Nyfikenhetens redskap 4

Det naturliga inte samma sak som post-medernismen, den myntades av Jea-Francoise Lyotard
Han dog 1998 och skrev sin stora bok som skapade utrycket. Mot positivism.
En enda nat.världsförklaring.
Många berättelser DISKURS.

Det är många olika perspektiv. Lyotard är inte upphovsman, utan han är inspirerad av den mytomspunna Wittegenstein. Han avsade sitt arv och levde i armod och fattigdom i de österikiska alperna. Han skrev en bok. Och när stora filosoferna drog honom så åkte han till Cambridge. Han fann sig inte till rätta där utan gav sig ifrån och försörjde sig som visslare. Han var på kryssningsfartyg, han visslade sig avancerat. Hans bror var också en världsberömd pianist och han förlorade höger arm under första världskriget.
Det är i philosofical invistigations som han myntar utrycket som sedan Lyotard tar upp. Vi är också post-modernismen med olika autonoma språk. Vi har religionen, konstens språk många fler. Det är många berättelser. Enligt den här systemet blir religionen immun mot kritik mot vetenskapens, eftersom det är ett annat språk.

Nu händer det hela tiden saker och tecken finns på att den här eran tar sitt slut. Från slutet på 70 talet, eller från 1953. men bland filosofer från 1953, bland olika kunskapsområden till 1979. men tecken på att den här eran håller på att ta slut börjar komma. Men vi har inga tecken på att vad som ska komma. Men för ett år sedan skrev en teologi professor om darwinismen en breväxlad mellan honom och evolutionsbiolog.
Personligen tänker jag att det är önskvärt att det sker, jag tycker det är olyckligt synsätt. Det är kosntigt om en troende människa är osårbar vat naturvetenskapen skriver. Om människan har ett värde och man är okränkbar men man har en evolutionslinje. Den här är steglös och inga kvalitativa förändringar. Då måste man ställa frågan, när fick människan sitt värde och när blev människan okränkbar. Det kvalitativa språnget är inte något som evolutionsläran inte rymmer.

Jag nämnde det naturalistiska misstaget förra gången. Där ska vi fortsätta. Att man inte kan sluta sig från ett faktum till en värdering. Om man försöker att göra det hamnar man alltid med en öppen fråga. Den öppna frågans argument. Hur mycket man än presenterar fakta så kan inte dessa fakta i sig innebära någon särskilt värdering. Kontentan är att värderingar kan bara grundas i andra värderingar, aldrig i fakta. Ibland är det svårt att urskilja detta – ibland är det enkelt. Om man beskriver livet 200.000 år sedan då utbildas könsroller. Då säger man att det är naturligt eftersom det har så lång tid på nacken, och därför bör vi leva så idag. Det är exempelt att där känner man att någonstans är det fel. Och felet är att man går från fakta till värdering. Det är naturligt att det har pågått länge, men det naturliga är inte det samma som det rätta. Det kan kännas naturligt att döda andra människor, men det betyder inte att man ska göra det.
Även om en majoritet har en åskit så kan den fördelas. Man kan få cancer av att röka men det är en öppen fråga om det är fel att röka. Jag kanske hamnar en situation för att rädda kolarbetare, gå ner i koldammet och då riskerar jag att utsätta mig för risken att få cancer. Där skulle många säga att det är rätt.


Det förvirrar oss det här, när man ska tala om vad som är dödsbegreppet så skickar man ut remisser, men man röstar fram ett dödsbegrepp. I flera konkreta situationer så måste vi gå begå det naturalistiska misstaget. Nu säger en filosof direkt att det inte är i etisk mening. Även sveriges riksdag och sveriges folk så kan man förvirras etiskt. Som sverige 1930 där man skapar sitt rasbiologiska institut. Man är vana med procedurena.
Även ur religösa synpunkter, så beakar kristna riksdagsmän prouceduren. Vad man får fram från omröstningen är juridiskt rätt. Men aldrig etiskt rätt.

Det som vi inte hinner göra är att urskilja fakta och värderingar. Men grovt sett är värderingar saker som har ett underförstått bör. De är normerande på något sätt. har man det i bakhuvudet så brukar man kunna urskilja värderingar från fakta som är påstående värderingar.

Michele Moutaigne.
där vill jag bara påminna er om att han dyker upp som en rad filosofer som säge rne j till förnuftet. Vi säger att Epikuros tar första steget mot den. Det berömda han säger är att man int eha bidra filosofi om man..

Moutaigne kan få representera det här ordet som blivit positivit, nämligen helhetssyn. Det finns ingen speciellt i filosofins tröst. Baka ihop allt till en helhet, det är vad han förösker i sina essäer. Jag har en arbetsdefinition.

Människan är en biologisk och social varelse osm genom att ställa existensiella frågor förösker orientera sig i itllvarå. Det tycker ni kanske är urvattnat formulering.vissa definerar att kroppen är både kropp själ och ande är. Jag vet vad andra tankare beskriver med ande. Det skijer en hel del i lologen. Själ är ju greisk. Jag har undvolot referenser till bibeln. Det finns alltid ett socialt sammanhang. Genom att ställa existensiella frågaor, försöker orientera sig i tillvarån. Vad är existensiella frågor, det är här liktydligt med livsfrågor.

Det enklaste sättet att definiera livsfrågor är att definiera det negativt och säga att det har alt med fakta att göra. Nu får vi först gån till naturvetenskapet och gå till dess rön. Allting är inte fakta.

Frågan om frihet, har vi någon frihet eller är vi styrda v våra gneom. Och dna forskingne som verkade sci fi för några år sen men man nu kartlaggar det mänskal genomet. Det är typ dna strängar som kodar åt varje omslagsbild. Det är en väldigt tunt material. Frihet går ut på att jag väljer mellan stiautioner osm inte är samma sak som mind dna eller inte att jag styrs av socialpsykologiska.
Låt oss säga att 95% av mitt betende är betingat och dessutom av min dna min massa. Många människors liv går att förutsäga men inte så bra, men kanske inte ligger helt. Där ligger saken.
När man talar om livsfrågor så talar man om det som ett begreppspar frihet-ansvar. Man förutsätter ett ansvar när man har frihet. Om man ser på hur rättssystemet är uppbygt med den ångestladdade undersökningen över grova kriminella brottslingar. Om man har handlat utanför vad man är.
Det finns literatur och film där ansvaret försvinner, t.ex. Orwell. Inom juridiken och etiken möts i begreppet frihet-anvar. Juridken blir väldigt etisk där. Ni vet hur experter kan var aoense och vem var det. Ska vi pulicera den som shoj. Eller ska vi säga at han had eansvar. För då hade han firhet att slippa mörda Anna Lind.

Frågan om mening är också en livsfråga som inte kan svaras av naturvetenskapen. Och ur den då ska se ut. Int ebara yttersta värden men även små värden är livsfrågor eftersom de kräver en värdering. Med rättvisa och miln. Om jag ska prioritera tv titande eller vad jag ska göra. Nära sammahängande med detta är livet som är eftersträvandsvärd.
Skammen skulden i en livsfråg är något man är rädd över.
Det finns ingen lista på 7 eller 8. det är ex.

Det är tydligt att livsfårgorna utgår från naturvetenskap och livsfrågorna utgår från nazisterna. Det är frågor osm inte avgörs avlivet. Man kan inte komma undan dem här. Men man kan ändå komma en viss bit på vägen. Men hade vi stått och resonerat så hade allt varit livsfrågor.
Max Wevber myntade utrycket att världen för sekulariseringne osv, var en förtrolld trädgår. Allt var förtrollat allt kunde hända. När han sitter med sina barn, så säge rhan att där bor ett spöke. Före seklaaruseringen så kan ma inte urskilj a livsfrågor. Man hade gjort den uppde. Man har en faktiskt utgångspunkt och det som går ut blir livsfårgor.

Vi är utlämnade åt våra kroppar, deras hälsa bestämmer vår självstrid. Så viktgit är det med linerjan.

Kunskap är inte giltig för att den är kroppslig vi får en motbild osm är framstig. Eftersom vi int eär så rationella som aristoteles säger. Vi håller bara fast vid bsaker som vi bekräftar oss. Människan är patetisk, intee. Vännens bortgång efter 4 års listan lägger till vad som för montagine är övermätkigt för förnuftet. Det är de förlorade livsmöjligheterna. Ingen förnuftig filosofi kan hantera detta. Platon Seneca försöker blunda för detta. Att inte låt sig bekommas av förlorade själar. Eller seneca som skär odrena.
För Mountaigne är det här en verklighet som inte tas upp av så många. Det är livsfilosofi som riktar sig in på inte förnuftet utan på helhetssynen. Att förstå och tollka livet efter saker som inte är mi hhelhetssyn. För övrigt är hans liv ett citat från Terence, att ”inte mänskligt är mig främmande”.

Inget mänskligt område är för litet för att han ska vara intresserad över det. Det får honom att framstå som modern filosof.

Vår rationalitet. Vi har två alternativ från filosofihistorien. Man kan fundera på sin egen människosyn. Ser jag på mig själv som rationell och förnuftig eller ser jag på mig själv osm en känslovarelse. Då skulle man kunna skriva så här. Att först tala om rationella faktorer som styr våra liv.
Vad finns det för faktorer?
Svar: egen erfarenhet. Att bejaka sin egen erfarenhet. Har jag på boda grunder sett något börj ajg infri det i min livsåskådning. Människan sörjer när nära anhörga går bort, det är rationellt att göra så.
Andras erfarenheter:
Det är bara att i vårat massmediala samhälle så ska man vara oerhört kritiska. Vi ska ta till sig andras välgrundande det är också en rationell faktor för att den är så stark fö här i människors liv.

Traderad kunskap.
Att inte uppfinna hjulet vare gång. Det finns ju redan dr. at tro på attt allting som man trorr männsikor har tänkt tidigar eoch det är rationellt att ta till sig raderad kunskap. Då talar vi inte om traderade vidskepelser de tkan säga något om traditionell kunskap.

Irrationella faktorer.
Det kan vara som social påverkan, det man kallar för gruppdryck. Grupptrycket är en verklig faktor för alla. Mer eller mdre och hur känsliga vi är. Om man är fel klädd på en fest, och man väntar på att få gå hem. Som att man ska ha en mörk kostym.
Men mer eller mindre är vi utsatta för grupp tryck eller social eller emotionell. Det är mycket högra grad att reklamen åpverkar oss moedvetet. Det är folk som följer reklamens beteende.

Det tredje och sist jag nämner här är auktoriteter. De uppfattas som en irrationell faktor, men då bara för att man accepterar, det sk a man inte göra.
Jag ska läsa augustinos john wesly att de tär bepröva dkunskap fån kända männisokr.

Funktionella faktrorer slutligen. Det är det allra lurigaste. Det är såna faktorer som skapar trygghet, känsla av sammanahang. Tillhörighet, fakotrer som stärker min självkänsla. Det är egentligen härifrån det blir knepigt, även om vi inte kan bemästra det här och även om vi har auktoriteter. Så kan vi även förstå det hela. Men här blir det svårt. Vad gör vi med en människa som söker sig till ett sammanhang kanske en religös församling. Vi kan säga att den har teologi och samhörighet osm är galen. Men om den säge ratt bitarna faller på plats och den ger mig en självkänsla. Men ledarna i den här församlingen har sett mig och bekräftat mig. Hur hanterar man det? Det är svårt. Därför här bryts våra psykologiska behov. Det är psykologisk i väldigt vid och generös mening. Det är ett av dem saker man får leva med i teologins värld. Att det funktinella är inte alltid det rimiliga och sanna.

Ni kan tänka på hur nazismen gick fram och människor som kände sig som skurkar och de hade taskig självkänsla. De blir bekräftade i hitler jugend och får en sammanhang. Man kan ha flrea funktionella saker men ur etisk synvinkel helt konstigga.

Moutaigne betonar auktoriteter och självkänsla. Han är den första som går så bland västerländska.

Vi närmar oss den moderna tiden.

Hos Schopenhauer, det som han noterar under den sekulariseringen är att kärlek är en drift som griper tag i oss alla och fortplantnigne är en kraft som driver mänskligheten framåt. Vi är aktörer i det här utanför vår fria vilja. Det gör Schopenhauer till en modern filosof. Han tar tag i ett antal mänskliga fenomen och översätter det till biologiska. Sedan blir det sociologi. Och efter sociologi så kommer psykologi. Idag så lever vi en tid som lever i en lång tids psykologisering. I en utveckling biologi psykologi sociilogi så översätter iv kärlek tillhet frihet med psykologiska termer och uppfattar det som psykologiska saker i vårt liv.

Så kan man göra med alla dessa livsfrågor:
Frihet
Mening
Skuld
Värde
Ansvar, m.m

Alla dessa fenomen, kan ju översättas i andra termer. Man kan tala om mening som en social faktor. Man kan tala om mening i ett biologiskt perspektiv. Vad man gör då är att man förklarar, man förklarar kärleken som en biologisk drift. Nuförtiden så talar man om feromerna, små doftsensationer som inte uppfattas som doft men funkar biologiskt och som styr i vilka vi blir förälskade. Vi blir omedvetet förälskade i den andres doft. Det blir populariserats. Jag trodde att det var något högre, men så var det bara doft. Så kan man göra med varje fenomen, skulden kan psykologiseras och göras biologisk.

Förklarar i vetenskapliga termer.
Så kan det vara olika vetenskaper, biologi, fysik, kemi. Det här kan en forskare ägna sig åt i labaratoriet. Då är det självklart att man undersöker den biologiska basen eller den sociologiska. Men när man använder den vetenskapliga förklaring som den utömmande förklaringen attman säge rom de mänskliga fenomenen att de inte är något annat än……. Då är det en annan sak. Observera den viktiga skillnaden. Forskaren i laborotorier kan undersöka kärleken och kolla på utsönderingen av hormoner osv, kärlekenes kemiska eller fysiologiska avtryck på molekylnivå. Och så gör man det i labaratorier, men man är medveten om att kärlek är mycket mer. Jag har bara studerat något litet det biologiska utrycket av kärleken. Då tycker vi teologen är helt okej. Men när den forskaren säger att ”nu har jag upptäckt att kärlek är bara vissa nervimpulser i vårt inre”. Då har man gjort sig skyldig till vad vi som filosofer och teologer kallar reduktionism. (betyder förminska eller krympa). Man kan då säga att om forskaren i labaratoriet reducerar på ett helt legitimt sätt. hon måste få forska om människor, man kan ta en skuldtyngd människa och scanna och se värmecentra i hjärnan och få fysiologiskt avtryck då är det bara en reducering då är det okej. Men reduktionism att det blir en ism, att erkligheten äbara är biologi fysiologi m.m. vill man hårddra det hela så börjar man med någon som tror på Gud. Och så ser man på personens bakrund att ser att hans pappa var präst, då har man reducerat religionen till sociala faktorer, då reducerar man sociala faktorerna och till psykologiska fakotrer. Då reducerar man det till biologiska faktorer, som kanske till sist reduceras till fysiska fakotrer på molekylnivå. Ni förstår själva ambitionen att reducera till mer grundläggande nivå. Man kan bara säga att det går till det som leder till dvs. man kan säga att ”det är inget annat än det där eller det där.”

På detta sätt kan man säga att kärlek är inget annan sublimerad sexualitet, och vår livshistoria är inget annat än arv än miljö. Religion är inget annat än psykologiskt behov, av förlorad av föräldratrygghet. Moral är inget annat än egennytta. En stol annat inget annat en struktur av atomer. Politik är inget annat än klasskamp. Så fort man hänvisar till en nivå av lägre komplicitet, det är hur vanligt som helst. Särskilt om man har anledning att se hur mycket man kan förklara. Vi vet alla hur biologin går framåt. Och cellforskning kartlägger mänskligt beteende. Det finns skäl att reducera, men reduktionismen då har man gjort påstående över verkligheten.

Fenomen
Om det inte kan förklaras vetenskapligt så använder man ordet fenomen, vilket kan översättas med livsutryck. Det är det subjektiva livsutrycket. Det är så som jag upplever mitt liv. Den stora frågan är om detta har verklighetsunderlag, om jag beskriver något verkligt när jag talar om fenomen. Det finns anledning till att varna för ord som ”egentligen”. Vad ordet egentligen är, ofta så ligger det ett vetenskapligt reduktionistiskt anspråk. Det ligger falks anspråk på vetenskaplig objektivitet istället för utrymme för subjektiva livsutryck. Schopenhauer beundrade Ghoete, han hade talat i sina romaner om kärlek. Alla kunde känna igen sig i sina romanfigurer speciellt unga Wherters lidande. Den slutade i självmord och ledde till självmordsepedemi. Den lär att andra har samma känsla som ajg den som är olyckligt kär kunde se att andra också har samma känsla. Jag är normal, det är vad som sprids. Det gör också Ghoete till en modern figur, han får människor att ta sin bäring på något. Även i livets utkanter och marginal. Det var också Schopenhauers filosofi att livet inte går ihop. Idag talar man om livspusslet, men det ordet har dykt upp i politiken. Schopenhauer skulle säga att livspusslet inte går ihop, konsten att leva är att veta att pusslet inte går att lägga. Bilder av livet där smärtan har suddats ut är falska bilder. Det är mycket moderna människan som träder fram via Ghoete och Schopenhauer. Vad som händer är att subjektet träder fram. Unge Werther träder fram och jag som subjekt utan tillgång till given gudstro måste ta min bäring på ett annat sätt. då blir romaner en annat sätt att identifiera sig. det är romanskrivandets gyllene tid, att jag kan spegla mig mot det istället för mot en gudstro.

Man måste själv komma på saker vid indivdualismen och subjektiviteten. Det är också det som unge werthers lidande visar upp, det subjektiva känslolivet. Tillfälligheterna, den unga Werther råkar bli olyckligt kär. Men annars så hade han levt ett borgerligt liv. Det blir en akut brottning för 1800 talets subjektiva individ, för dem som inte kan relatera till en högre världsordning och får aldrig svar på den frågan. ”jag blir aldrig brinnadne passionerad”. Det kanske finns en person men jag råkar aldrig göra. Tillfälligheterna blir hotfull, då inleds jakten på starka upplevelser. Alla röker inte opium, men man tvkar inte att göra det. De engelska poeterna experimenterar för att nå den ultimata erfarenheten. Man reser för att inte vara utlämnad åt tillfälligheterna.

Man är väldigt grekisk för att de sätter en skarp motsättning mellan etik mening och värde och med tillfälligheter. Man tycker att livet är för stort, det får inte vara utlämnad åt tillfälligheter. Att utforma en etik som är oberoende av tillfäligheter och omständigheter. Men Aristoteles tvingas ge upp. Ibland pressas vi in i situationer där vi inte kan vara etiska. Vi slungas ut och dör på slagfältet och dör ett meningslöst liv. Men 1800 talet är det ett signum. Lord Byron går in i grekiska befrielsekampen mot turkiet, och han dör. Han blir begraven i Rom, men han skrev ju massa literatur som Don Juan. Det är samma tema, det är kvinnoförföraren som aldrig kan sätta stopp. Nu har jag upplevt kärleken. Den fullständiga ultimata förälskelsen, till dit så averkar han massa relationer. Det är åter igen ett tema där man letar efter nästa hörn efter en starkare upplevelse, det är ensam individ utan någon karta över verkligheten. Det gäller också den religösa verkligheten. Man får även inom den kristna familjen att man jagar efter den religösa upplevelsen. En filsof som figurerar väldigt mycket i detta är Kant. Man kan referera tillbaka till, men han dör 1804. han har läst alla romantiska poeter, han är schaupenhauers stora läromästare. Det han säger är att människan har ingen tillgång på objektiv verklighet.

Vår kunskap registrerar aldrig yttervälrden utan vår kunskap är en produkt av mina egna kunskapsformer och min egen föreställningsförmåga. Kunskapen jag har är en prdukt av min föreställningsförmåga. Han talar om saker som är produkter av oss själva. Det är vi som tolkar in tid i det vi ser. Yttervärlden blir ett stort frågetecken det blir vår begreppsliga fängelse.

Nietze tillhör de moderna filsoferna. Det som har gjort Nietze mest känd är att han anses vara den filosof som bäst lyckades tolka hur tillvaron måste se ut om det inte finns en gud. Han börjar analysera sakernas tillstånd i 1860 talets europa. Han konstaterar att folk är kristna i bara i form. Ni måste inse att man måste ha sina egna subjektiva moral. Inte endast med vår moraliska övertygelse men också med allmän kunskap. Kunskapen subjektviseras. För att inte förloras i total pessimism är att den starka människan ska kunna resa sig över det hela.
Nietze är en prästson han har också en stark kritik mot kristna. Han har upplevt den från insidan men utan att omfamna den. Hans kritik är samma mot epikuros och seneca. Han menar att Seneca’s stridsrop, sinnesro. Epikuros stridsrop, acceptans. Att acceptera läget som det är att nöja sig med det lilla och att njuta. Han menar att det är etiska ideal som de kristna tar till sig omedvetet. För att den grekiska kulturen är en väldigt stark influens. Då läser man in de i evangelieberättelser. Nietzes kritik mot de kristna är att man är feg att man söker sinnesro. Han menar att människan bör satsa på livet och satsa på livets glädje, om man gör det så att man upplever de som något meningsfullt så ökar man sin sårbarhet. Ju mer något betyder för mig, ju mer sårbar blir jag för förlusten. Desto mer barnen betyder för mig desto mer sårbar blir jag för förlusten. Ju mer jag satsar och engagerar mig och invisterar mening i livet, desto mer sårbar blir jag.
Sedan säger han att det är det sm kristna inte vågar erkänna. Istället försöker de ha distansierad hållning till livet. Lämnar scenen och har sinnesro. Istället borde de njuta av livet och investera 100% i livets glädjeämnen och tappert bära sårbarheterna. Ut och lev, det är det som nitzes budskap.

En kommentar till avsnittet som behövs kommenteras, men hurvida man kan argumentera kring värderingar och om en värdering kan bli hållbar. Där är andeberg lite subtil. Om vi tänker oss som utgångspunkt att några pojkar där ute misshandlar en katt. Vad ser vi då? Vi ser att något sker och vi ser att det är fel.
Hur ska vi formulera olikheten? Vi kan nämna att det är en fakta, att den är fel är en värdering. Men det säger inte så mycket för vi ser båda sakerna. Vi klarar inte av att se att det händer utan att se att det är fel. Men man kan formulera skillnaden så att skälet till att vi ser att något händer är förmodlingen att det händer. Den bästa förklaringen att det händer är att det händer. Men den troligaste förklaringen att vi ser att det händer är att det objektivt händer.
Men att vi ser att det är fel, att den troligaste porsaken till att vi ser att den är fel är att det är fel. Det finns massa olika händelser. Men att det är människan här som. Det är faktumet, det verkar komma utifrån. Den bästa förklaringen till att vi ser är att det faktiskt händer där ute. Medans om vi säger att det är fel, är att det kommer från oss själva. Det är vårt omdöme. Det går att förklara det omdömet utan att det händer ngåot. Det går att förklara med uppfostran att man tar djuren i försvar. Att man inte plågar djur. Det med fel har att göra med massa input i oss själva. Men med händelsen är inte det samma.

Man kan kalla att man ser det som observation och värdering att det är fel är omdömet. Att det är ett omdöme som vi tillskriver situationen. När vi ser att de tär fel så tillskriver vi situationen ett värde. Men när vi ser att det händer så tar vi bara till sinnesintryck.
Det här är ett väldigt klasiskt sett att se på etiken. Så skulle David Humes säga på 1700 talet. Det här med andra ord empiristens sett att se på saken. Som empirist så skulle han säga att här finns verkligheten. Men det är något subjektvit.

Nutida moralfilosofi så talar man om är det verkligen subjektivt. Men är det verkligen subjektivt men är verkligen faktan så objektiv då. Det präglar nutida moral diskussionen. Jag ska sammanfatta den på nu 10 min eller kanske nästa gång.

Moralens nyckelord är
Rätt-fel
Gott-ont
Vad betyder det nu? Vad betyder det när jag säger att x är rätt eller fel eller gott eller ont. Då finns det en teori naturalism. X är rätt betyder att jag känner för x. eller det kan betyda att X är majoritetens vilja. Det kan betyda att X är mest funtionell inom ett sammanhang, det mest praktiska. Eller så kan det betyda att ”Gud vill X”.
Vad har vi nu gjort?
Vi har översätt etiken till fakta. Naturalismen inom etiken är helt enkelt en benämning til förhållningsätt där man begår naturalistiska misstaget. Man kan inte ha fakta till grund som värderingar. Det är majoritetens vilja, mest funktionellt. Men allt det här är tydliga fakta. Det finns en rörelse inom etiken som struntar i det naturalistiska misstaget eller inte går med på att det är ett misstag. Så illa är det, etik kan översättas till faktiska påståenden, man använder naturlism för att den trollar bort etiken. Den översätter etiken och den är därför reduktionistisk. den drabbas därför för den öppna frågans problem. Majoriteten kan inte bestämma vad som är rätt.
Sedan räknar man in det här det blir speciellt om Gud vill att det är x, man översätter inte till fakta. Utan om man säger att det är rätt för det är Guds vilja. Om det är så att etiken betyder det där eller om etiken är något mer än Guds vilja, eller något annat. Det andra förslaget det är värdeobjektivismen. Värdeobjektivismen säger som det låter, vad betyder att x är rätt. Jo att x är en objektiv egenskap hos det som man värderar. Det är värdeobjektivismen. Om vi är värdeobjektivismen så säger vi att pojkar misshandlar en katt, så är det faktum att det sker, och om det är en objektiv egenskap att det är fel.

Om vi har en invändning att rikta mot naturalismen och reduktionismen så finns det också den här invändingen mot värdeobjektvimsen att man sätte rparantes för något som många tycker är rimligt. Det finns en sorts rimlighet fast värdeobjektvismen sätter det som en engenskap som att de är så gamla eller väger så mycket.

Den tunga invändingen mot värdeobjektvismen, vi kan var oeniga om de har grön tröja eller grön, men så ser vi att den är grön. Tillslut så är vi eniga om fakta om vi ser noga. Samma är det inte med värderingar, vi kan inte bara kolla mer noggrant. Värdeobjektvismens stora problem är att vi ofta är oeniga om moralen men eniga om faktum.

Det sista så har vi tack och lov nämnt, nu är det david humes själv. Emotivism, som jag tycker är bättre än värdenihilism. Vad betyder det att x är rätt? X utrycker en känsla. Moral är känsloutryck. Det är emotivism. David Humes var emotivist, det är alla klassisska positivister, då kan man räkna med att moral är känslor och har samma status som smak, jag tycker ena är rätt och det andra är fel. Samma känsloutryck.

Vad finns det för motargument? Om emotivismen är en riktig syn så kan man aldrig argumentera eftersom man har subjektiva, jag tycker om chokladglass du gillar en annan. Tomas Andeberg talar om värde, men också om musik. Det är värdeomdömen, man börjar och han säger. Om man jämför klassisk musik med bara slumpmässigt som man slår. Kan man inte objektvit säga att ena är vackrare än andra. Han använder musik och konst som åskådningsexmpeel. Om man tom inom musiken kan se objektiva för bra och dålig musik kanske man kan ena sig om objektvia riktlinjer för etiken.

Han vill dock inte begå naturalistiska misstaget, han rör sig mellan. Han ser lite fog för de olika hållningarna. Han vill inte ha renodlad emotivism för då kan man inte argumentera för värdefrågor. Man kan inte ha helt och hållet om värdeobjektvismen.