Nyfikenhetens redskap 2

Läs schema
Bexell – Gr Teologisk etik (stora gula) kapitel 1-7
Möller etikens landskap kapitel 1,3, 4,5

Fortsättning med referens ord och begrepp
Referens
Som fakta, individuell existerande föremål. Det är orubbliga och odiskuterbara, det är något säkert. I filmen mannen med järnmasken som är vuxenvariant av de tre musketörerna. I den filmen säger Portus i en dialog att han inte vill ha fakta, han vill ha sanning.
Men andra kan hävda att föreställningar är verkligen inte främst enskilda fakta utan föreställningar är verkliga. Det har ett annat namn som heter begreppsrealism. Eftersom katolska kyrkan har varit kulturell dominerande på kontinenten så har också begreppsrealismen gått in så att en filmreplik som i mannen med järnmassa begriplig. Då räknar man att sanning finns i våra föreställningar. Det är att människan har värde objektivitet. Då är föreställningen om människans värde, okränkbarhet och föreställningen om Gud.

Men i Sverige så fick vi under positivismen inte verklighetsstatus utan det klassades som känslor. Jag uttalar mig inte om vekligheten utan jag utrycker känslor. Detta fick ett ord – värdenihilism. Vilket fick sitt stora genombrott 1920. Att värderingar är känslor, det kan verka laddat så jag föredrar att använda emotimeism. Att föreställningar när de är värderingar är känslor.

När ni läser Alan de Bottoms bok och möter filosofer, alla filosofer fram till Nitchze så är de begreppsrealiseter. Men Tomas av Aquino som var en lärjunge av Aristoteles. Han var som en tolk av den grekiska filosofin. Den romerska kyrkan hävdar idag Aristoteles filosofi på alla områden. För att förstå Vatikanen så måste man förstå Aristoteles. På de flesta punkter undantag som att Aristoteles säger att världen är evig.

Existera, han är existentialism. Han menar att vi existerar är något värd att försummas över. Men i övrigt var han väldigt trogen Aristoteles.

Sverige är så präglat av positivismen, värdenihilismen. Vi ska inte dröja för mycket här, men det leder till ett synsätt att hur stiftar vi lagarna? Vi låter experterna stifta lagarna så gäller dem. Vi försöker inte stifta dem på etiskt medvetande. Det blir någon form av rättspositivism. Men man blir mer obekväm med värdenihilismen under 80 och 90 talet. Man möter de första böckerna från filosofer som skriver böcker där man försiktigt hävdar att etiska uppfattningar kan vara sanna. Det är svårt att säga om det här är ett inflytande från kontinenten eller från tomistiska. Läget nu är ändå det att man på allvar resonerar om begreppen kan vara verkliga som en individuell värde.

Ord
Det är lätt att tro att med begreppet så samlar vi upp sanningsbegreppet. De fonetiska grafiska symbolerna. Men ord kan ha många olika funktioner. Men den vanliga funktionen är att den är deskriptiv. Som att det regnar ute, solen skiner. Men orden kan också ha en emotiv funktion. Vad säger ni om ordet skattesmitare? Det finns en emotiv laddning i ordet. Då har orden en emotiv funktion. Sedan har vi också en expressiv funktion t.ex., aj! Usch! Ah! Sedan finns det interrogation funktion att det är någon fråga. Sedan finns det imperativ funktion, som stanna, stopp! Figurativ funktion, vi talade om poesins möjlighet att fånga verkligheten som inte annars går att fånga. Som att ”morgonen spelar på silverflöjt”. Slutligen en väldigt intressant funktion, performativ funktion. Där orden blir handlingen. Som att jag lovar att ringa dig imorgon. Då är ordet performativt eftersom ordet är en handling, det är ett löfte. Eller ”jag döper dig”. Då har språket en performativ funktion. I huvudtaget religiösa sammanhang så är orden performativa, de är handlingar. En del av att hantera teologiämnet. En del av att hantera livsfrågor är att urskilja ordens olika funktioner och framförallt så är det ofta så att man måste vara uppmärksam på ordens emotiva funktion. Som att skriva uppsats så gäller det att rensa språket på emotiva funktioner. Eftersom det inte går att resonera kring. Man kan inte argumentera där. Men för att rensa bort det emotiva så måste man rensa språket på dessa nyanser. När det gäller etiska övertygelser av olika slag så är det nästan alltid så att de avslöjar sig i språkanvändarens emotiva språkanvändning. Det är sällan så att man behöver säga så att jag tycker, utan det räcker att man säger ”skattesmitare”. Det ligger i ordet att man tycker det är fel. Ofta så avslöjar sig värderingarna i en emotiv funktion av språket. Ofta så fungerar det värderande språket att man signalerar värderingar, ibland på ett litet bedrägligt sett. I den här kursens målsättning så ingår det att öva upp en känslighet för språkets olika funktioner. Inte minst den här besvärliga dubbelheten.

Det finns något mer att säga om enskildheterna ute i världen som föreställningsbegreppen refererar till. Detta handlar om oss människor. Det är enskilda individer. Det är individen som vi pratade om förra gången, den konkreta den enskilda människan. Som föräldern pekade på. Individer. Vi människor vill gärna vara individer. Varför kan man fundera länge på. Men det finns någonting i oss som får oss att uppskatta individualitet, att vara en enskild individ.
Vår individualitet. Under den kommunistiska perioden i Kina så skulle alla bära samma kläder. När det luckrades upp så började folk klä sig individuellt. Att det måste vara blå kläder, men att ha en halsduk för att ha individuell. Men här vill vi vara som enskilda individer. Vi har denna tendens att fly bort från föreställningar. Jag hänvisar till det jag sade i förrgår, föreställningar av begreppen är det som fångar in både schäfern bulldogen och taxen. Alla begrepp är generella och omfattande. Här finns mallarna och typiska. Här finns klassificeringarna som klassificerar till hund och katt. Dit vill vi inte, vi vill inte klassificeras. Den som går i kyrkan vill inte höra att du är en sån där typisk kristen. Man vill ösa ut av sin egen individualitet. Det blir en spontan motreaktion. Vi värjer oss för det stereotypiska. Vi vill inte bli föremål för begreppslig kunskap. Det är också en erfarenhet i dem fall vi rör oss i fall om etiketter på människor. Han är sån och hon är son, då brukar de etiketterna brista och fram träder en individ som överraskar oss. På avstånd kan det vara att vi bekräftar men nära så finns den unika individen. Det handlar inte bara om vår självuppfattning utan också om kloka konkreta erfarenheter t.ex. vårdpersonalen på sjukhus. De vet att alla sörjande inte sörjer på samma sätt och alla vill inte bli tröstade på samma sätt. En del vill bli tröstade andra söker gemenskapen. Eller att trygghet betyder olika saker för olika individer, det stärker att vi är unika individer. Ingela Olofsson har skrivit en bok som heter kunskapens former. Den riktar sig till sjukhuspersonal. Som tvingas revidera förutfattade meningar på hur patienter vill bli bemötta.
Det finns föreställningar och definitioner, att definiera vad trygghet är. Gör inte att man skapar den och tryggheten betyder olika för olika människor. Det har viktiga konsekvenser.

1999 så inträffade en tragisk historia i Colorado, bowling for Coulumbine. De sköt ihjäl 12 skolkamrater, när den händelsen inträffar så var den inte ett trauma i Sverige. Men tillräckligt vi har barn i skolan. Men ett trauma blir det att det är möjligt. Men det som hände både i USA och i Sverige är att man i det läget gör en rörelse från individer till föreställningar. Inför trauma så gör man rörelse till det generella. Från referens till föreställningar. När man rapporterar kring händelsen så kallar man till en religionsvetare som talar om våldsfixerade en rättsvetare säger att det var fel på signalsubstansen i huvudet. Andra förklarar deras marginalisering och dåliga självkänsla. Detta är föreställningar dålig självkänsla. Vi förklarar detta för mänskligt beteende. Att förklara människan det gör man genom allmänna begrepp. Psykoanalys och kognitiva beteendeterapin, det är från föreställningar. ”coping” är en sådan att under sådana omständigheter så reagerar man så. Det finns generaliseringar av människor. Inför trauman så låter man inte människor vara unika individer. Utan man kallar på experter som får förklara deras beteende. Men det går inte det är det viktiga. Det går inte att förklara deras beteende om de är unika individer. Om man är en unik individ så kan man inte stoppas in i en föreställning. Man har dålig självkänsla, det kanske fanns andra som hade dålig självkänsla. Men de gick inte runt med pistoler och sköt. Det som landar är att de som unika individer bara gjorde det. Och beviset för det är att även om man kunde förutsäga dessa faktorer som experterna hävdar till som vålds idealisering så hade man ingen garanti att de skulle gå ut och skjuta. Det blir ingen heltäckande förklaring. På en individnivå så kan man inte förklaras att man stoppas in i ett begrepp och mall. Vi vill inte heller kunnas förklaras. Jag vill inte att en människa kommer in genom dörren och säger att Mats är lärare att förklarar varför du är 51 år och lärare. Så får jag en förklaring, jag skulle känna mig kränkt. Har jag inte tyckt att saker är meningsfulla. Det finns ett anspråk på ingenjörskonst i det här, vi vill vara individer.

Efter pausen ska vi se att ibland finns skäl att göra resan upp. Vi ska ta exempel på då vi frivilligt gör resan upp.

I England bor det en filosof på 1200 talet. Han är den första, han heter William of Ockham. Han är den första som protesterar mot Tomas begreppsfilosofism. Det finns också andra som efter ni läst vidare teologi hade ni kunnat svara. Det var franciskanerna. Dominikanerna gjorde till sin kallelse att studera. Franciskanerna var barfotapredikanterna. De skulle bistå med andlig själslig och kroppslig hjälp. Det var en vandringsorden. Då blir det inte så konstigt att munkar som möter andra individer, som möter livet is in mångfald och komplicitet. Blir inte så benägna att stämpla och är närmare för det individuella. Franciskanerorden tycker inte om begreppsrealismen. De blir Ockhamister. Medeltidens positivism hette Nominalism – det var franciskanerna. Dominikanerna var begreppsrealism. Europas historia handlar mycket om hur man långsamt frigör från begreppsrealism. Den individuella kommer fram i renässansen. Det är den unika individen som avbildas istället för förandliga stiliseringar. Renässansen och reformationen är nästa proteströrelse. Luther är individ, här står jag och jag kan inte göra något annat. Det är varje individs gudsrelation som är viktigt, innan är det att alla deltar i mässan. Men det är individualism på 1500 talet. Sen är upplysningen, en person är intressant. Man stadgade individens rätt i amerikanska konstitution. Man dundrar på med individualism, men man får lägga till first amendment, att staten har vissa rättigheter. I ett historiskt perspektiv så har man bejakat på sätt som vi talade om före rasten. Människans krav på individualitet och frihet. Men ibland så behöver vi det stereotyp. En student som gick här för några år sedan jobbade på Exit program för folk som lämnar nynazistiska organisationer. Han stöder 70 % av dem som går genom dessa program har varit utsatta för mobbning som små. Det var en generalisering, men ibland så behöver vi kunna se dessa generaliseringar. Dock så behöver vi ibland kunna se dessa. I terapin är det samma sak, det är terapeutisk effekt att kunna säga att dina känslor är helt normala. Det är en läkande effekt att vi vill in i mallen – att jag är normal. För att inte tala om hela fenomenet grupptillhörighet att bekräftas av gruppen, att få vara del av en grupp. Nästa delkurs handlar om det. Som religion och kristendomen som ett gruppfenomen. Men människan som gruppvarelse, att jag är svensk eller jag är si och så. Så är det något positivt ett stöd.

Två exempel till som förklarar det här. Varför jag uppehåller det här är livsåskådningsfrågor handlar om människosynen och vilken mån människan kan beskrivas och förklaras. Eller i den mån vi trotsar detta – det är ett mysterium. I Astrid lindgrens bok om kalle Blomkvist och vita rosen så råkar de ut för äventyr och möter hemska skurkar. Om man läser noggrant så ställer kalle och eva-lott helt olika signalement på skurkarna. Men kalle han använder alltid, han ställer individuella signalement. Bovarna blir individerna för kalle. Ewa-Lotta karakteriserar bovarna generellt att skulle göra allt för pengar. Med generella föreställningar så kan man fånga brottslingarna. Men kalle är för individuella. Det är tydligen inte helt knäppt att ha generella förställningar av människor. Det består till vilka sammanhang.

Om vi får besök av en person på torsdagskvällen och slänger av sig ytterkläderna. Och går in i köket och öppnar kylen och tar för sig av det. Sedan vankar han runt i huset och kollar in i tvättstugan sedan går han ut till köket igen och tar sig en drink.
Hur hanterar man sig en sådan person? Förr eller senare så måste värden säga till honom, att ”ursäkta men du är faktiskt gäst här”: vad har man gjort genom att säga så här+ man har gripigt tillbaka på en generell föreställning som man vill att han ska rätt sig efter. Det är så etiken fungerar så. Det rör sig med etiska utryck, etiken använder utryck som är uppfodrande och styrande. Är man gäst förväntas man uppträda på ett visst sätt. Föreställningen på hur de tär att vara gäst så det inte bara är att gå till kylen och ta för sig. Etiken rör sig med begrepp och företeelser. Då är vi tillbaka. Med svenska positivismen så förlorade vi etiken i 100 år. Där var det inte annat nä känsloutryck, men etiken kräver generella förutsättningar. Där finns förutsättningar gott och ont. Om något är gott så är det gott i generella meningar. Det kan inte vara att människovärde bara kan vara på en person, antingen så har man det eller inte.

Då kan man knyta an synen på språket med människosyn. Vi ska återkomma tankar på människans frihet. Och vi ska vara vaksamma på hur språket fördelas och vara vaksamma på hur språket är emotiva. Våra utflykter på franciskaner- kommer ni att stifta beskaffenhet i kurs nr 5.

Språket som redskap, livsfrågor
Djuren är bra att jämföra människan med. Djuren kämpar om föda, de kämpar aldrig om något som står för föda. De kämpar direkt för föda. Man kan lära en schimpans att rött betyder stopp. Vi kallar det för signalreaktion. Det kan vi lära schimpans och delfin och andra högre djurarter. Men människan är medveten om att röd inte är stopp utan det står för stopp. Signalreaktionen att rött är stopp och stanna. Människans reaktion kallar vi för en symbolreaktion. Det röda är en symbol för något som att man ska stanna i trafiken. Människan identifierar inte signalen vad den står för utan är i förhållande att stå för signalen. I insikten i att det inte finns något nödvändigt samband mellan rött och stopp. Det hade lika gärna kunna vara rosa lila eller t.o.m grönt. Människans reaktioner är symbol-reaktioner och har inget nödvändigt samband.

Det betyder att vi har ord, begrepp och så har vi referensen. Och här drar vi skillnaden, det finns inget nödvändigt samband. Ordet för stopp kan vara något annat. Orden är godtyckliga symboler. Vi låter vissa ting eller tecken föreställa andra tecken, vi är fria att skapa symboler. Det finns bara en begränsning att det är konventioner. Det vore väldigt opraktiskt om man började betrakta rött som något annat. Det är den enda tvingande faktorn som får oss att betrakta rött som stanna. Det här är viktigt. Varför tjatar jag då om detta? Därför att vårt kunskapsområde teologi, religiös tro, livsfrågor, etik är bara på något sätt en enda lång parad mot den här insikten. Det finns inget område som det är så svårt att driva in den här insikten som i vårt. Som civilingenjör så kan man ta grekiska symboler. Sigma kan stå för något eller pi för något annat osv, osv. inom naturvetenskapen så är det självklart. Men det är inte det för oss. En anledning till att det är en problematisk insikt. En mer allmän anledning är att vårat redskap som teologer är vårt modersmål. Det är det vi använder av, det är inte tekniska språk. Vi kan inte ladda på konstgjorda dataspråk. Vi kan ha en neutral känslorelation till. Vårt arbetsredskap är andra människors modersmål. Själva orden i sig har inget nödvändigt samband vad de betecknar. Det finns en kontroversiell undersökning av en israelisk sociolog som förklarar våldet i israeliska samhället. Hur soldater har svårt att hålla tillbaka våldet? En sociolog har förklarat det att en generation i israels historia lärde sig hebreiska men det var inte deras modersmål. Att det inte är ett modersmål utan ett konstruerat språk. Jag ska inte utveckla den teorin. Men Modersmålet är viktigt och att ha tillgång till det. Dessutom så förstärks det här av det religiösa livets villkor. Det religiösa språket är fullt av villkor då det är fullt av signaler då språket är det som det beskriver.

Ett sätt att använda sig av begrepp och föreställningar är att klassificera. Ni kommer under Jans kurs, nästa delkurs. Så kommer vi att möta en klassificering om hur folk som lämnat ett samfund och vad som händer med dem som lämnar en tät kristen gemenskap. Under Elizabeths kurs kommer ni att möta lutheraner franciskaner- osv. allt detta är klassificeringar. De är luriga, men nödvändiga. Vi har sagt att det inte finns nödvändiga samband mellan röda signaler och stopp. Att det inte finns nödvändiga samband mellan orden och konventioner. Sambandet är inte nödvändigt.
Hur är det då med våra klassificeringar? Först och främst beror de på våra intressen. Djur kan klassificeras på ett sätt av slaktaren och ett annat av skinnhandlaren. Inget av dem är mer rätt. Ett bord är ett bord för att vi kan se sambandet mellan det och våra levnadsvanor. För andra kulturer kan det vara en stor pall eller menigslösa osv. om vår kultur vore annorlunda så skulle vi klassificera annorlunda, bord skulle då inte vara en klass.

Men sen är det tyvärr så tråkigt att samma sak som gäller för begrepp gäller också för klassificeringar, vi har ingen kunskap om vi får klassificera. Kunskap får barnet när det lärt sig att klassificera. Då har det lärt sig att det alla är hundar. Innan så är det bara individer. Klassificeringen är nödvändig för vår kunskap, det är därför Elisabeth och alla lärare på institutionen kommer att klassificera som en del av undervisningen. Sedan precisera det så att det inte blir så fyrkantigt. Jag kommer att klassificera i delkurs 6, jag kommer att prata om olycka typer och klasser av saker, det ingår i kunskapsbilden. Är klassificeringar verkliga, är de sanna? Ja det kan man fundera över. Om de här kryssen får symbolisera alla människor i världen. Och så använder vi klassificeringen katolik. Det är då dem här (några stycken). Den klassificeringen är sann på det sättet att katoliken på det sättet är objektivt skiljer sig från muslimerna som är en annan grupp. Men om vi frågar om vilka som har mjölk i sitt te så kanske vi får en helt annan klassificering. Med andra ord så är klassificeringar inte sanna eller falska de är beroende av våra intressen. Det är vi som klassificerar. Men det är inte subjektivt. De tror på olika saker och hur de firar sin gudstjänst. Klassificeringarna är på så sätt verkliga men de är utformade av oss och våra intressen. Det är på något sätt både och. Klassificeringar är ändamålsenliga och funktionella om man vill urskilja vilka som är katoliker och de som har mjölk i teet. Är de sanna? De skulle jag inte vilja utrycka mig. Eftersom de är så styrda av våra intressen. En person a dödar person b, hur ska det klassificeras är det mord dråp olyckshändelse eller galen handling eller hjältedåd. Det är vad som klassificerar vårat beteende. De är oerhört viktiga och är på samma sätt ett maktmedel. Finns det vissa människor som tar rätten till sig att klassificera, att så här ska ni tänka. Dem hör dit och ni hör dit. Det är så, klassificering är maktmedel, de som har tillgång till offentliga språket. De som har tillgång till offentliga ordet har en enorm makt naturligtvis. Ändå så är det en filosofisk fråga detta om klassificeringar, om de är verkliga eller inte. Jag ska sluta med att ge er några exempel.

Om vi säger att klassificeringar är godtyckliga, men konventionella. Då är vi liksom franciskanerna nominalister eller positivister. Om klassificering styrs av sociala faktorer då är man social konstruktivism.

Klassificeringen bestäms av objektiva egenskaper. Då kallas det för begreppsrealism eller ibland realism. Då har vi kommenterat det här att klassificera en grupp som en familj är ett objektivt. Det är sant och sådan är verkligheten, det är verkligt naturligt rätt osv. sedan finns det en modifiering av kritisk realism som säger att det finns naturliga klasser i världen. Det finns ett naturligt sätt att klassificera. Det är också delvis beroende av vårt kulturella sammanhang, en slags kompromiss. Det är klassificeringar som också blockerar våra tankebanor. Det sker inte minst när man är otydlig vad som är grund till klassificeringar. Det finns ofta en mängd laddade bibetydelser. Att vara muslim eller trädkramare eller att vara katolik var laddat i Sverige förut. Att vara jude är laddat ibland. Grunden till detta är att man har en judisk mamma. Att klassificera människor och grupper och människor är väldigt ömtåligt. Vi kan inte bara säga katoliker protestanter eller lutheraner. Man måste se till att klassificeringen är relevant. Ibland så är det relevant. Det betyder att det passar i sammanhanget. Ibland så ligger man på en generell nivå så att man kan tala om katoliker. Men hos Luther så protesterar han mot avlatshandeln, det fanns många katoliker. Men de var inte beredda att gå samma väg och hade inte samma stöd.