Sociala villkor och meningssökande 4

Fortsättning av psykologier
Det finns vissa specifika punkter som man kan skilja sig från den klassiska psykoanalytiska teorin.
Drift  Relation
Det som var centralt i freuds bild av människan så var det drifeterna. Detet var en grundläggnade kompenent. Deras syfte var att tillfredställa drifterna. Jaget var inteligenta former att få de tillfredsställda. Man ser dock bort från detta att relationerna är viktiga i sig. den vänstar sidan av vad jag har skrivit kan man säga är freuds sätt. och det andra är objektsrelaterade. Den andra sidan säger att relationen står i centrum, inte själva lusten.

Opdipalt  pre-didipalt
Om man ser på Freuds teori så är den oidipala konflikten som står i fokus. Men man talar om den pre-oidipala som är viktigt. De säger att det viktiga har redan skett innan man når dit. Var ligger de grundliggande komponenterna? Man säger att det är inom det pre opdipala.

Fadern  modern
Freud utgick från Freuds roll. Jag har ett citat, ”jag kan inte tänka mig något så starkt behov i barndomen som behovet av faderns skydd.” Man säger dock i objektrelaterade att det är modern som spelar störst roll. det innebär att om vi ser på hur vi fungerar som människan så är det betingat i den tidiga fasen och i relationen till modern. Om winnicot talar om situationen för hälsosamt liv så talar han om den tillräckligt goda modern. Den människan som är tillräckligt god moder har goda förutsättningar.

Winnicot,
Han utbildade sig inom medici och specialiserade sig inom barnläkevetenskap. Han kom att arbeta som barnläkare. Vid sidan så utvecklade han ett intresse för det psykoanalytiska perspektivet. Han är engelsman. Och 1913 så grundas den psykoanalytiska föreningen i london och det omvaldas 1919 till brittiska psykoanalytiska föreningen.
Han kom att bli engagerad, han kom att bli medlem 1935. föreningen var präglad rätt mycket av konflikter. Freud flyttade till London 1938. med honom kom Anna Freud. Det fanns en annan grupp som skiljde sig från dem. Melaine Klein var den som tog de första stegen inom objektrelatoin. Winnicot kom att representera en mellangrupp i förningen som kom att inta en medlande roll. man talar sedan om den brittiska skolan och det är här objektrelatoinsteorin börjar ta form rent historiskt. Han arbetade som barnläkare hela livet. Det intressanta var att han hade mycket kontakter med mödrar och barn som gjorde empirisk bas som han utvecklade teorin på.
Han hade också ett projekt under andra världskriget att man skickade ut barn från london. Barnen kom ifrån föräldrarna och dess konsekvenser. De mötena med barn kom att integreras i hans eget teoriskapande. Han är kanske mest känd för hans verk lek och verklighet som han skrev 71, han dog samma år han var 75 år gammal. Lek och verklighet var artiklar och föredrag från olika tidpunkter. Boken har dock material som går 20 år tillbaka.

Nu tänker jag tala om Winnicots teori. Winnicot antar att varje människa föds med en innebonde kreativ potential. Vad han kallar sanna självet. Det här intär en primär plats i det mänskliga psyket. Det är inte en del av drifterna, utan han säger att det finns en autonom faktor i psyket. Kreativtet har en positiv laddning för de flesta. Men jag ska säga att när Winnicot säger kreativitet så är det ett förhållnade mellan individen och omvärlden.
Han betonar den innebonde kreativteten, men han säger också för att det här ska få utryck så beror det på de första åren. Det finns en grundläggande existentiell ordning, framförallt modern har att förmedla. Det är ett begrepp som han använder, som Winnicot förmedlar. Han säger ”Holding”, upplevelsen att vara buret. Både på ett fysiskt kroppsligt och emotionellt plan, att vara buren. Det här behovet som barnet har och som sedan finns livet igen oss, men som är extra uttalat under det första året – det kommer till utruck (beroendet av föräldrar). Ett barn vaknar och man har gått omkring med det en timme för att få det lilla livet att somna. Och försiktigt lägger man ner barnet. Och så släcker man lampan att det börjar gny där innan, och så växer det här. Om man dyker upp tillräckligt snabbt är det ingen fara skedd. Men han menar att det finns en smärtpunkt – passerar man den så blir barnet traumatiserat. Så stort är beroendet av ”holding” eller den bärnade föräldren – mamman framförallt. Ett trauma innebär att barnet har upplevet ett upprått i livets kontuniet. I den mening så kan man säga att föräldern utgör en existensens grundbult. Om man tänker den lilla människan som en flytande vätsa, och föräldern som skålen, så måste något bära (hålla upp).
Trygghet, Ordning, Sammanhang.
Winnicot lyfter fram trygghet som fundamentalt i detta tidiga sammanhang. Inte bara ett föremål för omvårdnad – utan ett levande subjekt som är kapabelt att skapa. Också detta skapar den tillräckligt goda modern utrymme för. Detta menar han är andningstillfället. Det handlar om timing menar han. Det är inte bara att mata, utan i bästa fall så kanske börjar det som en sugande känsla i magtrakten och så rör den lilla handeln. Och så blir det en magisk gest och så uppenbarar sig bröstet och mjölken. Detta menar han är ögonblick av illusion, i bästa fall så är det så i den första tiden för barnet. Det finns en vinst i det, hur mamman håller en på. Det här minnesmaterialet kan användas i det man skapar sin moder. Man kommer skapa en sådan mamma som är för handen. Ögonblick av illusion. Modern viktmakthåller spädbarnet till illusioner. Hon försöker förbli barnets värld enkel. En tidig upplevelse att den tidiga tiden är för handen. Att man är subjekt redan från början. Man är levande och aktiv från början. Dessa två, kreativeten och tryggheten måste båda ha sin plats.
Samtidigt så talar winnicot om uppbrått och disillusionering. I de första åren så är barnet beroende av modern. Men barnet måste i högre grad stå på sin egna ben. Och här har Freud en ganska negativ syn på relationerna. ”de tre tyrannerna”, och omvärlden som en av den. Winnicot ser det mer som en potentiellt. Detta vidgande av barnets värld där man i högre grad ska tvingas att mötas omvärlden är inte bara negativt. Men det finns rikedomar och fördelar. Men samtidigt är det en skrämmande process där man ska stå på egna ben. Här ska modern i små doser förmedla den nya verkligheten. Utan i högra och högre och högre grader ska barnet förmedla detta. Winnicot talar om en individualitonsprocess, men det ska vi itne växla ihop med jungs rpocess. Men samtidigt är det här en potentiellt skrämmande upplevelse. Då kan man fråga hur barnet ställer sig framför den här nya främmande och skrämmande värld. Att stå på små bern helt själva. Här introduerar winnicot både övergångs objekt och område.man kan konstatera att många barn i en viss ålder lägger beslag på föremål t.ex. en filder eller en trasa. Det kan vara en nalle osv.
Nallen i winnicot kan vara ett hjälp i indivdulatoinsprocessen. Var i består då hjälpen? Man kan spela detta. Jag kommer problematisera han lite utifrån annan forskning. Man kan ta fasta på kvalitérna men frihet att man måtse anpassa sig till omgivningen men att man istället kan påverka och injicera. Det andra är behovet av trygghet och ordning, att jag är buren. Att jag kan känna mig trygg. Båda dessa utmanas dock i processen. Om mamma inte kommer när man ropar. Man måste anpassa sig till en verklighet med har hårdare kanter. Det kanske kommer ett barn till. Nu måste du ta på dig kläderna själv. Nallen kan vara en avlastningsregion, det är ett fält i tillvaron där man har kontroll över. Det är en möjlig funktion för övergångsobjektet. Men man kan också se det ir elation till förusten när man är ute på egna ben. Nallen genererar en känsla av trygghet.
Nallens funktion är att vara absolut och oförstörbar i relation till barnet. Det är en representant till existentiella ordningen. Det här är en glidning av winnicots resonmeng. Man kan säga när han börjar tala om övergångsområde och religionens plats. Då är det förra han talar om, nallen är en övergångs sak, inte trygghet. Han säger sedan att nallen kommer sedan på vinden.
I förlängnignen av leken hittar vi den kulturella sfären och religionen. Vi kan säga att det är områden i mänskliga världen en känsla av kreativitet att man har möjlgihet att påverka. Vad som gäller i våra livsvillkor är att vi ofta tvingas anpassa oss till yttre verkligheter. Vi jämkas samman mellan yttre och inre verkligheten. Religionen är att vi kan släppa detta arbete och vi kan ge utryck för kreativitet och vårt sanna själv och göra det i socialt sammanhang.
”The work and play of winnicott”
om man sager att det framförallt är en symbol för tillit och trygghet. Att mota undan kaos och rädsla. Då representerar övergångsobjektet och leken är två olika saker.
Att winnicott slutligen tynar bort och förvandlades till en värld av fantasi lek symbolism är väl känt. Det är nu lika väl känt för dem som är bekanta kring hans literatur att det är allmänt säkert, att det är gradvist internalsiserande i psyket. Så det är en självströstande självbärande strukturen. Vi har en förmåga att bevara den här tryggheten inuti oss själva. I den mening kan man säga att övergångsobjektet fungerar som ett hjälp för minnet. Så att ”just et”. Det finns trygghet. Men nu behöver jag inte det älngre. Och jag kan gå ivälg själv.
Det man kan säga är att den här fasen. Han talar om grundläggande behov förstoch främst så kan man tala om trygghet rädsla ordning caos.
På ena sidan och behovet att vara autoonmoman kan fråga vilken relation det fungerar i smmanhang till.
Han talade om några som inte var närvarande i livet, inte som kreativa personer. Han kopplade det ten tidiga barkjan.

Det fanns också ett falkst själ, så att välrden kan gå framåt,

Vi kommer in på den psykoteurapeftiska biten. Det ska utgöra en grund för hur man ska hjälpa människan. Terapi för Winnicot är att tillhandahålla en miljö där det sanna självet kan göra sig närvarande igen. För att detta skulle bli möjligt så krävdes. Det är en trygg plats, en trygg miljö, en person som är narvarande. Och en som har kontinuitet. Han förhåller sig kritisk till den klassisk psykoteurpeutiska. Han säger att risken med det här för en person som är i det tilltsåndet. Att man själv inte riktigt är narvarnadra. Att man anpassar sig till terapeuten. Snarare så handlar det om tålemod och väntan och tilltro till sanna självets vilja at tträda fram.

Man kan säga om det är den typen av vöfändrande att närvvarnade är skrämmande. Så kan man undra omd et finns ett yutrymme för mig. Man kan tänka sig ett en person står inför något skrämmande. Kanske är det farligt och coasmättad.

Här fungerar då Teurpetjem fingerar som en holding och är en sjläv som mildrar processen. Ahn öf det möjogt. Föratt kontuneligtetn finns där.
Man kan säga att också nallen utgör en hjälpare.

Utveckling öfrutsätter ett geomlidande (oftast ibland) av kaos och av fara som kan mildras tiil

Det här är egentligen ett perspektiv att man kan göra kopplingar åt mman skulle kunna tänka sig att en person sm är tutanför rä en

Man skulle kunna tänka sig att en reflekterande individ tänker att hur vet jag själv att jag kan stå på egna ben. Det ingår i terupaeftiska processen. Man ska locka fram det sanna självet. Då måtse man låta det komma fram.

- jag fick inte med helt allting, paus

Anna Maria Risotto
Hon har skrivit the birth of the living God. Hon skriver från psykodynaiskt perspektiv, hon är påverkat av freud och winnicott. Ett utryck som hon skriver om är representation. Allt eftersom vi växer upp så skapar vi inre mentala representationer som reflekterar verkligheten. Detta gäller inte minst i relation till personer som är vitkiga för oss. Hit hör mamma pappa och en själv. Man kan tala om faders representation och modersrepresentation och självrepresentation. Det är inte bilder vi kan enkelt redogöra för. Utan när vi talar representationer så talar vi om ett språk där man lagrar information på en språklig nivå. Men det finns andra typer av representationer som har med ljud syn känslointryck. När det gäller viktiga gestalter som mamma och pappa och egna personen kan man tala om personerna som nystan. Olika personer som har nystan av medvetna saker och omedvetna. Vi är bärare, av fadersrepresentationer uppe i huvudet. Man kan göra ett enkelt experiment när man funderar på sin egen pappa. Då kan man börja nysta. Att han är sån. Då blev det den situationen. Det finns en mängd olika minnen till pappa. Och en till modern och till en själv.
De representationerna är inte statiska utan under pågående modifiering och förändring beroende på dem behoven. Man kan säga att det inte är så mycket ett mörkerum som en inre verkstad där man håller på att modifiera. När man talar om minne så är det inte statiska element utan föremål för revideringar.

Man kan fråga sig. Gud vem är Gud? Också gud är en objektrepresentation. På samma sätt som vi har en modersrepresentation och en fadersrepresentation. Så har vi en gudsrepresentation. På samma sätt som det finns föräldrarepresentationer så har vi en gudsrepresentationer. Här finns komplexa tankar erfarenheter bilder på samma sätt som hos de andra. Om man ansluter sig till en tro så har man specifika trossatser till den här.
Det man kan skilja på här är gudsbegrepp som ligger på en mer intelektuell nivå, vad man säger att man tror på och gudsrepresentation.
Som är nystan av tankar erfarenheter osv. som knyter sig till denna representation. Det säger sig självklart att man inte kan formulera sin gudsrepresentation för den är för rik och komplex för det. Vad är det för material som går in dit? Var tar det lilla barnet där den börjar forma den gudsrepresentationen, varifrån kommer stoffet till detta. En viktig källa. Det är relationerna till föräldrarna. Detta kommer påverka bilden vi får av Gud. Framförallt modersrelationen men också fadersrelationen.
Också självrepresentationerna av erfarenheter av oss själva kan också utgöra material i gudsrepresentationerna. Men också fantasier om hur man skulle vilja att föräldrarna skulle vara, eller fruktade föräldrabilder. Inte bara föräldrar som hur de är. men också relationer och fantasier man har. Men sedan kan man också speciella händelser spela in och sätta färg på gudsrepresenatationer.
Om man sätter sig och pratar om gud och så kommer det ett oväder, så kan det här ovdäret sätta sin färg på gudsrepresentationerna. Risotto menar också att bilderna vi frå genom mamma söndagsskolan via farmor morfar osv, eller vad som finns i samhället. Om man växer upp i en tro som målar upp en skrämmande bild av gud så kommer det sätta sin prägel. Det kommer tillsammans göra en stoff i individen. En gudsrepresentaiton är subjektiv. Var och en kommer ha en inre gudsbild som är unik för den här personen. Det är inte endast att den represetnationen är status men är objekt för förändring under livets lopp. Det sker bearbetningar av detta succesivt. Man kan fråga sig vilken funktion fyller gudsrepresentationen enligt anna maria risotto, det är här hon menar att gudsrepresentationen kan vara et övergångsobjekt. Detta kan utgöra en stöd och hjälp i skrämmande situatioiner. Man skulle kunna beskriva gud som ytterligare en resurs i den omvälvande processen att barnen ska klara sig själv. In på arenan så träder en mängd olika gestalter som kan fylla en funktion. Det kan vara fantasifigurer av olika slag som kan fylla relationer till barnet av olika slag. Samtidigt så menar risotto att det finns skillnad mellan låstaskompis och gud. För att gud har ett helt annat läge än låstaskompis.
Man har ett helt samhälle som i olika grund legitimerar idén om gud. Det här är plausibilitetsstruktur. Det sociala kontexten.

Vad krävs för att vi ska tro på detta. En gudsrepresentation kan ha sitt innehåll. Men vi kan åp ett rationellt plan förneka dets vekrliga existens. Man kan uppleva, om man okmer från ett obehagligt sammanhang när man har gud soms traff. När jag tänker på gud så får jag jättejobbigt för mig. Tror du på den guden? Nej, men så är det. Man har en gudsrepresentation, men det betyder inte att man bejakar den som något faktiskt existerande. Det finns en intressant koppling till kunskapssociologin. Man ska inte heller glömma bort att barn är redan tidigt problematiserande, och kan förhålla sig kritiskt till de gudsbilder och föreställningar som levereras från kyrkor eller samhällen. Redan tidigt spelar det in personliga erfarenheter.

Eric han burger ericsson,
Hans tänkande ligger nära winnicott och objektrelationsteori även om han inte räknas som objektrelationsteoretiker. Som winnicott och risotto så betraktar han religionen som en potentiell resurs i det mänskliga livet, han avisar freud. Han menar att religonen fyller en potentiell positiv funktion i vilket fall som helst. Han influerades av flera håll. Han tog intryck av psykologier social pskyloger och antropologer. Det finns en sida där han betraktar sociokulturella faktorer. Han är mest känd för sin teori omm 8 åldrar. Inom den här livscykeln så måste vi hantera dessa faser. Det finns uppgifter som vi har att hantera från spädbarn till ålderdom. Om man lyckas hantera kriserna på ett bra sätt så erövrar man en jag kvalité. Jag kommer inte gå igenom åldrarna. Men enligt ericsson den grundläggnade och viktiaste perioden är spädbarnstiden. Detta karektariseras av en spänning mellan tillit och misstro. Det här är direkt relaterat från det lilla barnet och till mamman. Vilken karaktär den relationen får. I bästa fall så upplever barnet att tilliten uppväger. Att det finns någon man kan vila hos, misstro är det motsatta. Båda de här finns i ett barns tidiga liv. Det finns i olika mått. Det viktiga är att tilliten överväger. Och om så är fallet så erövras jag kvalitén (hopp). Här säger Ericsson, så säger han att det finns faser i livet kriser, då erövras faktorer och man ställs mot spänningsförhållanden som man har för att hitta rätt. Om detta sker genom livsfasen så kommer den sista polen, är den mellan förtvivlan och integritet. Om man lyckas med det så får man visdom, detta är sammanknutet med filosofisk och religös tradition ofta. Om man har en oförmåga att förstå att döden är inför dörren. Integretet är att kunna möta döden då. Det mest grundläggnade är tillit och misstro som är grundläggande i relationen till modern.
När det gäller ericsson och religion så ger han inte en samlad bild någonstans som man får binda ihop själv. Det finns närvarande på olika sätt. han har skrivit både om luther och ghandi. På olika sätt så talar han om religionens framväxt och funktion. Han talar om modern som gudsbildens grund. Att ens relation till modern utgör en stomme till vad som kommer att bli ens gudsbild. Framförallt den tidigaste fasen, det som sker i spänningsfält i relation till mamma. Kommer att prägla gudsbilden. Också upplevelsen att vara ett jag i förhållande till du.

Det man kan säga är att relationen till mamman i den första fasen kommer att bilda det stoff med vars hjälp vi bygger vår gudsbild. Det behovet som vi har tidigt, att bli sedd, att bli be betraktat. Att uppleva trygghet kontinuitet är egentligen inte ett behov som försvinner utan det finns hos oss och lever vidare. Det är mänskliga behov, att ha dialog bekräftelse och trygghet. Dessa behov som vi bär inom oss kan en personlig gud möta. När mamman förlorar den funktionen hon hade för oss när vi var små så finns dessa kvalitér kvar i en gud som vi kan relatera till. Detta kommer i utryck i det religösa livet. Välsignelsen tycker jag. Man kan spåra ana eller känna paralellerna.
Ericsson talar om när tillvaorn vacklar och när vi upplever att vi inte klarar oss på egen hand så kan gud vara en resurs där vi kan återvända till. På ett sätt innebär det att gå tillbaka på barnslig nivå. Det är att vi kan återvända från detta styrkta och hjälpta. Regression i jagets tjänts, det är en resurs. Han har en helt annat synsätt på religonen.
Detta ingår som individens resurs när det gäller att möta svårigheter i livet. Det man också kan säga, är att dialektien.
Det som är gemensamt winnicott, risotto eller ericsson är att man ser religionen som en resurs i de kritiska lägen människan kan hamna i.