Dogmatik 4

Kristologiska dogmer.
Innan vi kommer in på det så tänkte jag börja generellt med med ordet dogm.
Medeltiden och antikens människor skulle inte förstå sig i att man ska vara inskränkt och ffyrkantig för at tman har dogmer.



Vi kommer att prata om 3enigheten, anden, synden.

Nyckelord är hur dogmerna växer fram.
Vi kommer också att prata om ”vad dem säger”. Och vad de fortsätter att säga. Många tror jag tänker på dogmer som statiskt, men om man tänker att dogmer är dynamiskt att det genererar mening. Och det är teologins mening är tat förstå och tolka ut den i varje nu tid, så betyder det att den här frågan är ständigt aktuell. Vad säger dogmen och det komer framföralltnär det gäller kristologiska dogmat.

Men innan så tänke rjag prata om varför dem växer fram. Trinitariska och kristologiska finns inte i bibeln. De finns antydda men de finns inte, de växer fram under kristendomens först århundranden, samtidigt ungefär som man f år kanons framväxt.

Kanske också att det växer fram. Faktum att dogmerna faktiskt växer fram


Om vi börjar med att
Det jag är ute efter är medvetenheten att dogmerna växer fram. Det som vi idag som vi har nedskrivna självklara saker som vi har i bäkennelseskrifter. Att det är ett resultat av komplexa processer. Med andra ord dogmer är inte färdigdikterade som plötslgit faller ner, som ligger där som ett färdigt paket.

Medvetenheten om att dogmerna är ett resultat av ett idehistoriskt process, så är redan där mycket vunnet. Det är långt ifrån självklart att ha medveten. Det är många som tror att man stöter på, att dogmerna har alltid funnits och att dem finns i biblen. Att man har historielösheten, att det är förakt för historien att det inte är medveten om att de tär den komplexa processen. Insikten att dogmerna är ersultaet av en historisk utvecklingsprocess. Det är avgörande för hur man förhåller sig till dogmerna.
Det är mer troligt att man gör om man har ahistoriska tron, att dogmerna kommer från gud och trillat ner. Har man en sån syn är det mer troligt, att man förhåller sig till dogmerna som ett abstrakta formerl som vi ängsligt klamrar sig fast vid. Om någon försöker motvecisa dogmerna så ställer man sig fast vid dogmerna. Jag tänker att det är den logiken att dogmen har den tanken att det är 4kantigt och blint tror åp.
Men om man ser på dogmer som en resultat av en dynamisk process. Som det har varit investerat mycket tankekraft, bedjande, reflekterande, som har skett gemensamt under flera århundranden. Så är det mer torligt att an kan ha en syn på dogmer som ett prisma som vi bryter vår tro genom. Snarare ett redskap som vi kan förklara förstå och fördjupa tro.

Som anselm, som gör att man försöker förstå tron. Som när han gör gudsbevis, mynnar det ut en djupare förståelse i sin tro. Eller dogmatiska processen är kykrans kollektiva process. Och därigenom fördjpa det och förfina. Dels att kommunicera det till sig själv men också till andra.
En viktig del i kyrkans dogmatiska utveckling var att avgränsa att en trad som redan blev mångfaldig. Om man ser till kristushändelsen, som är jesus död liv kors och uppståndelse. Så hade det udner åren genereat fram en enorm tolkningsrikedom som gjorde många anspråk. Kunde kyrkan rymma alla anspråken, idag så finns det fortfarande många. Samtidigt så inser man att om kyrkan ska vara en kyrka så någonstans måste man dra gränser och utarbeta en troslära. Vi har redan börjat glida på varför.

Det var ett skäl till varför man har konciilier för att hitta ramverk vad man tror på. Succecivt så får dogmerna en funktion att förmedla kristna trosinnehållet, att det här innebär den kristna tron. Så långt är frågan att.

Varför
Behovet av att avgränsa sig, förstå att fördjupa. Det som jag försöker sätta fingret på är
Tro- dogm.
Att tron kommer först. Tron finns, kristustron. I tidiga kyrkan, kristustron finns hos individer hos kollektiv. Och för gruppen som kallar sig den kristna kyrkan. Tron finns på en rad saker, att gud har uppenbarat sig på ett unikt sätt och utvecklats i ett antal århundranden. Dogmen kommer först efter processer som skett i århundranden.
Men också tänker jag ta med sig det perspektivet när man som samtidia människa när man närmar sig dogmerna. Dogmerna finns där för att tjäna och fördjupa.

Jag ska ta 2 pedagogiska paraleller för att förstå. Varför växer kristna dogmerna frma. Skulle man kunna säga, om ställa frågan. Varför växer en grammatik fram i ett spårk. Eller varför växer ett juridikst system fram av lagar i varje mänskligt samhälle mer eller mindre. Det finns inget mänskligt samhälle som inte är regelerat av normer tabuer osv.

Om vi tittar på språket, så vet vi inte alla ni kommer att kämpa med grek hebreiska. Vi vet alla att språk har komplex grammatik. Om vi funderar 2 steg till så är det inte så att det är en person som har sutitt och uppfunnit grammatiken.
På motsvarande sätt så är det inte så att någon har uppfunnit ett juridiskt system, att någon skrev sveriges rikes lag och så kom det svenskar och började praktisera den nedskrivna lagen. Istället är lagar domer och straff, succecivt nedtecknade, kodifierade som spontant redan utvecklats i det pågående mänskliga livet. Det är facinerade om man ser hur komplex en grammatik är i ett språk och det är ingen som har uppfunnit det, det har vuxit fram spontant ur det levda mänskliga livet. På samma sätt har juridiska systemen också vuxit fram.

Då kommer vi tillbaka på att talade språket och normer primärt till grammatik och juridiska system.

Om vi börjar med paralellex, vad vore ett språk utan grammatik. Förmodlingen så vore det fattigare, skulle utarmas. Grammatik är ett sätt att vårda ett språk dess kontinuitet. Vi kommer ocås till förmedlande aspekten. Som troende kristen att ha en grammatik om man så vill att förmedla tron, att så här täkner tror den kristna kyrkan.
Det vet alla som lärt sig ett språk, att det bara behöver vara på plats för att fungera. Men det går snabbare och lättare om man har en grammtik för att förstå varför. Allt som man tar självklart, om man har pratat någon som inte pratar ert modersmål och ställer de frågorna varför säger man så. Väldigt ofta när man står inför andra personer som lär sig svenska i vuxet liv, och så kan man inte ge ett bra svar. Men åter igen att ha grammatiken att kunna förklara att förstå logiken bakom sitt eget språk.

Rast

En sista gång svänger tillbaka till pendeln. Men vi kommer tillbaka till att båda två behövs, det dialektiska smaspelet mellan tro och dogmerna. Då blir det viktigt att bli klar på hur man uppfattar dogmatiken grammatiken och juridiska systmet. Om man uppfattar det som sväldigt statiskt, även om man har grundläggande former. Så har man känsla för att dem är dynamiska att de är ett redskap för att tjäna tron. På samma sätt så vet man att när man har ett språk på samma sunda sätt som en grammatik växer fram i hsitorien så har den en förmåga att glider det talade språket från grammatiken, ibland förfinande och ibland förenklande. När man följer latinets utveckling, och ser latinska språket idag. Så är det samma grundstruktur, men att i många avseenden förfinats och fördjupats.
På samma sätt så vet vi också att lagar vårt juridiska system att det förfinas kring tankarna gott ont rätt och fel.
Ibland i modern tid så har nya lagar kommit för att skydda kvinnor och barns rätt, och homosexuella rätts. Det var inte tillräckligt, hur kan vi förfina och finna skydd åt dem nya utsätta grupperna som vi har ringaktat tidigare. Det är inte samma sätt som att man skriver om dogmerna, om men om man har helhetssynen kring kristna läroinenhållet så kommer man tillbaka att det är en pågående uppgit att förfina fördjupa kristna trosinnehållet.
Omm an kokar ner vad systematiska teologin så är det den pågående reflekteionen fördjupande, i mötet med nya utmaningarna. T.ex. miljökatastrofer, har man bidragit till en ringaktad syn på naturen, kan vi revidera utifrån resurser som vi har hos teologin. Vi kommer att komma in på det, när vi talar om pneumatologin. Mycket av arbeten som görs inom pneumatauologin man upptäcker resuser och det markerar resuser om guds innebående ande och närvaro i skapelsen. Det är ett ex på det är något dynamiskt sm fördjupas och förfinas för att fördjupa tron. En ständig dialektik.


Kristologiska dogmet.
Historiskt och vid den här tiden.
Sann gud sann människa, det enar man sig i kalchedon.

Niceaea 325 -> 3 personer, 1 väsen
Kalcedon 451, 1 väsen, 2 naturer, utan sammanblandning, samtidigt oåtskiljaktiga.

Ett klassiskt ex på trons paradox.
Det finns nyckelord som vi behöver ta fasta på. Det här väsendet består av både kropp och själ. Man stänger dörren mot tanken, någonstans är det fysiskt köttet att tampas med kroppen. Det är den som gör att det är svårt att få ihop med det gudomliga. Men att det är kristi själ som har ihop med gudomliga men det är både kristi kropp och själ. Det har inte hindrat att det har funnits starka strömmningen att de tär gudomlig själ i mänsklig kropp.

Samma väsen, redan från nicea att det är samma väsen från gud ligger implicit. Att man markerar att det är samma väsen som fadern om man tänker trinitarksitk. Samma väsen är viktigt att få in.
Slutligen gudaföderska. Vi ska prata om det på onsdag. Att det finns med också.

Det finns en rad begrepp som vi ska fundera över.
Man kan åter igen fråga sig mitt på 400 talet, mång aårhundranden har gått. Man är nödgad att formulera. Jag har gett en hel del svar. Och alla svar menar jag är giltiga. Framförallt är det viktigt att komma ihåg. Att det är en produkt av en befintlig mångfald.
Det är inte så att man kan höra indiginerade gnällade. Att den klassiska kristendomen att bara trodde på kristus så kom dogmen men i modern tid har man börjat krångla med falanager och kyrkor, så får man en harmonisk dröm om ett gyllene ursprung där det var frid och fröjd. Människor har alltid varit fantasifulla, dynamiska kristushändelsen. Briser så fortsätter det som ringar på vattnet och ger genklang på människors liv i olika tra.d naturligt vis blev det en mångfald av gensvar. Det är viktigt att veta under första århundranden febril tankeverksamhet blnad olika individerna som försökte förstå händelsen som nedtecknades.

Behovet att strama upp och få struktur och grammatik det är resultatet av en mångfaldhet av att kyrkan inte ska splittra snarare än att det fanns en total konsensus, snarare blev de tmer konsensus efter dogmerna blev stiftade.

Genom att titta på formuleringarna, nyckelorden som jag har formulerat. Det är naturligtvis så i den kristna teologin och i biblen som vi bekänner oss som självklarhet och vi har mött dem som stående. De står för att det inte var självklart.
Ett ex var att kvinnan ska tiga i församlingen. Varför är paulus nödgad, att säga för att det fanns kvinnor som talade.

Det faktum att man skriver ut de tydliga sakerna bekännelserna säger väldigt mycket om vad det fanns för hållningar, attityd och åsikter.
Om vi bara börjar med sann gud och sann människa.


Rast


Sen

Avgränsningar mot

Arius markerade att jesus inte var vilken människa som helst, men hade gudomliga krafter och stod närmare gud. Fast han var människa.
Arius kunde gå långt, att kristus var gudomlig men inte var av samma väsen som fadern. Då föll preexistenstanken att ordet hade funnits som del av gudomilgia väseendet. Kristus är skapad i tiden, som mellan-gudomlig figuren men det är en inte en evig del, logos, är inte en del treenigheten.

När man redan i nicea som man upprepar i konstantinopel och calchedon, då är det ett sätt att markera att kristus är ickeskapad av ordet evig del av gudomen. Man markerar mot olika typer av doketistiska strömmningar och arinaskas strömmningar som lever kvar.

Vi kan plocka in behovet av att plocka in maria som gudaföderska, kristus är inte skapad i tid. Men som föds in i mänskligheten. Andra personen i gudomen föds fram av mänskligheten, av jungfrun maria. Så här har vi junfrufödelsetanken.
Här kan vi skriva in adoptionism, att man adopterar ett barn.a tt jesus är född som en vnalig människa, som först genom dopet genom utvaldhet duvan faller ner, och där får tittel guds son.

Den här är klurig, den ligger i linjen med att kristendomen växer fram inomjudisk rörelser. Många judar förhåller sig, på grund av polemiken mellan judar och kristna att dne har blivit så sårig. Så har man stundom förkastat jesus som nonsens. Men i många judiska tolkningar så finns jesus som en profet, en person som smörjs med ett gudomligt uppdrag. Som många exegeter så användes oret människosonen och guds son som det sättet som epitet som man sätter för gudasmorda profeter. En del exegeter där markusev som är det äldsta ev. Att det är adoptionisitsik syn. Att det inte är jungfrufödelse.
Men i den tiden för konciliet i calcedon så sker det en avgränsning från den synen. Men just det där att man skriver in maria som gudafödeserka att det är en del av gud som, att det är den andra personen i gudomen som föds in i mänskligheten.



Kropp och själ, jag har inget bra begrepp för en sån pos. Ett sätt att lösa och få ihop konstiga kluriga gudomliga mänskligt. Är ett sätt att se kroppen som mänskliga och själen som guden. Men man markerar tydligt i dogmen att det är inte det inkarnationen går ut på. Att det är utan sammanblandning men oåtskiljaktiga. Men det fanns en rad tolkningar teologer, som drev linjen som menade att man skulle splittra upp och så lösa tanken kropp och själ.

Monofysitismen, för att förstå gudomligt mänskligt i kristus så talar man om naturen. Men riskerar man inte en dualism? Då ville vissa säga att det bara är en natur, det som tenderar att ske. Som är tendensen i monofysitiska trad, men det som man beskyllde dem för var att allt smältes samman i 1 natur. Man ville bevara gudomiligt mänskligt i retoriken, men det är gudomliga som tar över. Men att hålla kvar dem 2 naturena. Och att markera att dem är 2 naturer, och man får inte blanda samman dem ena på den andras bekostnad.

Men sen fanns det dem som ville ta 2 naturstanken ännu längre. Diofysitism, att man får 2 väldigt vagt sammanhållna naturen. Man har även tendensen att ena naturen tar överhand. Men det är saker som med orden hit och dit. Monofysiterna och diofysiterna menar att gudomligt och mänskligt finns i kristus.

Det är också viktigt att ha i åtanke, man talar om konstantinopel 381 som det sista ekumeniska konciliet. Det är därför det är viktigt som grund för kyrkan. Redan vid kalcedon med berömda kristusdogmet, dem här kyrkorna strömmningarna skriver under på viktiga dragen. Att både gudomligt mänskligt, kropp själ är gudomligt mänskligt. Men man gör starka, man vill inte ha 2 naturer, och ett annat så släpper man en av formuleringarna och att det är 2 separata naturer. Vissa kyrkor har aldrig accepterat kalcedon, men att man ger den så stor normativ vikt är att de stora kyrkorna ortodoxa katolska och protestantiska kyrkorna förhåller sig till kalcedon dogmen.

Summering
Dogmen kommer att kodifiera kristus tron på ett bestånde sätt. Men sedan har det hanterats på ett dynamiskt sätt hur man förhåller sig till det. Ibland så finns det en schablonkritik som kommer tillbaka. Att man beskyller dogmerna för att hellenisiera nts levande porträtt av jesus. Så kokar man ner dem till grekiska termer. Att hela det språket retoriken är ganska främmande den judiska kontext vilket kristustron först tog form. Nt tog berättelser och vittnesbörd det är långt från dogmer.
Det ligger något i det, samtiidgt är det viktigt att hålla i minnet att dogmerna var aldrig avsedda att ersätta eller modifiera bibliska berättelserna. Nu är det så att vi kommer till en filosofisk form, naturligtvis så var bibeln a och o för teologerna som gjorde dogmatiska arbetet. Men det var tänkt som en kompletering, och kodifiering av en redan existerande berättelse som dessutom levts och praktiserats av kyrkan under flera århundranden.
För det andra är det viktigt att markera att kristustron alltid har varit dynamisk, det märker man redan i ev. Ofta så talar man om en glidning från markus ev, från en låg kristologisk position, att jesus är väldigt mänsklig på det konkreta. Men det sker en succesiv gldining i lukas och matteus, jungfrufödseln har en tydlig plats. I johannes har vi prologen och preexistens, att ordet har funnits evigt hos gud. Det finns en dynamik i ev, det finns en i paulus texter osv. Det finns en dynamik redan där, och det finns en dynamik under dem här århundranden som leder fram till att man sätter ner foten och sätter upp riktlinjer. Naturligtvis så kom dogmet att kodifiera och strama upp ge ett prisma som kyrkorna får förhålla sig till. Att från och med detta året blev slut med dynamiken och tankeverksamheten tog slut, och inte slutade strida. Ett ex på omfattande strider på postkonciliär tid, framförallt efter senaste ekumeniska möten.

På 600 talet, då det blir en häftig strid om kristi 2 viljor. Med lagboken, även om systemet är heltecknade så uppkommer nya problem. En sak som inte defineras på 600 talet kommer det en stri dom kristi vilja.
Om man har skrivit under på formuleringarna, men hur är det med kristus vilja. Har han en vilja eller 2 viljor. Om han är gud och människa. Åter får man prob med 2 heten. Jag är osäker, man kommer aldrig att lägga till något i dogmen. Man ändrar inte dogmen, men det fanns i striden personer som markerar att det bara finns 1 vilja. Det är ofta det mänskliga som faller kort. Det man vinner på det, är att kristus kunde valt att avstå korset. Men på något stans ytterst eftersom kristus är gud och allsmäktig så kan han avstyra alltet. Men det finns en dubbelhet i det gudomliga, att man ger speglar den vanmakt hos jesus att han fult ut led och erfor situationen som en människa.

Ett annat mycket berömt ex, är den sk bildstriden på 800talet. Det inkarnatoriska på att kristus fått ansitke, kropp kött blod. Att det är en tydlig utmaning om gud jdusika som drastiskt annorlunda. Bildförbudet, att gud inte låter sig porträtterats. Men omm an börjat dra i den tråden. Att gud har fått ett ansikte i en konkret person. Öppnar inte det vägen till att man kan avbilda gudomilga, kristus. Långt innan 800 talet hade mosaikkonsten börjat växa fram, och kom och bli ikonmåleriet. Så vid den här tiden så finns det en etablerad trad att avbilda kristus. Här uppstår en stor strid med tongivande gestalter, som vänder sig emot att det är svek mot guds annorlundhet. Men den striden i alla fall blir till inkonodulernas fördel. Det blir avgörande för den västerländska konsten, där avbildandet av kristus och kristi kropp är en central del, som ekar in i vår sekulära konst.