men samtidigt så jobbar man teologiskt med det. Men man tenderar att antingen försöka jobba med frågorna, och mena att immanenta och ekonomiska är samma. Det är en stark tes hos Rahner. Han menar att den vitkigaste i treenigheten så som den uppenbarar sig i frälsningshistoria är den. Det är tesen att immanenta och ekonomiska treenigheten är samma.

Men andra teolger menar att iv har bibliska berättelser och trad osm berättar om frälsningshistoria genom treenighetsmönster, men vi kan inte säga mycket om det om den immanenta relation. Båda delarna finns, att visst från det konomiska kan dra slutsatser om det immanenta men det finns de tolger som menar att under det ekonomiska som fräamställer frälsningshandling om treenigheten. – rep –

Det vi också sa i måndags men inte bara i relation till den delen av dogmatiken. Det är valet av metaforerna. Det är svårt att säga att det är begrepp för vi kan inte säga att de är fasta. När vi kallar hypostasen för fadern sonen eller anden, använder vi oss av metaforer. Som de klassiska teolgerna också emnade. När vi säger fader så säger iv inte riktigt fader utan fader på ett annat sätt. Det är indikering att det säger något om nåogt annat, inte bara pekar på objekt.
Men i de ord som vi använder tar vi med föresätllningen om maktrelationer.risken som vi ölper när vi använder metaforer, eller när iv flyttar metaforerna till immanenta planet. Är att vi kan legitimera moralsikt problematiska saker. Inte minst fmeinistiska teolger har haft problem med legitimering av patriarkat. Det verkar som vi var mer på spåret att man ska jobba mer kreativt telogiskt, för att testa även andra metaforer. För att försöka markera att det är begränsat mänskligt, men att vi villk omma åt något mer kompakt och inte så svart vit som om man skulle föreställa sig som far och son och ande.

Vad det gäller legitimering av maktstrukturer, så är det alltid med alla språk. En annan sak somv i uppmärksammade det är när vi talar framförallt om hypostaser som är synonymt med person/ansikte. Det latinska person är också mask. Men vi tänker på det unika. Men i fornkyrkan, i öst men också hos rahner så betonar man det relationella. De har sitt unika genom relationer med varandra. De har inte ett unikt väsen som en individ, men man är unik tack vare sina relationer med andra.
Det spelar roll för hur man formulerar kristen antropologi, hur det är att vara människa. Skpaelseberättelsen sätter människan i direkt relation till gud. Hon är skapad, men också skspad i direkt relation till guds avbild.
Detta skapar något som i tider kallas kristen personalism. Den finns i väst och öst och väst i oliak tider, och filosofiskt. Där man tar fasta att det unika med människor är inte egensubstans, utan det relationella. Relationerna med andra gör henne unik. Det är ett intressant spår, koppling mellan gudsbild och kristen. Men jag tycker att det är intressant koppling mellan gudsbild och människosyn. Kristologin är också en anann del av systematisk teologi där det är viktigt att relatera till treenighetsuppfattning som man menar som teolog är mer sympatisk.

Där är det ås att i kristologiskt menar att från sonen är det evighet i logos och det är logos som inkarneras och blir helt människa. Här har vi en hypostas som är tydligt relationell, fast åt 2 håll. Ena sidan relationell åt fadern, och en annat sätt åt människorna.
När ni själva försöker få iop bilden av kristen teologi, men när ni granskar teolger så är det intressant att se hur delar i dogmatiken hänger ihop. I bästa fall så ska de bilda någon form av enhet.



Vi pendlade redan i måndags, det är svårt att se idag hur det var i fornkyrkan. Det är svårt att skilja då och modern tid. Men om vi lägger mer fokus på senare utveckling hur man förhåller sig till 3enighetsläran. Så där nämner tomas ekstram immnel kant. Om kant minns vi att han står för renodlad filosofisk rationalism, det arbete som nämns i avsnittet i treenigheten strider inom fakulteten. Det är spännande skrivet av kant. Det hänger ihop med att kant blev censurerad av sina utsagor om religion. Därför han skriva hur hur han ser på teologi, filosofi och juridik.
Han går in på dogmatisk innehåll i kristen tro. Han är mycket kritisk. Kant menar att när vi är mogna människor, och han menar att vi är det. Då ska vi lita till vårt förnuft. Vi ska inte behöva sagor och myter, vi ska granska saker kritiskt med vårt förnuft. Det som kommer fram ska kunan universiliaseras. T.ex. kritierker för moraliskt rätt är att vi följer regel för det som kan universialiseras. Då han sa religion inom förnuftets blotta gränser.
Det som är bra är inte bibliska berättelser, utan dess moraliska budskap. Guds lag som ger människan stöd. Ohn behöver en föreställning om en helig lagstiftare. Hon behöver en föreställning om moralisk lag, resten däromkring. Behövs inte för en mogen människa. Han menar kvinnor och barn behöver inte sagor.

Han var en man i sin tid. Det obegripliga, vilket 3enighetne är ett ex på. Det här är ingen fukntion. Varför ska vi ha kvar det? Den fråga ställs av många människor. Det finns många teologer, som använder det argumenten till. Vi vet inte vad vi ska göra av det. Det var ett av kants starkaste argument. Det går inte att beripa det går inte att göra något av. Liknande uppfattning har han i andra teol frågor. Min kritik mot kant i övrigt är reducerar innebörden i religiösa föresätllningar ävldigt drastiskt är bara moraliskt budkspa. Men även kristna etiken reduceras.

Men han har en poäng om vi ska bemöta kant så måste man säga vad har det för funktion. Om det enda vi har är mysterium så är det svagt argument. Då krävs det teologiskt arbete i tiden, då måste man säga vad det har för funktion.
Det är hans stil, han har en grunduppfattning osm han exemplifierar. Kritieriet är att om vi ska förmedla det itll människan som inte delar våra erfarenheter. Sedan har vi scheliermacher som är en senare tänkare. Han försvar 3enighetsläran och menar att de thar betydelse, det har funktion. Men den funktion enligt schleiermaicher. 3enigheten behöver för att rädda kristologin. Den poängen är inte så tokig egentligen. Om vi tänker tillbaka på historiska utvecklingen så är det kampen mot arius som bidrog till utvecklingen.

Vad handlade arius uppfattning. att jesus inte var gud. Vad det handlade om. Kyrkan ahde berättelser, och berättelser som förvaltades levande. Och man måste säga, hu var det. Ur kristologiska arbetet så kristaliserades 3enighetsspåret. För att försvara 2natursläran så talar man i termerna. Schleirmacher reducerar 3enigheten till den funktionen. Då är frågan, om man ska det spåret. Så är det hur mycket spekulation kring 3enigheten är meningsfull om det enda är att ge grund för kristologisk förståelse.

Rast—

2 spår, tomas ekstram menar att det lätt blir att amn väljer ena eller andra. Det ena är att vi renodlar en social tolkning av 3enigheten. Den sociala 3enigheten. Det andra spåret, där renodlar man enhetstanken och den man menar att från den ekonomiska 3enigheten är det svårt att säga något om det immanenta planet.

Sociala
Det är dem teologer som tycker det är viktigt att teologisera mellan hypostasernas relation med varandra. Det är vitkigt att hålla dem levande genom att säga att dem är levande men detär 3 hypostaser. Man betonar mångfalden, den monoteistiska innebörden. Han nämner t.ex. moltmann. Det man har använt 3enighetne är kritik av individualism. Men man kan också tänka sig, femi teol att det i gudomen finns mångfald som ska inspirera oss för att tona ner ett mycket starkt drag i vår kultur. Nämligen enlighet tydlighet säkerhet.
Om vi ska krångla till med postmodern teol. Om vi tänker kaputs som vi har läst. Dem har en avancerad och intressant kritik av deras trad. Båda 2 har kristna rötter. De kritiserar deras egna eftersom de är våldasm ii sanningsanspråk. Våldsamheten är av speciell karkatär. Tänk dig läran om den naturliga lagen, en fin lära. Det som vi kan gripa med vårt förstånt det är universiellt. Men det finns en risk, när vi vet att något är universiellt rätt, hur förhåller vi oss med någon som inte har den uppfattningen. Steg 1 är att vi resonerar, då slåss vi. Det är det ena, titta på världspolitik. Men det andra, hur resonerar vi? Det är nästan ännu viktigare fråga. Vi resonerar med en vetskap att vi har rätt. Vi harmed hjälpa v förnuftet kommit fram att så är det. Låt oss begränsa oss till läran om naturliga lagen, vi vet egentligen. Vi resonerar om något vi vet med säkerhet. Vad är det för form av dialog. Om man skulle tillämpa habermas kritik för kommunikation. Hur långt kommer iv i vardagskommunikation om någon av 2 vet redan. De är typiskt situation där det låser sig. Fungerande är att man justerar sin position och den andres, att något nytt kommer. Vatimo kritiserar starka trenden i väst, som är att iv vill tro med säkerhet, och det iv vet vet vi med 100%. En drastiskt sätt är olika typer av fundementalism. När jag står på säker grund, vad spelar det för roll vad andra har, utan det som spelar roll är att få andra att ändra på sig. Det finns ett sanningsanspråk som är problematisk omd en är pluralistiskt. Om vi vill leva med olika människor.
Om det finns olika uppfattningar med respekt. Då duger inte säkerhetsmodellen resonerar man. Hur gör man då? Det är en stor utmaning för kristen teol, för sanningsanspråk är stakr. Vad finns det för saker inom kristne teolgi som kan utmana enhetstrenden. Det finns här flera saker som man hitta, på ena sidan tillhör trad som finns där, som inte skulle vara förräderi av historien. Och på andra sidan probelmatiserar draget för säkerhet. Där har vi framförallt kristologin. Det som kristologin förmedlar, och det som jag tror är relativt lätt att argumentera för. Där utbyts allmakten mot självuppoffrande handling. Färlsning är inte av allvetande allmäktig punkt som löser uppifrån och ner. Utan den som är sanningen verkligen lämnar ifrån sig makten inte för att den är tuvngen utan för att det passar sanningen. Själva akten när gud blir människan, han blir inte fattig för att hani nte har ett vla. Han har allt som han kan tänkas ha som han lämnar för sanningens skull. Det är annorlunda jämfört med det att jag dör för det osm är sant.

När vi ska läsa storinkvisitorn, så är det den poängen. Kontroversen, är att inkvisitorn fångar kristus och ska se att han inte kommer till jorden. Det han menar är att han behöver fast lag. Men inkvisitorn men aratt kristus ger istället fånig frihet, och inga säkra svar. Men även 3enighetsdogmen har man föröskt använt för att hitta historiska trad inslag som rubbar på att sanningen är en och 1 kyrka och alla på led ska ta del av sanningen. 3enigheten har den potentialen. Att man har arugmenterat, att i själva gudomen så finns det en föreställning om att det finns relation, en pluralitet som är en förmodell för hur enheten ser ut. Det handlar inte om enlighet utan som är pluralistisk. Samam väsen handlar inte om 3 modus av samma vara. Det hadnlar inte om att det är bara 1 och 1, utan de tkan ge enhetsmönster som samtidigt är pluraliskt. Det är ex på hur man idag försker jobba med teol arvet för att relatera till utmaningar i vår tid. Det är inte så unika, när jag visade ikonen. När rublov skulle måna, den politiska utmaningen var inte att man skulle möta fadenr sonen eller anden. Den stora utmaningen var politisk karaktär hur skulle man få ryssland att enas. Hur skulle man få dem att samarbeta med moskva mot tartaerna. 3enighetsikonen användes på den tiden för enhet som inte utplåar skillnaderna. Vi vet hur man spelade ut teol lösningen som modell. Jag tror att det finns potential här som man som teolog skulle kunna navända. Om man menar att det är problem med kyrkans enhet, att de tär enhetlighet att det är en sanning.


Det sista jag tänkte ta upp idag var hu det var med treenighetsläran efter en massiv kritik av kant och shcleirmacher. Då var det en renäsans av 3enigheten, den har avtagit rejält. Karl rahner en katolik, som var en stor teologisk gestalt under 2a vatikankonciliet. Han var en av dem som jobbade för och under vatikankonciliet. Han är känd för boken som är översätt på flera språk, som gör att 3enighet blir intressnat.

Det som rahner gör i boken är att han kritiserar på den tiden vanliga katolska teologin. Som var rätt neo skolastiskt, med stela tolkningar av thomas och agustinus i grunden. Och istället föröskte omtolka dem i ljuset av grekiska arvet och bibliska berättelser. Det som rahner gör är tesen, det ekonomiska och immanenta 3enigheten är 1. det är en meningsfull distinktion men det är den immaneta som uppenbarar sig. Det är inte bara biblen och det liturgiska arvet något som ges till oss i frälsningshistoria,m en det säger något om gud själv. rahner gör den tesen väldigt stark. Exklicit, istället för att gå i neoskolastiska han vänder sig till kyrkofäderna. Han kritiserar psykologisserande drag hos augustinus. Det han försöker göra är att hjälpa människan genom analogin, och då blir det för starkt ekonomiskt. Rahner vill ha ett starakre ontologiskt metafysisikt anspråk.

Det han menar är att det finns tenderser hos teologer, när man säger fadern sonen och anden. Då menar vi att så visar gud sig för oss i frälsningshistorien. Men vad gud i sig är kan vi inte säga så mycket. Vi kan itne sluta från hur gud visar sig i historien till hur gud är i sig. Rahner menar att vi kan. Som gud visar sig är inte annorlunda, är inte väsenskillnad. Han gör en skillnad, att det finns immanent treenighet och ekonomisk. Men det finns en stark enhet. Det finns 3 hypostaserna i gudomen och så verkar dem i historien enligt rahner.



Thomas föreslår en lösning som handlar om 3enighetsläran är meingsfull dogm, men vad vi begripligt kan säga är att gud handlar på 3 olika sätt. Då positionerar, sig thomas som att han inte vill tala om immanenta 3enigheten. Enligt så tar han avstånd från rahners text. Och menar att treenighetsläran är meningsfullt på ekonomiska planet. Men han verkar inte mena att det är meningsfullt att tala om immanenta treenigheten (betoning av ekonomiska).