Rit och berättelse 6

Reflektioner kring grimes och mcadmas.

Döden
jag kommer lämna mycket utrymme till Henrik, vilket jag inte har jag är inte verksam i branchen och jag är inte van att möta människor som lever nära dessa processer.

Grimes kapitel, jag tycker inte han leverar så mycket förslag, delvis är syftet med boken att utforma riter. Ett innoativt anslag, han talar om Dianas död som väckte oerhörda känslor. Grimes är väldigt sur, när man ser på medierapporteringen de förstod inte rituella aspekten, tystnad kan vara befriande men det var pågrund av okunskap. Medieförståelsen var obefintlig, men det var spännande att se riter i det moderna samhället när man hämtar material från traditionella och nyskapande.
Det är en uppgörelse med västerländska samhället och vårt sätt att förhålla oss till döende.han är kritisk till överhuvudtaget hela det västerländska förhållningssättet. Jag tycker att har en medvetenhet att han inte kan generalisera hur som helst, men i stor sätt är han kritisk.

Det är en distinktion begravningsrter, och ett vidare begrepp är dödsriter som kan förekomma innan personen dör under döendet och något som sker flera år senare. Alla relaterar till döden på något sätt.
Vilken funktion fyller de? Han listar några skäl, som inte kan vara logiskt avgränsbara, satt sörja markera gärns för sorgperioden, att beskydda de levande för döda, att förbereda sig fö egen död, att uttrycka tacksamhet och respekt för den döde, etc.
Det fyller en mängd funktioner. Vissa är inte så relevanta för oss att skydda oss för den döda. Vi tänker inte i allmänhet på det.

Det han menar med rätt eller orätt, talar han från en amerikansk kontext. I hög grad så är det distans eller förträngande, inte minst med döendet. Döendet och döda kroppen så överlämnar vi till professionella läkare eller sjuksköterskor och begravningsentreprenören. Det är väldigt lite personlig kontakt med den döda människan och döda kroppen. Det är ett uttryck av vårt förhållande av döda kroppen.

Det kommer till uttryck, amerikanskt balsamering så att den inte verkar lika döda, man förskönar de. De finns de som iordningställer okrppen så den framställs mer attraktivt.
Han drar ihop det här, att man tar steget tillbaka, man blir observatörer som man själva är en central person för. Här kan man dra en parallell till födelse förlossning, han menar att det är intressant att i ett samhälle som är individualistiskt. Men i dramatiska och existentiella så blir man ett objekt. I andra kulturer så är den döende själv arrangerande scenen, det skedde hemma. Man ordnade efter vissa former man själv tyckte. Men i sjukhs så blev det detta.

Jag har ingen aning hur det fungerar, i allmänhet fungerar på svenska sjukhus.

Jag tänkte att vi kunde ha med oss sen när vi samtalar som henrik knyter an till. Han menar att det är så självklart att det behöver skrivas ut. Utan det finns en spännvidd, vi lever i en pluralistiskt. Det kommer hu människor vill utföra sina begravningar det finns skillnader i individen och kyrkliga.
Det finns en historia om en som förlorade sin bror, det vvar en kvinna som misshandlade henne. Men sen hade han blivit skjutit honom till döds. Till saken när de var 10-11 så flydde de från kvinnan och fick kontakt med sinmor igen. de flyttade dit och fick kontakt med baptistpastor som blev som en fader, han hjälpte dem vidare genom livet. Hans tanke var att när hans bror dog skulle begravas i kyrkan.
Men det fanns en regel om man hade varit frånvarande från kyrkan i 90 dar så skulle man inte begravas där. Det skapade stor sorg och oro från brodern. Det återspeglar regelrna från kyrkan och brodern. I vårt samhälle så ser vi det som en rättighet att bli begravd i kyrkan, vem bör bestämma normerna dock.

Han menar att när väl en person har dött, så ska man inte stanna för länge i det här. man ska inte göra för stor afär, man får sörja en period sen ska man gå vidare i livet. Get on with your life. Och att inte umgås med de döda och samtala, inte ha för mycket tänkta kontakter. Det här är i bjärt kontrast med vissa traditioner. Det finns en fantasitsikt historia från en grekisk kyrkorgård, som beskrev först att några gånger per dag kvinnor som tar hand om gravstenare någon kanske tar hand om en sorgesång det är en väldig närvaro. Bland annat så beskrevs mamman till en kvinna som dog, då umgå sman och gör den döde sällskap i 5 år.
Efter de 5 åren så gräver man upp graven igen. och försiktigt i social gemenskap där flera närvar och nä rman kommer ner till murkna trän så hittar man benen ett efter ett tills man hittar skallen. Då får modern hålla skallen som ett barn. Det är verkligen om man ska tala om spänning mellan att ta avstånd, och sedan går skallen runt. Man sjunger samtiidgt sedan lägger man i metalllåda och skallen längst upp sedan får man mamman.
Det är ett sätt att hålla de döda närvarande och i livet.

Jag kan berätta en egen erfarenhet jag tyckte var läcker, jag levde på ett katolskt kloster 1 år benedektiner. I början av vistelse så dog en bror och en annan. Jag kom in i en stor kyrka, vi bröder satt längst fram sedan sitter lekmännen i kyrksalen sedan bugar man för altaret sedan sätter man på sinplats. Jag ser en grov furukista och sedan en docke, det var en bror som dog. Man hade samlingar av alla bröder. Det var någon som ställde sig upp och då var det fniss och sedan skratt, de berättade historier från en död munks liv. Han var lite kvinnokarl. Det gjorde intryck det skedde i så glad anda. Man berättade historia från den dödes liv, lite fräckt. Dråpliga robusta historier från det här på vilket sätt man mindes den personen. I vilken mån det är vanligt, vad som får förekomma idag och inte idag. Avslutningsvis vill jag referera till

Mcadams

Mitt i livet så börjar man tänka vad man ska skicka vidare till nästkommande generationer.


det är en plan för det egna livet för hur man ska förmedla något till den efterföljande generationen. Då finns det vissa centrala frågor som man ställer sig som påverkar utfallet. Det är först:

VAD ÄR VIKTIGT
VAD OM NÅGOT KAN JAG BIDRA MED
VAD SKALL JAG GÖRA

Självklart så är det inget som etableras i en given punkt utan en frågeställning som blir mer aktuellt ju närmare slutet på livet man kommer. Snarare som en angelägenhet som växer, vad är det jag vill lämna efter mig. Vad är mitt arv till eftervärlden. Vad är viktigt? Om jag vill lämna efter mig något av värde så är det centralt, det skiljer sig beroende på värderingssystem.
Vad kan jag bidra med beror på självbilden, om man har taskig bild så kan man tänka det är ingen idé ändå, mitt liv är waste. Det är ingen idé att göra en plan jag kommer inte kunna. Om man har en idé som är viktigt kan det resultera i en plan eller idé hur jag kan agera, som man sedan kan realisera.

Nu vill jag framföra att det är spänningar i sammanhanget som inte är uppenbara i mcadams variant. När man talar varför angerar man sig, vad driver en. Ett perspektiv så handlar det om överlevnad att överleva sig själv. Egentligen en rädsla för att upphöra existera, man fortsättre att leva i någon form. Man kan ha barn eller skapa nåogt. Ett sätt att förlänga sin egen existens. Man kan också tänka sig att det handlar om ett behov om meningen, att livet får inte vara meningslöst för då mår jag så dåligt så jag kan inte leva. Det är ett psykologiskt behov med mening. Det är inte de fakto att jag har levt ett liv, utan att jag känner det själv. Så jag har mitt på det torra.

Livets meningen kan beskrivas i positiva ordalag, men det kan också vara psykologiska behov så an får hitta på människor som behöver en.l

Ytterligare en aspekt är att man har en genuint omsorg för sina barn. Det är inte viktigt att jag känner att livet har en mening utan att de mår bra. Att jag lever elle rinte är sekundärt till om jag är en spelare. Det finns flera möjliga som inte är helt klarlagt i hans resonemang som jag tycker att han kan ha med sig.

Jag vill tillföra en bild, om vid medelåldern är ett generativity script så är det vid döden ett generativity testament.
Vid någon gång så komme rman stå vid absolut, man kanske tom vet att man kommer dö. Det är omedelbart förstående, man vänder blicken bakåt för att se hur det gick. Andra frågor aktualiseras vad har jag bidragit med vad har jag gjort med mitt liv? I ivlken mån det får ett positivt eller negativt svar kommer definiera ens person.

Det skulle jag vilja veta om henrik visste något om detta, om man lever för att nå en mogen ålder runt 80. man börjar få svårt med minnet att hålla igång saker. med den som inte har problem med minnte så är detinte uppenbart vad man har gjort med sitt liv. I den situationen så kan det finnas ett behov av sovenirer med de man har bidragit med, m.m. livsberättelsen.
Här skulle livsberättelsen ha en avgörande betydelse i den avslutande akten, att kunna uppsaktta de tman har bidragit med. som kanske ligger förlorat i glömska men som är sant. I vilka tillfällen får man situationen att berätta sin histoira. Man behöver någon som lyssna rpå historia.

Jag har sysslat på intervjuer när folk börjar berätta så landar de i nya rum. Ja det pratade hon om sist, man går på upptäcksvärld i sig själv och i sin historia. Ibland kan man behöva någon som berättar för den, kommer du ihåg att du var. Kommer du ihåg när jag var liten och du åkte med mig och simmade. Berättarna.



Det största som har skett kring vårt sett att hantera döden kring 1900 talet det är att bondesamhället upphörde vi gick in i industrisamhället, vi slutade dö hemma. Vi splittrade upp familjen. De som lite har bidragit här, det är mormor barnbarn. Där har det funnits kommunikation hur livet var förr det tycker barnen om att höra. Som har varit med att bidra till att äldre får berätta om sitt liv.
Vi talar om sociala död, det är när vi dör i sammanhang där jag fanns med. min biologiska död förstår ni. Förr så kanske, jag tog över farsans gård och hans kunskaper och han bröt upp åkern. Hade det varit farsan så hade han gjort så så lever jag socialt efter min biologiska död. idag är det tvärt om vi dör socialt och lever biologiskt. När iv är socialt döda så skyfflas vi viadre, vi bidrar inte. Det försvårar väldigt den sista delen. Jag ser på min pappa hur han saker berättar saker ur sitt liv.

Han ser över sitt liv och berättar grejer det är någon slags av återberättande av vad han har varit med. de flesta av oss tycker det är roligt att lyssna på äldre, det finns att göra massor som kan berika oss mellan genrationerna. Industrialismen har ålderssegreragerat oss. Det har vi inte samspelet med alla på en gård. Vi ska inte romantisera, den vanligaste åtalet var misshandel av äldre.
Det har gått förlorat något i det som kunde hjälpa oss med det. jag tror också riter kring döden, ni har säkert läst massa, men här blandas en bra fungerande rit kring döden. Den håller många tusen år, här blandas religion, att komma och vifta med rökeles det är ingen kristen livstolkning men antgligen så gick man till kloka gumman så har gamla levt paralellt med nya. Jag tror fortfarnade vi håller på med saker, vi pratar om socialhandlingar kring döden vad gör att vi handlar så.

Att vi också har i bakhuvdet, vad är det för behov som våra riter och symbolhandlingar ska hjälpa oss med. det ena existentiella, vi är den enda arten som vet att vi ska dö. Dödens verklighet i är viktig.
Sedan har vi psykologiska behoven att hantera förlust, att hjälpa med sorgeprocess. Vi säger ofta att sorgeprocessen startar ordentligt vid begravningen.
En tredje som du var inne på jan är det sociala. Man säger en ny påminnelse på vår dödlighet när det tillgännavis när följande har dött, omgivningen måste veta att en i gruppen är borta.
Den fjärde skulle kunna vara den andliga, nu måste vi ha trix och hjälpa själen vidare, vi har ansvar för den dödes själ. Det finns i kristna traditionen i ortodoxa kyrkan menar man att själen är kvar i 10 dar tills skyddsängelen som man fick i dopet då följer skyddsängelen upp till gud. Då kommer djävulen påvägen och anklara, atthan har bekänt och fått förlåtelse änglen hjälper mig in till st per.