Nyfikenhetens redskap 1

www.teologgruppen.se
inte måste men måste om man ska ha tjänst inom stockohlms stift.

Årsmöte, personal för styrlsen inte betungande men jätteorligt. De vill ha ngn som kan infromera. Ungefär 2 styrelsemöten per termin. Det innebär att man ordnar med teopubbarna eller programkväll.
Den här terminen så har vi lagt eologpubarna så att det passar schemat.
Maila om intresserad. Mailadress är info@teologgruppen.se

Högskolebiblioteket
Kristina Larsson
www.esh.se
där finns bibliotek, det finns två biblitek. Ett på ersta diakoni teolgi och sjuksköterska. Om man g¨r vidater till biblietkskatalogen. (två särskilda bibliotek)
varför de har skilt åt, det är oklart om det ska fortsätta vara på skolan så, de har behållet det så att det ska vara lätt att behålla.

Skolan stängs och larmas 21:30
Nyfikenhetens redskap
Vad en teolog kan och vilka ämnen som finns i teologi.
Den klassisken teologistudenten börjar med att läsa religionshistoria. Men man läser också religionsfenomenologi, typ shamaner, trancendenter. Då hade man blivit allmänt orinterad. Då gick man vidare till något som hette religionsbeteendevetenskap. Det innehåller religionspsykologi, religionspedagogik och religionssociologi.

Om man tänker igen prästkandidaten i sin känsla av kallelse och övertygelse så kan det redan här märkets att teologi är ett universitetsämne och det int eär designat för att stödja någon viss religös tro. Det blev tydligt i ämnet då man vänder och vrider på psykologiska drivkrafter inom religös tro och då kan man som tro känna sig utblottad.

Sedan börjar man läsa bibelvetenskap, gamla och nya testamentet. Åter igen så var det så att den som kom till studierna med en vana att använda bibeln i andakt och att läsa bibleln som tiltal från gud möter här ett väldigt vetenskapligt textstudiom. Hur iuppstod texterna och finns det flera författare och när skrevs dem osv, vetenskapligt perspektiv.

Kristendomens historia var nästa delämne, det fick uppdelning. Dels kyrkohistoria, dels något man kallar för kyrkovetenskap. Där studerar man inte kyrkans historia utan man studera kyrkan som storhet liturgi varför vissa kyrkor har gudstjänster på vissa sätt och liturgisk kläder.
Missionsvetenskap, där man studerar kristen mission och i denna absolutvärdingsfria tågordning så slutade man sina studier med vad som man kallade dogmatik. Det heter nu tros och livsåskådningsvetenskap. Det som handlade om kristen trosåskådning kompleterades med livsåskådning. För att de inverkar och att de är ett samspel, så det är intressant att slå ihop med dem. De skedde 1876 i uppsala. Då studerar man den kristna trosåskådningen och man studerar etik. Man studerar som jag sade livsåskådningen och slutnligen så studerar man religionsfilosofi. Det är de filosofiska frågorna kring kristen tro. Finns det något som talar för att det existerar gud och kan man tro på gud när det finns ondska i världen. Vad har man för kusnakpsanspråk eller är tro förhållningssätt eller utalar man sig över verkligenheten när man är troende.
Här kommer sanningsfrågan, det är först då man ställer sig den frågan. Om kristna tron sann. Vad innebär det om man hävdar det. Den som hade besvärats av att vikas ut och föräldrabild och gudsbild och hur man formats av faktorat och att människan är en gruppvarelse pinsam formabar av gruppen av religösa sammanhang, man kanske beskymrades av det, men först här ser man på sanningsfrågan och ursprungsfrågan.

Nyfikhetens redskap 6hp
Sociala villkår och meningssökande i det moderna samhället 12 hp
Världsreligionerna i historisk belysning 12 hp
Individ och samhälle i det gamla och nya testamentet 12 hp
Kyrka och samhälle i historisk belysning 9 hp
Kristen tro och social etik

Höstterminen
Nyfikenhetens redskap
Sedan tar sociala villkår över och kör till slutet
Världsreligionenra ligger utsmetad över terminen

Vårterminen
Gamla och nya testamentet ligger utsmetat
Kyrka samhälle fram till mitten av terminen
Den avlöses av kristen tro och social etik

Inledning till filosofins tröst
Människan har ett fysiskt behov som föda, kläder, bostad. Det finns en forskare som heter Abraham Masolov som försökte skikta bland mänskliga behov. Det här blev då basen. Utan det här så fungerar ingenting. Man kan inte unna sig några andra behov om inte det här är tillgodosätt.
Därefter så måste vi kunna känna säkerhet och trygghet. Det är tragiskt och välkänt hur situationer som i ex jugoslavien och i slutet av 2a världskriget så blir det åter igen att man inte kan göra något annat än att tillgodose dessa behov. När de är tillgodosedda då kan vi unna oss att känna behov av kärlek och av tillhörighet. Då blir det behovet synligt och får ett utlopp. När det behovet är tillgodosett då kan vi också rikta oss mot självrespeket och självuppskattning. Det här är Maslows berömda behovstrappa. Det som står under måste tillgdod se innan man känner behov för det som finns ovanför. När allt det här är tillgodosett så kan man fråga sig om det finns något som Maslow försummade att observera, finns det ytterligare behov. Jag tror det för egen del. Jag tror vi behöver veta varför vi finns till och vilka vi är. När jag lägger till det där. Det är mitt tillägg, och det är också Alain de Bottom det är också hans övertygelse och han lyckas visa när de olika filosoferna så vadnrar han genom idéhistorian. De frågor som de brottas med är de frågor som jag känner idag.
- Ett behov
Livsfrågor, de måste vara våra egna.
De måste vara integrerat i sig själv. När andra frågor är det legitimt för att andra tror det. Men livsfrågor kräver att frågorna måste vara våra egna och det måste vara integrerat i oss. Då får vi nyckel till oss. Att mönsterdjupet det minsta möjliga på däcket, måste inte ha en integration i mig. Men livsfrågor måste vara i mig själv för att vara trovärdiga. Kursen går ut på att intergrera livsfrågorna i oss.

Livsmeningsfrågor.
Vi har sagt att dem måste vara mina egna, en enighet. Både frågor och svar. Det är lätt att man köper frågorna som står på tapeten. Man är kanske jätteaktiv i svaren, men man köper frågorna. Men det kanske är fel frågor som ställs. Man kanske blir serverade massa pseudofrågor. Det kan vara massa frågor som inte ens är värda att få svar på, de är inte i linje i människans behov.

Det andra typexempelt är att de vätter mot det ofattbara många gånger. Jag kan ta som ett personligt exempel på det, en situation som min farfar råkade ut för när han var 12-13 år gammal. Han var skeppsgosse på segelfartyg. Och han var uppe i toppen och skulle splitsa seglet, han var högst uppe i masten. Men han ramlade då och borde inte ha överlevt fallet. Men på kajutan så låg det massa tågvirke, och att seglet var bukigt för vinden. Han landade och klarade fallet. Men för att det är min farfar är det ofattbart för mig. Det är en väldigt vardaglig händelse på 1800 – talet. Det är en väldigt vardaglig händelse men jag kan inte fatta det efterosm min egen existens hänger med det här. Jag kan inte tänka att mitt liv hänger på den här tillfällighet. Det finns ett antal ofattbarheter som präglar livsmeningsfrågorna. En sån ofattbarhet är en som jag illustrerade – tillfälligheter. Vi har svårt för att ställa livet i sin mening, allt vad det betyder för mig sjävl i mitt värde i såna tillfälligheter att vi övelrever trafiksituationer och att våra föräldrar gjorde det.
Jag skulle kunna ge en lång sådan lista på det som framstår ofattbart. Vår förmåga att känna tomhet. Vår förmåga att känna skuld. Det som filosofer kallar för livets ändlighet, att det är så kort i förhållande vad vi invisterar i det. Ett normallångt liv, men det är ändå en stark känsla att det var för kort med tanke på vad man investerade i det. Den här typen av frågor gör att man öppnar för det ofattbara. Samtidigt har man som teolog kravet att resonera kring det. Man kan inte göra som poeten eller konstnären att man gestaltar det här och lämnar det här. Men som teolog så är man hela tiden i ett krav att skapa förståelse för sig själv och andra. Man får frågor från andra som teolog eller präst eller som lärare i filosofi. Det här kravet på förståelse, benämnande – att sätta ord på.
Det gör att man som teolog kan känna en viss desperation, jag borde också till listna skrivan Gud och uppenbarelse och de rent religösa fenomen som ingår i listan över ofattbarheter. Man kan inte omfatta Gud och så samtidigt förväntar man som teolog omfatta det här och gudstro och hur den kan vara möjlig. Det här gör att man blir varse hur språket är otillräckligt för att fånga de ofattbara realiteterna och så har man det enda instrumentet. Man har inte tillgång till det rena bildspråket. Man måste vara begriplig och bibringa förståelse i någon mån. man måste vara förtrogen med det svåra området som är språket.

Det som den här boken vill förmedla är vad som man skulle kunna kalla förundrans livshållning. Förmågan att förundras. Man kan fundera över om barnen är de mest autentiska människorna att de har förmågan att förundrans. Vuxenlivet genomför att vi inte har samma nyfikenhet och glädje. Samtidigt inte ställa frågor om det enklaste och det svåraste.

För många av personerna som vi kommer möta i boken så har de förmågan att förhundras som också är förmågan att med behållning kunna reflektera över i livet. Den förmågan har något i livet har brustit. Att en trygghet måste brista innan livsfrågorna blir angelägna och påträngnade. Tryggheten kan behöva brista. Det finns ett annat citat på samma tema. En sång från Leonard Cohen, there is a crack in everything, that’s how the light gets in.

Teologins syfte är att man ska kunna hantera frågorna. Det ska inte stanna vid häpen undran. Det kan vara ett egetvärde, men jag upfattar inte att den bara ska göra det. Men den ska omvandla undran till fråga så att man också kan fundera över svar (i all ödmjukhet). Det här är lite förberedelser för läsningen av den här boken. Den är skriven för att ta ner frågorna till vardaglit existensiellt plan.

Varsebliving,
All varseblivning är selektiv. Vi måste udmjuka oss. Det finns inslag av subjektivism. Våra sinnen försöker registrera. Det är en virveldans av atomer. För den fysiska vetenskapen så finns det ingen fast materia. Men om man roterar den snabbt så blir den vit. Det är att vi upfattar ingenting som det verkligen är. Det är något som vi människor inte har tillgång till, vi har inte verkligheten som verkligheten är. Om jag säger att all materia är i rörelse så är det den fysiska vetenskapens syn. Men det är inte synligt för mig. Allt det jag varseblir är ett samspel av nervsystem och det jag utsätter det för. Det är ett förlopp och till detta förlopp så tar jag emot ett kaotiskt inflöde av sinnesintryck som sedan måste struktureras och sorteras. Det sker genom våra sinnesorgan men också känslor intressen och förväntningar styr över hur vi sorterar materialet. De tär en erinjan över subjektivitetet. Att det inte bara är sinnesorganens struktur. Vi säger att rosen är röd, den är så beskaffat att den absorberar alla färger i färgspektrat utaom röd som den refkleterar. Egentligen så är den då allting annat än röd. Men vi säger att den är röd. Vi kommer aldrig till något mer basalt än vår föreställning – men redan där finns en subjektivitet.
begrepp, kunsakp
När har vi kunskap över något. Föräldren promenerar med barnet i barnvagnen och det är full trafik på lördagen. Föräldrarna pekar på taxen, bulldogen och säger till barnet ”hund”. Barnet förväntas till en enorm intelektuell prestation för de är hlet olika. Men allt sammans ska in i ”hund”. Det är begreppen sedan fortsätter föräldern och pekar på träd och säger träd, sedan går de 10 minuter senare och säger träd, men det är ett annat träd men samma ord. Vi har skolats in i det här som 1,2,3 att det inte är märkvärdigt men det är väldit märkvärdigt. Begreppen ger oss kunskap. Kunskap är pretantiöst, när har barnen kunskap vad en hund är. Inte förrän alla möjliga olika hundsorter har kommit under ordet hund. Då har språket lättat från verkligheten. Begreppen samlar ihop det här till en grupp. Den gruppen finns inte, den som finns är den enskilda taxen. Det finns miljoner hundar i världen, men det finns inte hund. ”hund” är ett begrepp som finns i vårat huvud. Man kan tänka sig en situation för 200 000 år sedan. Och i deras by finns 4 hyddor. Alla de hyddorna har namn, en betäcknar de med a ljud, den där med ett o ljud, den tredje med ett u och den fjärde med ett å. hyddorna har där egennamn. De tror man är det mest primitivaste stadiet när alla har egennamn. När alla hyddor och träden. Sedan tänker man att en främling kommer till byn och vill bygga sig en hydda. Men han kan inte kommunicera det. Det finns inget hydda, utan egennamn. Om han säger att han vill bygga a blir det komplicerat blir det konstigt eftersom den redna finns där. Men det är inte det han vill göra efterosm den redan finns där. Kommunikationen finns inte där. Han presenterar intellektuella manövern. Han mena ratt han vill bygga något som har egenskapen från a u o å, men som inte är a u o å. och det tänker jag kalla för ”hydda”. Åter igen så har språket lättat från verkligheten. Man talar inte det från egennamn att a är det speciella och o är det speciella. Man har uppfunnit ett begrepp, då säger man så inom filosofin att man rör sig inom kunskap. När man rör sig med begrepp inom samma företeelser. Ordet hydda är en stenografi för någonting som har en egenskap hos a u o å men som inte är a u o å. det är en förkortning för den långa omständiga meningen då har vi ett begrepp och då har vi abstraherat det här. Då har man gjort samma manöver som abstraherar alla hundar och börjar kalla det för hundar. Då kan en barn se en ras som den inte har sett tidigare och säga hund. Kunskap är begreppslig och det handlar om hur man samlar in flera olika föremål inom sig. språket handlar om dessa föreställningar. Jag kallar ju det här för hydda, jag säger ”titta en hydda”. Jag använder föreställningen hydda.
Zen buddismen går inte den boken in på, men den livskonst som Zen buddismen försöker utveckla är att försöka göra den motsatta resan att resa tillbaka från föreställningens värld och komma tillbaka till uppskattningen för det individuella och begrepliga. Genom att innefatta helheten så finns det en mekanism i språket begreppsliga språket gör att vi missar intressanta detaljer, de är olika men vi använder samma ord för dem. Då missar vi att se olikheterna.
Som två rosor och cellosviter, att höra olikheterna. Zen buddismen är inte bara det, det är också en religion. Men det är ockås livskonst, och det är programatiskt medvetet försök att lämna det begreppsliga språket och börja se och inte kalla kaffekoppen för kaffekoppen utan det är den här kaffekoppen och vad den gör för mig. Den unika, mot en värld av unika enskildheter. Det är åter igen något man bör vara medveten om när man utnyttjar språket för livsfrågor. Språket kan få oss att försumma enskildheter och försöka få oss att se stereotyper att se det som är begreppsligt och allmänt. Nu är det inte så, nu är det tack och lov så att även om vi inte är Zen buddister så har vi ett fantastiskt sett att markera individualitet och särart. Om några år så har barnet förmågan att säga vad en hund är även om det är massa olika föremål. Men så får barnet en hund i födelsedagspresent. Som en flicka så gick hon ut med sin valp, då räcker inte begreppen och då räcker det inte att säga hund utan man ger den en namn. Namngivandet är vårt sätt att markera individuell särart. Zenbuddismen eftersträvar att förvandla världen till folk med massa egennamn. Vi har egennamn och vi vill inte betraktas som flockdjur utan vi har egennamn och det är ett anspråk på individualitet. Om man vill få en bra början på en gruppsamatal, kyrkligt eller pedagogiskt. Lär er namen i förväg på gruppen och använd namnen. Det blir direkt positiva responsen, jag är ett namn och inte bara gruppdeltagare. Något vi känner av. Vårat språklgia sätt att markera individualitet är genom egennamn. Men egenamn ger oss inte kunskap, han kunde inte förklara att han ville bygga en hydda. Kunskapen är begreppslig. När jag kan ta in schäfrar och taxar under hund så har jag ingen kunskap av vad hund är. Den osm får veta våra namn och inget mer. Om vi skriver namn och skicakr över jorden så kan de inte veta om det är hundar och hästar. Egenamn ger ingen kunskap. Det säger ingenting, det kan vara hundar katter husdjur min bästa vän, segelbåt. Då har vi förhoppningsvis också ha att det är språkets gova till oss, tenderar att försumma individualitet och egennamn. Men den skolastiska filosofin, den börjar med att araberana skjutsar in antik kunskap och aristoteles. Då började man filosofera relativt oberoende av kyrkan, och då myntade man utrycket ”individa”, för att betäckana det här. Det som är enskilt och unikt och det som man kan ha egennamn på. Det står för det som man inte kan ha kunskap över men det kan betyda mycket för en. En livskamrat ett barn ett husdjur, men det ger fortfarnade ingen kunskap.

Sammanfattning

Ogdens Triangel
Begrepp
Är en föreställning. Det som vi får i huvudet när vi hör ordet. ”nu säger jag ordet röd”, då får ni en föreställning i huvudet. Där får ni begreppet. Vi har jobbat mycket med att tala om begreppet och referensen, det är de olika föremålen ute i världen.

Ord
Är vadå? Symboler som är fonetiska. De kan också vara grafiska. Då läser man symbolerna i en bok. Fonetiska eller grafiska symboler. Orden utrycker begrepp. Vad är begrepp?

Referens
Det är enskilda förekomster av ting, alltså föremål. Men också fenomen. Då säger man att referensen som är alla indivduella ting, som hundarna från en barnvagn. Eller de indivduella tingen som Zenbuddismen vill komma åt. Man kallar det referensomfång. Det faller in under begreppet. Och här säger man att ordet betäcknar, referensen. Ordet röd betäcknar refernsen. Och referensen faller in under begreppet. Om referens kan man inte bara tala utan bara peka. Det var den enskilda hunden på gatan. Men om ordet är dörr så är bara ett ex dörren här, men säger jag dörr så är jag uppe i orden igen. Det är en av många som faller in under begreppet.

Språket är begreppsligt och man måste skilja med ordet och det begreppsliga. Jag kan sluta från Jean en barnpsykolog. Det är ett barn i utvecklingsfas. Det är när man inte kan skilja från begreppet och refensen. Skulle man kunna kalla solen för månen och månen för sol. Då säger barnet nej. Varför inte. För att solen lyser klarare än solen. Men om alla kallade det för tvärt om hur skulle vi kunna veta. Nej eftersom solen lyser den starkare. Men solen ändras inte på sig, nej men månen går upp på kvällen. Barnet har här limmat språket till verkligheten.

Det vi ska gå vidare med sen är att vi ska fortsätta vår reflektion kring språket och komma in på hur vi som vuxna gärna blir som barn och sätter likhetstecken mellan föreställning och referens. Inte minst under religösa.