Dogmatik 6

Moderniteten har att göra med reformationen, det är ett viktigt startskott, det finns moderna drag. Att individen växer fram, individen kan läsa bibeln, med guds ande som garanten. Man vänder sig mot auktoritet.

Individen kommer i centrum tydligare, i nästa led så kommer vetenskapliga revolutionen. Där har man tilltorn till förnuftet, människan. Experiment människan kan experimentera. Att gud blir för många mer och mer överflödig. 1700 talet är mer än något århundranden, där frukterna av dessa kommer till ytan. Man har en ljus människosyn. Vi har inte minst kant som förkunnar människans myndigblivande. En ljusare, mäninskosyn, en tydlig betoning på det mänskliga. Här läggs också grunden till mänskliga friheter, och rättigheter. Humnare straff, etc, allt detta är vad som ligger generellt. 1800 talet fortsätter mycket av utvecklingen. Det som kommer på 1800 talet är historietmedvetenheten, att man har en historia. Att allting har inte sätt längre.
Man kunde söka sig tillbaka till historien. Det är lite som en bakgurndsskiss för att säga vad osm sker i kristologin om vi har dogman i bakhuvudet.

Från och med den här tiden och framåt 16-18 tal. Även omd et alltid funnits mångfald och skillnader. Men från den här tiden och framåt, så kommer det ske mycket. Man märker av i synen på kristologin. Hur dessa förändringarna återspeglas i kristologin.

Framförallt som ett genrellt drag, fårn och med den här tiden och framåt, så betonar man mer av jesus mänskliga sida.

Även om vi har vår utgångspunkt i dogmat

Sann gud – sann människa.
Vi minns striderna kring dogmat att det var mycket där som diskussionen har stått för att få ihop det här, det är kristologins stora drama i historian. Det är precis det här dramat somf ortsätter spöka i modern tid också. Det som är generell tendens, i perioder med positiv människosyn så facinerar man mer av mänskliga biten av jesus. Där det är mer pesimistiskt så tänker man mer på sann gud.

Den typen av kristologier som växer fram i kölvattnet av upplysningen lägger mycket fokus på mänskliga polen av jesus. På bekostnad av sann gud, jesus blir ibland en människa av något exstraordinärt slag. Man kommer att betona mänskliga som utgångspunkt för att förstå kristus. För hurman gör teologi, var den börjar. Hur den börjar i den gudomliga uppenbarelsen, knuten till skriften och trad. En central mtodfråga som vi kommer att prata mycket om är vart har teologin sin utgångsopunkt. Är det erfarenheter ur människans förnuft eller andliga djuperfarenheter eller är man uppenbarelsecenterad.

Kristologin drar sig mer och mer åt sin utgångspunkt åt den mänskliga erfarenheten. Här dyker många namn upp i teollogihistorien.
Schleiermacher minns ni. Han försöker rädda teologin undan en viss typ av reduktionsitiskt kritik, som riktar in sig på mirakelberättelser, de stämmer inte mot naturlagar. Han försöker att rikta bort fokusen från felställda frågor, och förösker föra tillbaka på det som är att bestrida, att människor har djuperfarenheter. Att tillhöra, som schileirmacher kallar det at tha en känsla av absolut av avhängighet av något större..

Vi kan sse hur det många sätt ekar i hans kristologins, historia.
Schleirmacher är kritisk till 2natursläran. Inte för sakens skull. Han är 1800 tals människa, han lever sent 1700 tal och en bit in på 1800 tale.t han facineras av historiska rötterna, bortom vad historien har tuvecklat och lett fel. För han var 2 naturstalet mycket av den grekiska filosofin, tänkandet, inflytande på den hebreiska kontexten som evangelierna skrivna. Det finns ingen 2 naturslära i nt. Det kommer nästan ett halvt milenium senare. Det som händer fårn kristushändelsen är att mycket av grekiska tänkandet om väsen och substans kommer in. Inte minst av dem skälen så tar han lätt på dogmaformuleringarna, för att han blir ursprungligare på spåret.
Detta börjar dock ske mycket tidigare.

Han sätter parantes på 2natursläran. Han slår fast att kristus är av samma natur som vi alla andra vi är människor, kristus var människa. Samtidigt så var han människa, han nöjde sig inte med det. Utan kristus skiljer sig med kraften av gudsmedvetenheten. Alla människor har medvetenhet av något större, de flesta som har en relgiiös erfaenhet. Så menar schleirmacher att kristus hade det på ett kraftigare sätt.
Om man redan här kan tala om stora andliga gestalter, helgon, som man tänker att det går att kultivera djuperfarenheten och mötet med det gudomliga så gör att man kan leva ett heligare liv näramre kristna tra.d så kontentan är att kristus är unik person i historien, för at than mer än andra närmat sig det gudomliga på ett intensivt sätt. Han skiler sig på kraften av gudsmevetenheten. Han vill samtidig tbetona, han villd ock mena att han är en av oss, allas broder. Samtidigt så vill han stryka unde rpå att gud var närvarande på unikt sätt i kristus. Det är därför författarna i NT använde termer som gudason och människoson, i följd med profettraditionen så att han kom in.


Vi får också en form av adoptionism, man kan säga att den ådran. Tankar som har levt vidare i modern tid, inte minst Tillich. Som ni har stöt tpå som ni också kommer att stöta. Han är en av de stora 1900 tals teologerna och för mycket av det liberala arvet vidare. Om man tar svenska kristusdebatten som var anders arborelius kg hamma roch en rad olika förlanger, kg hammars linje i linje med detta. Det viktiga var inte övermänskliga dragen utan mer en låg kirstologi, en låg kristologisk hållning. En kristologi underifrån. Det finns en oändlig mångfald, det motsatta kommer att finnas på det andra sidan.
Den tenderar att ta sitt utgångspunkt i det mänskliga, man börjar i människans erfarenhet. För det andra så tenderar man att lägga fokus på den mänskliga polen på jesus. Ibland helt genom att sätta parantes på sann gud. Det går igenom med liberalteologerna med harnack, som i jesus såg en moral, sedelärare. Scleirmacher har mer av att se en gudamänniska, inte av en 2naturslära.
Beroende på hur långt man drar det fråna tt kristus är en bland andra, till att kristus var unik, han visade vägen till återupprätade relationen mellan gud och människa.
Kg hammar skulle säga, att kristus är unik.. men men..

Om vi tittar på den andra polen, då lönar det sig att ge sig ut på en historisk resa. Här är 1800 tal, om vi vandrar framåt. Det blir många genombrott, inte minst vetenskapligt, medicinskt, tekniskt. Människans samhälle förändras i grunden till bättre, bättre vård bättre standard åt många. På många sätt lever ljusa människosynen vidare. Från 1817, när europa skakas av större krigen, krigen mellan bismark och napoleon, så har man en stor period av fred. Av frånvaro av krig där hela europa har varit involverade i. Den här perioden från 1870- första världskriget. Så var det en lång period av fred, kulturell blomstring i europa. Samtidigt som man rustar som tusan i de olika länderna. Sekelskiftestiden är kulmen med tilltorn för människan.
Mot den bakgrunden, men inte minst av ljusa synen av kulturet och samhället, när europa fullkomligt implodera i den tiden utan motstycke tidigare. Hela erfarenheten av 1a världskriget, europeiska medvetenheten. Långt utanför europa fanns det följder, ochd rog in andra kontinenter. Mycket av den ljusa sidan får en kantstötning och en kulturpessimism breder ut sig. En gestalt, det finns många. En nyckelgestalt i teologin är Karl barth.
Han räknas till 1900 talets giganter. Han som var ung och blivit färdig präst när 1a världskriget bryter ut. Hela hans teologi springer ur erfarenheten ur kriget, och i förlänigngen, se på vad den naiva tilltron på människan kan spåra ur i.

Barths teologi, är inte att klockan svängs tillbaka, men det blir skepsis till tanken på människans förnuft. Den kulturtillvädna teologin. Iblnad talar man km kulturprotestantismen. Oerhört stark skepsi till ljusa teolgoin, som var närd att Barth själv flera av hans lärare var liberalteologiska giganterna var med i upprorskampanj. Att ut och försvra europa. Det leder barth som är inspirerad av kirkeegard, att låta pendeln svänga tillbaka till sann gud. Att det är standigt uppenbarelsen, ständigt teos snarare än logos. Om man ser på kristologin så är barth ett bra ex på en högkristologi en stark betoning av den gudomliga polen hso kristus. Så det är kristus som vi ahr kristus omvittnad, i ksirten och delvis i trad. Barth är själv reformert så det är skriften. Så kristus är nedteckand i skriften det måste vara vår utgångspunkt för att förstå kristus och för att förstå människan.

Kristus är epicentrum för guds uppenbarelse, kristushändelsen är större änd et som skildras i bibeln. Det är ingen fixering vid ev berättelserna. Utan kraftfulla uppenbarelsen av gudamänniskan, vi har ingen bättre tillgång till den än det som vi har fått från skriften. Därför får ev en viktig roll för barth. Det är utgångspunktenf ör hans kristologi, och vi kommer läsa mer av barth framöver. Och kristologin är utgångspunkten för flera delar av barths dogmatik.
Man brukar tala om barth som en väldigt kristocentrisk teolog till skillnad mot skapelseorienterad teologi. För han är det ordet och uppenbarelse. Det inenbär att hans kristologi hfår en slagsida på den gudomliga polen. Det är betydligt mindre intresse för det konkreta, vid liberalteologernas fixering vid människans jesus. Det skjuts i bakgrunden av barth.

Rast

N.Lash ställer invidningarna i tvärdraget, han ifrågasätter distinktionen med kristologi nedifrån och ovanifrån. Hans invädningar är oavsett hållen man drar, det finns något pertantiöst att göra hög och låg kristologi. Som om vi visste vad gud var och uppenbarelse var. Oavsett hur mycket barth försöker göra företräder för guds ord, så är det också barths ändliga mänsklighet som han lägger fram.a tt ha pretantioner att veta vad gudomliga är också preatantiöst att veta vem människan är.
Augustinus som har dessa svaren, som har kunskap och sen har han omvändelseuppelevelsen, så säger han att jag har blivit en fråga för mig själv. det ligger djupt rotat i kristna teologi, vi vet inte vem gud är men vi vet itne vem människan är. De tär övermodgit med en allt för långa anspråk på enderna polerna.
Nyckelorden för många, att de tär typiskt för vår tid är relation. Vår samtid är förtjusta i ord som relation, skillnad. Sprecis som lash konstaterar att dem är tidstypiska så kommer kanske framtiden säga samma sak om lash. Han försöker tona ners spänningen, att det slår över på ena eller andra. Det intressanta är inte polerna utan polerna, mänslkigt och gudomligt. Det är deär vi kan börja. Krisotlogi där lash definernar, handlar om att se relation gud männsika i ljus. Det är inte att tro sig förstå varken gud och människa.

Jag ska försöka sammanfatta tematiskt, det skulle man kunna se, dels relationstänkandet som blivit starkare. Men också en vilja att föra ner kristologi till ett mer konkret plan. Inte i bemärkelse i lågkristologi med sedelärare osv. Jag ska ta 3 ex på att belysa och sy ihop kristologibegrepp,f ör att föra ner kristologiska tanken på ett lägre plan.

Tre kluster som genomsyrar mycket samtida refletion.
¤Kärlek/åtrå eros.
¤Kroppslighet
¤kön

om det finns en tendens att göra ihop med dikotimi, låg krist hög krist. Att teologer låser sig, och låser in andra motståndare genom att definera dem. Man försöker dra sig ifrån starka defintionen av låg och hög kristolog. Det är inte så att om man börjar dissikera, att barth är bara en hög krisotlog, det låter som han inte brydde sig om människan.
Man försöker istället dra sig till relationen gudomligt mänskligt. Man försöker dra sig mer att göra konkreta kristologiska reflektioner. Utifrån tematik som föds i det konkreta. Att försöka fånga upp olika tänkare, den är väldigt mångfaldig. Jag ska säga något om samtidiga distinktioner.

3 sätt som man försöker dra:
det första ex. Som sigurdsson har upp. De första är krälek om kärlek och erosbegreppet. Där görs det mcyket inom teologi generellt. Kommer komma av jeanrond nästa år om just kärleksteologi som ett ex. Det kommer också ett verk från lund, som heter eros och agape. Som är en ontologi om de olika kärleksbegreppen som ahr funnits i de kristna trad.

En av de internationellt beörmda svenska teologerna Anders nygren skrev ett bermöt verk soim hette eros & agape. Ni känner kanske igen de 2 kräleksbegreppen, där agape är den gudomligt utgivande kärleken, den som inte söker sitt egete. Som solen skänker ut. Men eros är den kärlek som vi känner igen när vi är förälskade. Som vi kan känna mellan barn och föräldrar, en ömsesidig längtna. Det är en kärlek som lever på att man får respons.

När nygren skriver sitt verk, så tenderar han att spela ut dem mot varandra. Här har vi en kristen kärlkek, och här vi platons kärlek. Men storheten i kristen kälek. Är att gu dälskar på ett intresselösa sätt som solen. Det finns ingen sån erosbegreppet har. Krävande kärlek fårn gud, eller längtan från gud. Så tänkte sig nygren. Av det som görs i samtiden, och där kristologin är central. Så ser man en massiv uppgörelse med dikotomin och med gudsbegreppen som det innebär som nygren försökte gestalta. Dels av det skälet av att man har blvit iintresserad av patristisika teologin, då är gud inte bara skldrar av eros. Men cokså i agape, så är det övertydligt att den inte stämmer in. Den gudsbild, gud som skildras i gt. Är en otroligt krävnade älskande gud, som blir svartsjuk, som straffar upprättar osv. Som har ett passionerat förhållande till sitt folk. Man har återupprättat dem rötterna. Men också förutom att återupptäckt rötterna, så har man ifrågasätt värdet att försvara agape. Är det inte så att all kärlek kräver en form av ömsesidighet och relation. Det kräver inte att det finns prioritet, att guds kärlek så mycket ädlare än männsikan, om man vill säga det. Men kärlek kräver en form av beroende, inte minst kroppsligen. Med andra ord, guds kärlek förlorar inte sin kraktär av gåva och nåd.

Men guds kärlek förlorar inte sin karkatär av gåva och nåd för att människan svarar an. Men agape tenderar att göra människan göra passiv. Mmen att man försöker få kristus som et prisma där gudomliga och mänskliga. Så finns det dagbökcer, av erotiska laddade skärlek. Och det gudomliga gestaltas i kristusmystik. Kristus blir brudgummen och den mänskliga själen blir bruden. Och det finns manliga men också kvinnliga medeltida mystiken. Så skrivs det väldigt starka termer, iblnad erotiskt sexuella metafore.r gesaltade och omvittade, mänskliga och gudomliga. Där det gudomliga gestaltas av kristus. Ett exempel skulle kunna vara, Mechtild av Magdeburg. Här få rman den starka, kristocentriska eroskärleken. Mellan det gudomliga och mänskliga.

I förlängning av det här, genom att återupprätta, den här ringaktade aspekten så får vi mer intresse för det kroppsliga. Agape är det lättare att ha det abstrakta. Men erotisk kärlek är något som involverar kroppsligt och själsig åtrående. Åter med mechtild så är det en fysiskt upplevd, att hon nästan dansar med kristus. Med kärlek som ömsesidig kvlaité kräve rkroppslig. Där blir anturligtvis i kristne teologi, inkarnationen att gud räds in mänslkigt kött, blir det en central resurs för att visa att gud manfiseterar kärleken genom att ha kropp. Därför är de tinte konstigt med mechtild mediterar med kristus med ansikte med det kött som hon har fått skåda eller omvittna av det gudomliga.d et speglar en mer generell tendens där man använder och hämtar resurser inom inkarnationstanken just för att återupprätta det materialla och det kroppsliga. Där finns det en achilleshäl som mycket av kristendomen har haft, där man skulle vilja segla bort mot det andliga och själsliga. Inte minst ochskå dechartes, at hans äkta jag var det själsliga jag (tänkandet).

Mycket av tänkandet av att kroppsliga är mindre värt har funnits som det kristna. Samtidigt som kristendomen har en grundbult går emot det gneom att manifestera en gud osm inte räds det materialla. Efterosm mycket tänkande har försökt skriva upp kroppen, och visa att vi är fulla människor som kroppar och själar har man märkt att inkarnationen är en resurs.

På mycket av 1800 talet ville skriv aav uppståndelesn. Men här ivll an snarare säga ja till upptsådnelsen, eftersom det har med kroppen att göra.

Bland annat paulus säger att var och en kommer kroppsligt uppstå, det finns den ljusa synen på kroppen.
Det sista som jag vill säga om kön, efterosm vi har varit inne på tina beatly. Eftesorm vi har läst den texten, man kan säga att den ena hakar in i varandra. Eftersom man inom samtida teologi har fått ofkus på kroppslighet, ola sigurdsson. Kom med den stora kristologin som skrivit på senare tid. Han har försökt skriva kristologi, genom att skriva upp det kroppsliga. Även om det ahr positiva följder så menar inte alla att det är problemfritt.

Genom att starkare betona kroppslighet, inte minst kristi kroppslighet. Så får man en starkare betoning av jesus manlighet. Men det jag syftar på här är invädningen, där
RR Ruther, som naturligtvis bejakar ökande erkännade av kroppslighet. Hon menar att ofkuseringen åp kristi kroppslighet i det pertakilära menar hon att det är ökad fokus på att kristi var en man. Hon ställer 1983 frågan som många vill ta fram, kan en manlig färlsare frälsa kvinnor. Hon ställer frågan med bakrund av trad och med bakgrund av ireneus. När han slås smot doketisterna, de som menar att kristus inte blivit kropp och att han hade skenkropp. Då kom ireneus svar, för at färlsningen ska komma oss till del så måste han bli kropp. För att han ska förlösa oss som människa måste han varit människa.
I förlängingen av den logiken, är det inte problematiskt, att kristus vara fullt ut var angåot för att vara förlösande. Måtse han inte då varit kvinna för att förlösa kvinnligheten. Det ställer hon med anspegling på ireneus. Men hon menar att kristi manlighet att den kvinnliga delen av kyrkan har svårare att identifiera sig med frälsningshändelsen.
Det finns en problematisk exklusivitet skulle hon säga.

Men som vi såg redan när vi lästa tina beatly, hon har inte stått oemotsagd, få skulle ställa den kategoriska frågan. Det som hon gör är att tillskriva könet den rollen. Här kan vi minnas som ett par ex på andra sätt som man kan lösa, kan man nämna tina beaty. Hon ställer frågan om att de tär att jesus har en manlig kropp som är prob, eller att de tär en patriarkal kultur där män är överordnade. Kan inte jesus sätt att vara man, kan vara ett sätt som strider mot patriarkala mansroller. Kan inte jesus sätt vara en grund för att kritisera en manlighet, som vänder upp och ner på dåliga begrepp av manlighet.

Den text som vi lästa v t Beattie, som hon försvarat junfröfödelsen, om man vill peta upp könsfrågan. När gud väljer att skapa skapelsen den nya mänsklighetten. Den mänskliga komponenten i det gudomliga. Så väljer han att ta exklusivt från kvinnligt kött. I skapandet av nya adam så föds han fram. Men nu är beatties intresse, inte att göra billiga poänger. Men man kan renodla på det sättet.

Som ett sista ex
R.n Brock. Hon är mer kristisk än båda två över. Hon försöker lösa dililman genom att istället tona bort kristushändelsen. Förlösande vill hon ha som teolog. Men vi ska släppa det med jesus död som unik. Hon har arbetat emd misshandlade barn, och ungdomar, och kvinnor. Och hon har skrivit en stark kritik av korsläran att guds son bör offras. Att det får negativa konsekvenser på lidande, att lidande och underkastelse kan vara got.t för att gå ur dilemman så bör vi bryta ur partikualiteten. Vi måste markera att hela frälsningensvekret , hon menar att det är den försoningen som sker i hela mäsnkliga gemenskapen. Det är i gemenskapen som man kan bli frälst. Det är en annan mer radikal. Hon har fått svar åp tal, som emnar vad säger det av oss själva att tona ner partikualiteten. Då vädner vi oss bort mot den blodiga sargade gudamänniskan säger det inte ngåot av oss. Det är ett sammelsurium. Det är kristologin 2000 år senare.

Rast