Hemtenta Egypten

Hemtenta sommarkurs Egypten


1. Den egyptiska gudsbilden
I det forna Egypten så fanns det många gudar, som gudar var de annorlunda än människor men när man studerar dem så kommer allt fler mänskliga egenskaper fram hos dem.
Egenskaper
Jag ser på Egyptens gudar som på ett samhälle. Var och en av gudarna är en del av samhället och uppfyller en viss funktion. Som du sade på en lektion, ”antalet gudar som egyptierna hade var lika med antalet som de behövde”. Så varje för varje liten del av vardagen kunde man ha en gud som vakade över en. Det fanns en solgud, en gud över hela himmelen en gud för hantverk osv.

Herodotus kallade Egypten för Nilens gåva. Gåvan var ett väldigt produktivt jordbruk, som tillät stora delar av befolkningen att bli fria från att producera mat. Dessa människor kunde då t.ex. bli präster. Prästernas roll i samhället var att genomföra ritualer till guden i kungens plats. Idealet var alltid att det var kungen som skulle genomföra ritualerna, men detta blev snabbt omöjligt. Meningen var att när de genomförde ritualerna och gav offergåvor till guden så skulle han bli väl till mods och hjälpa till med vad som bads om. När man ville be en gud om något så gick man därför till ett tempel och gav offergåvor.
Varje tempel sades vara byggt på ”urkullen” (det första landbiten som steg upp ur havet). Det viktigaste föremålet inne i templet var en idolstaty av guden. Egyptierna trodde inte att statyn var deras gud, utan att guden bodde inne i statyn. Ritualerna bestod därför av att bland annat klä på och att klä av, sminka, ge mat till statyerna. Vanligtvis så hade aldrig vanliga människor tillträde att komma in i det allra heligaste och se statyn. Men ibland under olika festivaler så togs statyn ut och bars runt på gatorna. Under dessa högtider när den bars ut kunde folk ha frågor till guden och man ansåg att svaret kom genom sättet som statyn gungade under processionen. Det var inte heller alltid det gick bra för Egypten, om de hade varit en krisperiod så sade man att guden hade lämnat statyn och lämnat Egypten för en tid. Under de olika festivalerna kunde också statyerna transporteras för att möta de andra gudarna. För gudarnas interaktion mellan sig och människorna var inte det enda i egyptisk myt, utan den fylldes också av gudarnas interaktion med varandra.
Man kan säga att egyptierna såg på gudarnas som ett annat slags människor, fast med enorma magiska krafter. Även då gudarna var gudar så hade de förutom olika mänskliga förmågor också brister. Dessa brister blommar ut som olika bråk mellan gudarna. Den mest typiska osämjan är den mellan Seth och Osiris då Seth dödar Osiris. Egyptierna tyckte det inte var speciellt konstigt att gudarna kunde dö och istället så blev Osirismyten till en hörnsten i den egyptiska myten om livet efter döden. De egyptiska gudarna både föddes, levde och dog och under sitt liv så fyllde de olika funktioner, ingen gud var gud över allting.

Gudarna för den vanliga människan
Så som gudarna levde i ett organiserat och hierarkiskt panteon så levde också egyptierna i vår värld. Farao var på toppen, sedan kom ämbetsmän, präster osv. ner till bönderna. Självklart när man får ett panteon som matchar det mänskliga samhället så blir gudarna som hör ihop med den man är och det man gör viktigast för den enskilde personen. Jag kan tänka mig att en skrivare gärna gick till Ptah, vishetens gud t.ex. Samtidigt så finns det också frågor som intresserar alla oavsett yrke eller social ställning. Alla egyptier ville förknippas med Osiris myten, eftersom den behandlar ett liv efter döden. Alla kommer vi att dö och alla vill förknippas med hans seger över döden.
Så vissa gudar kan man ha gått till regelbundet, men det finns också andra som man kan ha gått till vid särskilda behov. T.ex. helandets gud Imhotep, till hans tempel gick man till om man var sjuk och så offrade man en Ibiz till honom.
Annars kan jag tänka mig att Egyptier gärna gick till sina lokala gudar som bodde nära sina hemstäder och till gudar de kände sig mer väl till mods med. Kontakt med dessa kan ha känts närmare än att försöka kontakta någon av de stora gudarna som lätt kan känns väldigt främmande och långt borta för den enskilde personen. Jag tänker mig lite som den romerska katolicismen där de troende gärna ber till Gud genom något helgon som de kan känna sig ha en närmare relation till.

2. Livet efter döden
Egyptierna tyckte att de levde på världens bästa plats. Nilen svämmade över regelbundet, man besegrade sina fiender allt var frid och fröjd. Egyptierna ville inte ha förändring, de ville inte ha fred. Utan de ville besegra sina fiender som de alltid gjort och skörda rikliga skördar. Detta skapar ett väldigt konstant och konservativt sinneslag hos egyptierna. Man ville att farao skulle sitta på sin tron och härska över riket, man ville inte ha social rörlighet. De fattiga skulle vara fattiga och de rika skulle vara rika, det var bäst så. Det här var enligt dem den bästa av alla världar, så varför skulle livet efter döden inte vara på samma sätt? Man kallade det här tillståndet för Maat. Maat var för egyptierna rättfärdighet och social ordning, och bevarandet av Maat var av yttersta vikt. Enligt den egyptiska myten så vägdes varje persons hjärta på en våg efter att man dött. Den vågen mätte ens rättfärdighet, om man hade ett hjärta som vägde tyngre än en fjäder så var myten att ens hjärta skulle vara evigt slukad av en hemskt odjur.

Egyptierna såg till stor del livet efter döden som en förlängning av livet på jorden. Om du hade varit hantverkare i ditt tidigare liv, vad får dig att tro att du inte skulle behöva arbeta och slita i livet efter döden. Men på samma sätt som de fanns olika jobb att göra (ett skäl till att egyptierna tillverkade små statyetter som skulle kunna vara deras tjänare i det nästa livet) så fanns det också nöjen. Man ville se sig själv jaga, fiska och gå runt med ”partykoner” på huvudet.

Den viktigaste myten i den egyptiska religionen som knöts an med livet efter döden var utan tvekan Osirismyten. I Osirismyten så blev guden Osiris dödad av sin bror Seth men sedan så kom hans kroppsdelar tillbaka och de mumifierades och genom detta så återuppstod han. Efter detta så såg egyptierna det som extremt viktigt att bevara kroppen hos den döda. Om kroppen var förruttnad förstörd så hade man dödats. (Det var också bland annat därför Egyptier inte ville lämna landet, för att det var omöjligt att bli mumifierad någon annanstans vilket berövade dem evigt liv.)
Mumifieringen bevarade därför kroppen till det kommande livet. Man tog också med sig många ägodelar till det kommande livet. Eftersom det nästa livet inte var så annorlunda än det nuvarande så behövde man allt detta. Och ju rikare man var desto mer ville man ta med sig till det nästa livet, även husdjur togs med ner i gravarna.


Detta var den grundläggande tanken bakom egyptiernas mumifiering och bevarade av kroppen. Men tillvaratagandet av de döda skilde sig mellan det gamla, mellersta och det nya riket. I det gamla riket så var det endast kungen som kommer till himlen med gudarna. För farao var livet efter döden ett liv med gudarna (han var trots allt en guds inkarnation). Men för de vanliga människorna sågs det endast som en fortsättning av det tidigare livet, som jag beskrev tidigare.
Under mitten av det gamla riket så tillkommer gravtexter. Detta är texter som fungerar istället för gravkult. Gravkult är riter som präster skulle genomföra till kungen i evighet efter att han dött så att de skulle vara säkra på att de hade allt vad de behövde i det nästa livet. I texterna som mestadels finns i Mastaba’s till de i de förmögna klasserna så beskrivs livet som de levt i sitt tidigare liv, fast lite bättre.

I det mellersta riket så demokratiseras Osirismyten, vanligt folk tillåts också att få del av myterna som kan ge evigt liv. Kisttexterna som framkommer i det mellersta riket behandlar mycket om vad som händer i underjorden efter man har dött. Det tillkommer magiska formler för att allting ska gå rätt till när man vaknar upp på nytt i det nästa livet. Formlerna säger att man börjar andas, att man gör allting normalt och rätt. Man var rädd för att om man inte hade dessa formler så skulle man göra allting bakvänt då det var underjorden. Så hade man bland annat formler så att man inte skulle äta avföring på gravarna.

I det nya riket så samlades dessa formler för hur man skulle kunna komma in i det nästa världen i vad som kallas för ”dödsboken”, dessa böcker kunde vara i alla storlekar från väldigt korta till 30-40 meter lång. Allt efter hur mycket den döde hade råd med. I de längre fanns då naturligt många fler formler som kunde hjälpa honom efter döden.
Dessa böcker skulle försäkra människorna att de kom in i det nästa helskinnade och säkra.

3. Ekhnaton och Armarna perioden
Farao Ekhnaton tillträder som farao i Egypten under den 18de dynastin och regerar runt 1379-1362 f.kr, hans ursprungliga namn var Amenophis den 4de. Han var son till Amenophis den 3de och han var först inte menad att härska i Egypten då han inte var den äldsta sonen, men tronarvingen dog. Amenohpis hade en icke kunglig hustru, som också kom att ha starkt inflytande över Ekhnaton.
Egypten är väldigt välmående när Ekhnaton tillträder och Amenohpis hustru Teye har till början ett stort inflytande över Ekhnaton. Under de första två åren så genomförs inte stora förändringar förutom att Ekhnaton visar stort intresse för solteologi.
Det som han framförallt betonar inom solteologin är det som för ögat är synbart. Det som är viktigt är att se solguden, se den synbara solskivan som finns på himlen. Följden blir att han förkastar det som inte syns och det som är mörkt. Ekhnaton var därför väldigt aggressiv mot Amon (som är det fördolda). Den revolution som Ekhnaton genomför tar bort Amon, men han tar också bort Osirismyten. Osirismyten var central hos Egyptierna, men helt plötsligt så tar Ekhnaton bort inte endast deras liv efter döden, utan också förklarar han att alla tidigare generationer har haft fel. Alla de gamla gudarna försvinner och ersätts sedan endast med Aton. Genom hans revolution så förändrar han Egypten från att vara polyteistiskt till att bli monoteistiskt. Den religiösa kulten förändras till att helt och hållet koncentrera sig på Aton och på Ekhnaton och hans kungliga familj. Alla religiösa texter försvinner också och blir ersatta med Ekhnatons solhymner.

Ekhnaton var mer präst än statsman. Därför genomsyrades också hans politik av hans religion och när han inte styrde politiken efter hans religiösa vilja så struntade han ofta i att styra alls. Till följd av sin tro så vill han inte att Atons temple ska bli nersmutsat av att vara vid Amons gamla tempel i Karnak. Istället så beslutar sig Ekhnaton för att bygga en ny huvudstad och resa upp ett nytt tempel. Denna nya huvudstad som byggdes i det mellersta Egypten hette Ekhetaton. Dit flyttade sedan det politiska centrat, och staden sägs ha haft 50-100 000 invånare.
På grund av dessa omstörtande händelser inom religionen men också inom politiken så måste det ha funnits många inom det gamla systemet som var fientliga mot hans reformer. Därför kom Ekhnaton att värdera sina administratörers lojalitet mot honom högre än deras kompetens. Detta fick dock ödesdigra konsekvenser och Egyptens ekonomi krackelerade. Detta skedde då de mest begåvade och utbildade inte längre upptog de högsta ämbetena. En faraos roll var också som i Narmerpaletten att klubba ner fienden, att besegra dem och kräva in tribut. Eftersom Egypten aldrig koloniserade så behövdes detta göras ofta. Men Ekhnaton var inte intresserad av att föra den traditionalistiska krigiska politiken, istället så föredrog han att åka runt på sin vagn i sin nya huvudstad och visa upp sig för folket som solgudens profet. Inte heller så fanns det någon bestämd successionsordning efter honom vilket ledde till att efter Ekhnatons död så återställdes Egypten snabbt tillbaka till hur det varit innan reformerna. Vissa av hans reformer fortsatte dock att leva kvar, han förändrar så att nyegyptiskan som var den tidens talspråk också blev till skriftspråk. Han lägger också grunden till det monoteistiska allgudsbegreppet som lever vidare till våra dagar.

Konsten förändras också markant under Amarna perioden och det bildas en helt ny stil. Tidigare så har styrka och makt visats upp i den officiella konsten. Åter igen ger Narmerpalletten oss ett lysande exempel på den stil som regerade som konstnärligt kanon ända tills Amarnaperioden. Farao hade alltid tidigare visats upp som större, starkare än alla fiender och alltid varit muskulös. Men under Amarna tiden så förändras allt det här till det motsatta. Istället för en stark maskulinitet så visas ofta upp en mjukhet en androgynitet, även hos farao. Helt olika scener visas upp i konsten och istället för att beskriva slaget vid Kadesh och liknande så visar konsten under Amarnaperioden upp en nära och kärleksfull relation i den kungliga familjen, alla under Atons beskydd. En annan viktig aspekt än att personerna på bilderna ofta hade hängmagar och avlånga huvuden var sättet som de valdes att visas upp på. Ofta när man ser på Egyptisk konst så ser den väldigt stel, nästan robotliknande ut. Men bilder från Amarnatiden visar ofta upp motsatsen med mycket liv och rörlighet. Den här konsten som visade upp kungafilmen och solguden Aton som sträcker ut sina strålar (med händer på), var en del av den nya religionen där kungen och Aton var central. Det var också för att förstärka den här bilden som visas upp i konsten som Ekhnaton ofta åkte runt i häst och vagn för att visa upp sig och sin familj för folket.
4. Samhället samt kvinnans ställning och roll

När man läser gravtexter och ser statyer och tänker på hur underbar gåva Nilen var så är det lätt att låta sig vilseledas att tro att livet i Egypten var bekymmerslöst och behagligt för alla. Sen när man ser på hur tidigt skriften uppkom så är det också lätt att tro att många egyptier var välutbildade och både läs och skrivkunniga.
Livet i Egypten var ofta hårt och slitsamt. Gravtexterna som skrevs på gravarna var den dödes önskan om hur det nästa livet skulle bli, de var inte en beskrivning om hur livet varit. Det kan istället jämföras med hur man idag skulle dagdrömma över att en gång ta hem storvinsten. Man måste också komma ihåg att det inte är de vanliga personerna som lämnar mastabor efter sig, utan det är toppen av den lilla eliten. Man har räknat ut att ungefär 1% av den egyptiska befolkningen var läskunniga.
Egypten byggdes socialt som en pyramid. På toppen så fanns farao och under honom så fanns en eller två visirer. Alla i landets 42 län var underordnade dem. Under dem så fanns ingen frihet att tycka och tänka som man ville, utan de flesta var dömda till ett kort och slitsamt liv. Om man ser på skelett som har blivit uppgrävda vid pyramiderna i Giza så var de flesta som dog 30-35 år gamla och de visar många både kross och förslitningsskador. Vanligt var också stora förslitningar på tänderna, eftersom mjölet som
maldes kom att innehålla sand, vilket slet hårt på tänderna i alla befolkningsgrupper.
Jag försöker tänka mig själv in i positionen hos en arbetare som ena halvan av året har slitit hårt för att föda sig själv och sin familj, och sen på det förutom att skatta gå iväg andra halvan av året under 20 år för att bygga en pyramidgrav åt en farao man aldrig kommer att träffa.

Men även om det fanns stora svårigheter i deras liv så var det inte det enda som deras efterlämningar berättar om. Vad vi vet är att Egyptier tyckte mycket om dofter och om skönhet. Därav användandet av ”partykoner” som gav en trevlig doft. Detsamma gäller för den tidiga användningen av kosmetika. Allt detta måste också ha varit en central del av deras liv, då mycket av den religiösa kulten också kretsade kring just detta (när man sminkade gudastatyn.) Detta indikeras av att det finns ett stort antal cermoniella plattor på vilka man tillverkade kosmetika.

Samhället var uppbyggt upp kring Farao som var både politisk och religiös ledare. Därför kom religionen att spela också en stor roll i folkets vardag, både i form av olika religiösa högtider men också i form av privat fromhet. Detta kan vi se exempel på bland annat från utgrävningarna i Der el Medina, där många objekt som inte kan ha varit annat än små gudastatyetter återfunnits. Genom statyetterna och gravarna kunde man fortsätta att vara i kontakt med de avlidna förfäderna.
Även magi hade en vardaglig anknytning. Var man sjuk så kunde man gå och få en magisk formel i former av amuletter och besvärjelser.

Kvinnorna i Egypten hade det bra ställt i jämfört med bland annat grekinnor, då de hade arvsrätt samt att de hade rätt till att få del av familjens förmögenhet om de skulle skiljas. Kvinnorna hade också rättigheten att välja att leva utan en familj.
Hos gifta kvinnor förväntades ett genomsnitt på 10 barn och 15-20 graviditeter. Om man då tänker på att livslängden kan ha varit 30-35 år så var kvinnan gravid hela tiden. Det här kan verka otroligt i dagens ögon då det normala inte är så mycket över 2 graviditeter per kvinna. Det var också vanligt att kvinnorna ammade sina barn i 3 år.
Även om kvinnor i högre klasser hade det bättre ställt så hade de ingen chans att bli del av den administrativa eliten. Det finns inte heller några kvarlämningar som visar att kvinnor kunde utbildas i livets hus. Den enda vägen för dessa kvinnor att påverka var genom inflytande på den äkta maken. I det nya riket så hade dock faraos fru en viktig roll, hon kallades för ”guds fru”. Sådant inflytande från faraos fruar stöter vi på hos Amenophis den 3de fru Teye, som praktiskt taget tar över och styr när maken ligger och är sjuk.
Kvinnorna hade dock rättigheten att anmäla brott själva om någon hade ofredat dem, och lagen gav kvinnor samma rättigheter. Detta betyder att kvinnor också kunde äga sina egna affärer och att de hade rättighet att kunna adoptera barn.